Förra veckan träffade jag en av vänsterpartiets valarbetare, som varit ute för att debattera inför valet. Förutom det låga intresset för EU-parlamentet var en sak tydlig, sa han:
– Man måste säga att man är emot EU det första man gör. Annars är det ingen som vill lyssna.
Det kan nog stämma. Och jag tror att även andra börjar upptäcka det.
Den enda partiledardebatten inför parlamentsvalet visar att några intressanta saker skett i EU-frågan. Det mest uppenbara är att flera av de borgerliga partierna försöker manövrera sig bort ifrån EU-federalismen. Antagligen var det en väckarklocka för de kristdemokrater som sedan Alf Svenssons avgång vandrar i medieskuggans dal att Junilistan preliminärt skulle får fler röster än kd. Men även Fredrik Reinfeldt tog ett bestämt grepp om frågan och menade att valet handlade om de som ville ge mer makt till EU (det vill säga socialdemokrater och folkpartiet) och de som vill ha ett EU som begränsas till vissa frågor. Hur lögnaktigt det än är – moderaterna vill se allmänt förstärkt EU-parlament, förstärkt militärsamarbete och förstås en fortsatt ekonomisk integration på den fria marknadens grundval – är det mycket intelligent opinionsmässigt. Inte heller bland klassiskt borgerliga väljare är EU populärt.
Här kvarstår problemet med EU: det är svårt, för att inte säga omöjligt, för de svenska väljarna att veta vad de egentligen röstar på. Miljöpartiet, ett av de två partier som vill gå ur EU, tillhör en av de mest federalistiska grupperna i EU-parlamentet. Moderaterna, som under Reinfeldts ledning inte vill ha in kristendomen i EU:s konstitution, tillhör samma grupp som under den senaste debatten om konstitutionen valde att driva kristendomen som enda stora frågan.
Ett annat problem är förvirringen om vilka effekter valet kan få. När Lena Mellin skriver i Aftonbladet att konstitutionen inte är en fråga som är aktuell inför parlamentsvalet är det formellt riktigt, men i praktiken helt oväsentligt. En antifederalistisk majoritet i parlamentet skulle förstås aldrig tillåta att denna konstitution går igenom. Det skulle precis som EMU-folkomröstningen sända signaler till Bryssel om att den enda vägens politik inte bör grundlagsfästas.
Förvirringen ökar när varje parti skall klargöra vad valet ”egentligen” handlar om: ett höger-vänsterval, eller ett val om EU:s makt. Det handlar förstås om båda sakerna och det är slående hur de allt mer samverkar. Kritiken mot EU ökar i den europeiska vänstern och det är idag omöjligt att hitta en vänsterparti som vill anta den marknadsliberala EU-konstitutionen.
Socialdemokraterna är sina paroller till trots inget vänsterparti. Lika lite som Jens Orback är en obunden ”vänsterdebattör” som kan balansera Marie Söderqvist när tv utfrågar partiledare.