Att ha erfarenhet från kultur verkar inte räknas som merit till just den här posten, har man ju lärt sig. Å andra sidan har det varit få gånger i historien som den här posten har tilldelats några kulturikoner. Alice Bah Kuhnke var väl den senaste högprofilerade, med skrivningar om krav på mångfald om normkritiska arbetsmetoder. Rapporten ”Så fri är konsten”, publicerad av Myndigheten för kulturanalys förra sommaren, blev ett användbart tillhygge för oppositionen och Kristersson passade också under sin presskonferens under tisdagen att ge den ett tjuvnyp. Kritiken om för mycket styrande tassar var samtidigt motiverad, många varnade för vad som skulle hända om totalitära värderingar blir kriterium för kulturstöd. Den dörren ska alltså vara stängd nu – får vi hoppas.
Det är svårt att sia om hur Parisa Liljestrand kommer att verka för kulturen. Att hon är lärare skulle kunna bädda för fokus på barnkultur och tillgänglighet för skolbarn till kulturupplevelser. Det vore välkommet eftersom det länge varit ett eftersatt område. I sin presentation på Moderaterna i Vallentunas hemsida avslöjar hon dock inte mycket. Grundbudskapet är ”framåtanda” och att alla ”individer ska kunna nå sin fulla potential.” Med en statssekreterare rekryterad från Timbro (Karin Svanberg Sjövall, VD), anar man att det kommer att bli mer Bindefeld än bildning på dagordningen.
Även den förra moderatledda regeringen Reinfeldt valde en kulturminister från det egna partiet. Lena Adelsohn Liljeroth möttes av en smärre storm då hon vid tillträdet menat att ordet kultur kunde ha en ”dålig klang” och anklagades för trivialisera dess betydelse. Tiden för kulturkrig light är dock över efter de glättiga Reinfeldt-åren, med tanke på de kalla vindar som blåser mot rörelsekulturen och bildningsförbunden. Fokus kommer även fortsättningsvis att vara ”frihet”, där begreppet står för konstnärers entreprenörsförmågor och företagssamarbeten. Varför välja ett sådant totalt okänt kort som Liljegren? Bland borgerliga politiker måste ha funnits flera mer kompetenta kandidater. Men för högerpartierna har konststycket hela tiden varit att trolla så att det ska se ut som ingenting framstår som något substantiellt.
Därutöver är det den väl egentligen inget som sticker ut än den till intet förpliktigande och inte särskilt kostsamma kulturkanon som dammats av igen. Men det är en bra snackis.
Parisa Liljestrand är sannerligen ett oprövat kort. Jag hoppas att det svenska kulturlivet kommer att ge henne en omild rivstart.
