Det finns många sätt att förstöra ett lands ekonomi. År 1960 prövade den franska underrättelsetjänsten SDECE en osedvanligt infam metod. Det västafrikanska landet Guinea, som genom en folkomröstning två år tidigare hade förklarat sig självständigt från Frankrike, hade omedelbart därefter förts upp på den forna kolonialmaktens lista över länder med oönskad politisk utveckling. Särskilt illa omtyckt var landets unge president, den uppstudsige självständighetsivraren Sékou Touré. Efter att ha talat om för fransmännen att han föredrog ”frihet i fattigdom framför rikedom i slaveri” hade Sékou Touré också visat att han hellre lierade sig med kommunistiska östländer än underkastade sig Frankrikes geopolitiska intressen.
I syfte att undergräva den guineanske presidentens maktställning kom fransmännen på idén att tvinga fram en artificiell inflation i landet. Den dåvarande chefen för SDECE:s Afrikaavdelning, Maurice Robert, har i en intervjubok senare förklarat att denna strategi, som i de inre kretsarna gick under namnet ”Persiljeoperationen”, ”bestod i att föra in en stor mängd falska guineanska sedlar i landet för att på så sätt destabilisera ekonomin”. Utfallet var enligt Robert mycket tillfredsställande: ”Denna operation var ett verkligt lyckodrag och den guineanska ekonomin, som redan dessförinnan befann sig i ett bedrövligt tillstånd, hade svårt att repa sig!” (”Ministre” de l’Afrique. Entretiens avec Alain Renault, Paris 2004).
Sékou Touré var en föregångsman inom Afrikas avkolonisering. De flesta av Frankrikes andra afrikanska kolonier blev självständiga först två år efter Guinea. Därmed kom den stora vågen av afrikanska självständighetsförklaringar som ägde rum 1960 att sammanfalla med den ödesdigra Persiljeoperationen. De ekonomiska effekterna av detta sabotage av Guineas nyinstiftade nationella valuta är förmodligen en av förklaringarna till att nästan alla andra före detta franska kolonier i Afrika valde att behålla sin gamla koloniala valuta även efter 1960. I själva verket har ytterst få av dessa länder någonsin övergett den koloniala valutazon som fortfarande i dag kallas franc-zonen. Den väst- och centralafrikanska francen, den så kallade CFA-francen, som instiftades av Frankrike efter andra världskriget överlevde därmed inte bara det franska kolonialväldets sammanbrott 15 år senare. Den har till och med visat sig vara mer seglivad än Frankrikes egen nationella valuta, den ”franska” francen, som upplöstes när landet för 20 år sedan gick över till euron.
CFA-francen, som i dag delas av femton afrikanska länder, har alltid varit knuten till Frankrikes valuta – först francen, sedan euron – enligt en fast växelkurs. Konkret innebär detta att värdet på de pengar som i dag används i några av jordens absolut fattigaste länder, som till exempel Niger och Tchad, alltid står i exakt samma proportion till värdet på de betalningsmedel som används i dagens Tyskland. 1 euro är alltid lika med 655,957 CFA-franc, varken mer eller mindre. Om den afrikanska francens värde i stället hade fått flyta fritt hade gapet mellan valutorna helt säkert varit betydligt större. Länderna i franc-zonen använder med andra ord en konstant övervärderad valuta.
Om man vill få en ungefärlig uppfattning om vilka problem som en alltför stark valuta kan medföra räcker det med att titta på det pågående politiska tumultet i Ecuador
Om man vill få en ungefärlig uppfattning om vilka problem som en alltför stark valuta kan medföra räcker det med att titta på det pågående politiska tumultet i Ecuador. År 2000 avskaffade Ecuador sin nationella valuta sucre och antog i stället den amerikanska dollarn som enda lagliga betalningsmedel. Detta ansågs ha vissa uppenbara fördelar: eftersom den ecuadorianska staten inte kan trycka egna dollarsedlar sätts en naturlig gräns för inflationen, samtidigt som utländska investerare inte behöver oroa sig för devalveringar eller plötsliga fall i växelkursen. Det finns dock även en avgörande nackdel: den amerikanska dollarn anpassar sig inte på något sätt till den ekonomiska utvecklingen i Ecuador. I slutet av 2018 beräknade IMF att priset på ecuadorianska exportprodukter är mer än 30 procent högre än vad det hade varit om dessa produkter hade sålts i en inhemsk valuta som till skillnad från dollarn hade sjunkit i samma takt som Ecuadors internationella konkurrenskraft. Så länge ecuadorianerna behåller dollarn måste alltså landet sänka sina produktionskostnader med 30 procent för att kunna konkurrera med sina grannländer som har egna valutor. Och med ”produktionskostnader” avses i det här fallet framför allt löner. Generella lönesänkningar är alltså en aspekt av den svångremspolitik som missnöjet i Quito riktas mot.
Till skillnad från Ecuador har de femton länderna i den afrikanska franc-zonen visserligen sin egen valuta. Men exakt hur avgörande är egentligen den skillnaden när denna valuta ändå utvecklas på exakt samma sätt som en stor, stark och tämligen stabil valuta som används i en ekonomiskt högutvecklad valutazon på en annan kontinent?
