Någon dag in på det nya året träffar jag konstnären Tomas Colbengtson på ett ateljébesök. Jag har fått en uppgift från min språkkurs i sydsamiska att intervjua en person, och jag tar tillfället i akt att få fördjupa mig i hans arbete. Ingen av oss behärskar dock sydsamiskan på den nivå att vi kan låta ett samtal flyta på obehindrat. Länken till de som talade är, i mitt fall, sedan länge brusten och att återta ett förlorat språk är en resa som tar tid. Vi samtalar ändå, på svenska, om de tematiska spår som löper genom Tomas konstnärskap och som återberättar en historia som tryckts undan men som nu går att skönja allt mer, i konsten.
För var finns den samiska historien? Israel Ruongs folkbildande bok Samerna i historien och nutiden har blickat ned på mig från bokhyllan under hela min uppväxt. I kapitlet som rör historietolkningar och den officiella ambivalensen under 1900-talets början, konstateras att nationalstaternas intresse för samisk historia och kultur bottnade i en avsikt att värna om just nationalstatens egenintressen. Något som reflekterades i den koloniala politikens vilja att dra gränser där inga gränser fanns och att kategorisera människor efter egenhändiga mallar. Det skapades en historia om samerna, skrivna av och för ett icke-samiskt samhälle.
Jag tänker att den egna historien färdades med språket och i jojken genom generationerna. I berättelserna rymdes den livsnödvändiga kunskapen, poesin och en andlighet som fogade samman allt liv och alla dimensioner av verkligheter till en helhet. Den gick att läsa i omgivningarna, i naturlandskapens cykliska skiftningar, i ritualerna, hantverken och i relationerna mellan naturen, människan, djuren och renen. Den hölls levande och uttrycktes i livets alla skeenden, för att påminna om vilka vi är och vart vi är på väg. En historia som inte skrevs ned men som ändå gick att läsa överallt.
I Tomas Colbengtsons utställning Vååjnesasse buektedh / Att synliggöra det osynliggjorda på galleri Helle Knudsen i Stockholm visas verk i olika blandtekniker, screentryck på glas och på andra material som fjällskiffer. Här träder förfäderna fram i landskapen. Deras gestalter skymtar mellan björkarna på fjället, på de frusna sjöarna eller inne i den täta skogen. De vandrar i skuggorna och vittnar om rasbiologiska övergrepp, språkförlust och tvångsförflyttningar. Men de manifesterar samtidigt sin närvaro i de områden där de har levt i många tusen år men ändå lämnat få spår. Jag fastnar för en målning på glas med titeln Land protectors 3 där Tomas karaktäristiska blandteknik sammanför flera lager av motiv med människor och landskap som ömsom försvinner in i det abstrakta, ömsom synliggörs med en glasklar skärpa.
För vad är historia? Britta Marakatt-Labbas episka broderi Historjá mäter hela 24 meter och bjuder in betraktaren på en cirkelfärd genom tid och rum. Mytologi och historiska skeenden samexisterar med konstnärens minnen och de vardagliga sysslorna som formar en tradition. I en kommande dokumentärfilm Historjá – stygn för Sápmi får vi följa med Britta när hon rör sig mellan familjens arbete med renskötseln, det egna skapandet och konstens rum. Vi får se när hon för språket vidare till nästa generation och delar med sig av de kunskaper hon har fått med sig som barn. Oron över framtiden för klimatet och för samernas fortsatta existens landar i de precisa stygnen som sedan färdas ut i konstvärldens besynnerliga universum. Och hon återkommer till den politiska kampen för samers rättigheter, och för klimatet som är allas vår ödesfråga.
I mars öppnar grupputställningen Unfinished histories på Botkyrka konsthall. Det är en utställning som jag har arbetat fram tillsammans med curatorn Abir Boukhari och där vår komplexa relation till historien bearbetas utifrån konstnärernas arbeten. Här får vi bland annat möta Ulla Wests textbaserade verk där historier skrivs fram i flera lager, och utifrån olika perspektiv och positioner. En familjehemlighet ligger begravd bland de många berättelser som vill dölja en sanning. En farmors far var same. Ett släktled som förtegs, skrevs över och försvann.
Jag tänker på hur en historia kan suddas ut och skrivas om, och även fortsätta att genljuda genom generationerna. Vi är många som vill återta vårt språk men det är få förunnat att kunna ägna det den tid som det tar. Renskötseln och de levande traditionerna som är direkt kopplade till markerna ser ut att försvinna helt, om staten får som den vill. En så kallad grön ekonomi där gruvexploateringar, vindkraftsparker, skogsskövlingar och vattenkraft ska förse välfärdsvärlden med energi och ekonomi under de kommande åren. Detta på bekostnad av ett urfolks leverne och historia som sträcker sig tillbaka till urminnes tider.
På samernas nationaldag den 6 februari, samlas samer och andra utanför stadshuset för en traditionsenlig flaggceremoni som Stockholms sameförening anordnar. Det är en hyllning till landsmötet som ägde rum i Trondheim 2017 och som samlade samer över landsgränserna för att organisera sig utifrån gemensamma frågor. I år har Tomas Colbengtson satt upp en ortsskylt intill den samiska flaggan som läser Sápmie. Ordet är en sammanslagning av det sydsamiska Saepmie och det nordsamiska Sápmi och visar en riktning framåt. Ett erkännande av samernas land.