Den afrikanska franc-zonen är indelad i tre geografiska områden som alla förfogar över sin egen centralbank. Senegals huvudstad Dakar är säte för den västafrikanska centralbanken BCEAO som ansvarar för penningpolitiken i ytterligare sju länder: Mali, Burkina Faso, Elfenbenskusten, Guinea-Bissau, Niger, Benin och Togo. I Kameruns huvudstad Yaoundé ligger centralbanken BEAC som också representerar de centralafrikanska länderna Kongo-Brazzaville, Centralafrikanska republiken, Tchad, Gabon och Ekvatorialguinea. Därtill kommer den lilla östaten Komorerna norr om Madagaskar i Indiska oceanen som har både sin egen centralbank och sin egen växelkurs. Strängt taget rör det sig alltså om tre olika valutor som endast går att använda i respektive valutaområde och som inte ens går att växla in mot varandra. Alla tre valutor lyder dock under i princip samma regelverk. Dessutom delar det västafrikanska och det centralafrikanska valutasamarbetet samma franska akronym (CFA), vilket gör att deras bägge valutor också delar samma namn. Den enda utländska valuta som de olika versionerna av den afrikanska francen kan växlas mot är euron. För detta ändamål förfogar centralbankerna över varsitt konto hos det franska finansdepartementet i Paris.
Enligt de avtal som de afrikanska länderna har slutit med Frankrike åtar sig det franska finansdepartementet att alltid garantera den så kallade ”konvertibiliteten”. Med detta menas att de afrikanska länderna alltid ska kunna lösa in sin nationella valuta mot fransk valuta, i dagsläget alltså mot euro. Men eftersom växelkursen mellan CFA-francen och euron alltid förblir densamma ställer Frankrike i utbyte mot denna teoretiskt sett obegränsade konvertibilitet ett helt avgörande krav. De afrikanska länderna är nämligen själva ansvariga för att det faktiska värdet på deras valuta inte försvagas för mycket. Att utan vidare trycka en massa CFA-franc och sedan lösa in dessa mot de franska skattebetalarnas högt värderade euro är alltså inte aktuellt. I stället är centralbankerna BCEAO och BEAC förpliktade att alltid förfoga över utländska valutareserver som motsvarar minst 20 procent av den totala penningmängden i deras respektive valutaområde. För varje 100 CFA-franc måste det med andra ord finnas utländsk valuta till ett värde av 20 CFA-franc hos centralbankerna. För att Frankrike ska kunna kontrollera att penningmängden inte ökar för snabbt i sina forna kolonier måste dessa centralbanker dessutom deponera minst hälften av sina valutareserver på sina respektive konton i det franska finansdepartementet.
I likhet med Ecuador, som hela tiden måste få in amerikanska dollar från utlandet, är dessa afrikanska länder med andra ord helt beroende av sina exportsektorer. Utan utländsk valuta i landet finns det ingen valuta alls. Precis som i fallet Ecuador hämmas dock just exporten av att valutan är för stark, något som i vanlig ordning medför budgetpolitiska krav på åtstramning och lägre löneinflation. Detta monetära arrangemang leder med andra ord till ett slags permanent deflation och i förlängningen till närmast obefintlig eller på sin höjd mycket långsam ekonomisk utveckling. Endast fem av de femton länderna har under de senaste sextio åren haft en genomsnittlig tillväxt av BNP per capita som överstiger 1 procent om året. Dessa siffror kan naturligtvis inte bara skyllas på valutan. Guinea som haft sin egen valuta under hela denna period har inte heller lyckats särskilt väl. Vad dessa siffror däremot visar är att Elfenbenskustens president Alassane Ouattara, som är en av valutans allra ivrigaste tillskyndare, har svagt stöd i verkligheten när han hävdar att CFA-ländernas monetära stabilitet har banat väg för en långsiktig tillväxt. Sett i ett längre tidsperspektiv har tillväxten i själva verket varit extremt låg.
Ouattaras förkärlek för CFA-francen är inte på något sätt ovanlig bland afrikanska makthavare. Så länge Frankrike går i god för valutans värde kommer ansvariga politikers misskötsel av ländernas ekonomi i alla fall inte att synas på växelkursen. Monetär stabilitet kan i det avseendet förmodas bidra till politisk stabilitet. Även mer välbeställda samhällsgrupper i de väst- och centralafrikanska storstäderna har ett ekonomiskt intresse av en övervärderad valuta. Tack vare denna åtnjuter de en köpkraft på internationella marknader som egentligen inte svarar mot det ekonomiska tillståndet i deras egna länder.
De allra flesta får nämligen betala ett dyrt pris för att alla offentliga investeringar i till exempel utbildning, sjukvård och andra välfärdstjänster hålls i så strama tyglar att valutans värde aldrig riskerar att äventyras
Men, som den togolesiske ekonomen Kako Nubukpo har påpekat, samtidigt som dessa grupper så att säga lever över sina tillgångar så lever det stora flertalet av befolkningen under sina egentliga tillgångar. De allra flesta får nämligen betala ett dyrt pris för att alla offentliga investeringar i till exempel utbildning, sjukvård och andra välfärdstjänster hålls i så strama tyglar att valutans värde aldrig riskerar att äventyras. Både BCEAO och BEAC har på senare år bedrivit en extremt restriktiv penningpolitik. Under vissa perioder har valutareserverna uppgått till uppemot 100 procent av penningmängden i respektive valutaområde, fastän avtalet med Frankrike egentligen bara föreskriver en 20-procentig täckning. Den råvaruproducerande delen av befolkningen som genom exportnäringen skapar ländernas valutareserver får därmed aldrig skörda frukterna av sitt arbete.
Det penningpolitiska ramverket bäddar inte bara för social ojämlikhet, utan försvårar också den regionala integrationen. Trots en uttalad målsättning att främja det ekonomiska utbytet inom respektive valutaområde har varken den västafrikanska eller den centralafrikanska francen lett till att de olika medlemsländerna börjat handla med varandra i någon nämnvärd omfattning. Detta kan jämföras med eurozonen där 60 procent av all utrikeshandel äger rum inom valutaområdet. CFA-systemets nykoloniala utformning begränsar de finanspolitiska möjligheterna att investera i uppbyggnaden av en industriell bas, något som säkert bidragit till att dessa länder förblivit råvaruexporterande och tungt jordbruksdominerade ekonomier. De har lite att erbjuda varandra. I stället skeppar de iväg sina relativt likartade råvaror till rikare länder från vilka de samtidigt importerar sina mer avancerade industriprodukter. Valutans stabilitet tros främja utländska direktinvesteringar. Men som på många andra håll i Afrika plöjs sådana investeringar främst ned i oljeutvinning och gruvnäring. Den fasta växelkursen i kombination med möjligheten att enkelt och kostnadsfritt föra över pengar till Europa bidrar snarast till att avkastningen från denna lukrativa råvaruutvinning snabbt och säkert förflyttas ut ur de afrikanska länderna.
När CFA-francen skapades 1945 bodde det fortfarande fler människor i Frankrike än i hela den afrikanska franc-zonen. I dag bor det mer än 150 miljoner människor i CFA-länderna, två och en halv gånger så många som i dagens Frankrike. Inom de närmsta trettio åren kommer Afrikas befolkning söder om Sahara dessutom att fördubblas. Denna demografiska explosion måste förr eller senare leda till det koloniala valutasystemets definitiva sammanbrott. En förutsättning för att franska skattebetalare ska garantera CFA-francens konvertibilitet har alltid varit att de afrikanska ländernas ekonomier förblir totalt underutvecklade. Så länge penningpolitiken inte lösgörs från sina koloniala bojor hålls även finanspolitiken i schack. För att bemöta den förestående befolkningsutvecklingen måste dock dessa länder kunna expandera sina ekonomier genom storskaliga offentliga satsningar.
Ett gryende folkligt motstånd mot CFA-francen har under de senaste åren kunnat skönjas på flera håll i franskspråkiga Afrika. Den nykoloniala valutan, som länge var en rent teknokratrisk angelägenhet, är numera föremål för artiklar i afrikansk press, för diskussioner på afrikanska TV-kanaler och för kritiska debatter på konferenser som börjat hållas i olika delar av kontinenten. Diverse afrikanska medborgarkollektiv har även demonstrerat sitt motstånd ute på gatorna. I juni 2018 släppte ett tiotal rap-artister från sju afrikanska länder en musikvideo med namnet ”7 minutes contre le CFA” (7 minuters protest mot CFA-francen). Även vissa tongivande afrikanska ekonomer förespråkar nu en radikal monetär avkolonisering. Tidigare i år samlades en rad representanter för den CFA-kritiska intelligentsian i Bamako i Mali för att enas runt en aktionsplan som syftar till att ersätta CFA-francen med en gemensam valuta som tjänar allmänintresset.
Samtidigt finns det på en högre politisk nivå relativt långtgående planer på att införa en gemensam valuta för hela det västafrikanska ekonomiska samarbetsområdet ECOWAS, i vilket de västafrikanska CFA-länderna ingår som åtta av totalt femton medlemmar. Exakt hur denna valuta som kallas Eco skulle utformas och förverkligas är dock fortfarande inte fastställt. Att dela valuta med Nigeria, som står för hela 75 procent av ECOWAS-områdets totala BNP, skulle i praktiken innebära att CFA-länderna, som i dagsläget lyder under det franska finansdepartementet, i stället underkastar sig den nigerianska penningpolitikens diktat. Jämförelsen med eurosamarbetet, där Tysklands dominanta position fått förödande konsekvenser för mindre medlemsländer, är synnerligen avskräckande.
Oavsett vad som händer vill de politiska och ekonomiska eliterna ogärna ge upp sina privilegier. Än så länge består CFA-francen. Klasskonflikterna fördjupas.
