Ja, men låt oss tala om porren! En lika osynlig som synlig domän, som enligt ständigt cirkulerande, och något tveksamma, uppgifter påstås uppta en dryg tredjedel av internet. Enligt businesstidningen Quartz beräknas industrin omsätta mellan 60 och 800 miljarder kronor årligen, men någon exakt siffra saknas. Då innefattar det också allt från feministiska porrfilmer med etiska produktions- och anställningsvillkor och HBTQ-BDSM som fokuserar på trygghet, till den enorma skuggsidan: människohandel, droger, våld och ja, hela spektrumet av övergrepp, särskilt mot kvinnor. Men skildringar av denna värld når sällan bioduken. Tills nu, när långfilmsdebutanten Ninja Thyberg, som ägnat år åt research inom (och en tidigare kortfilm om) porrindustrin, kommer med sin redan mycket omtalade Pleasure.
Vi följer svenska Linnea (Sofia Kappel), eller Bella Cherry som hon tar som artistnamn, på en odyssé mot porrvärldens crème de la crème, produktionsbolaget Siegler. I takt med att hon slår sig fram för att bli nästa stora porrstjärna blir inspelningarna också allt mer våldsamma. I industrins Mecka, Los Angeles, är villkoren för en kvinnlig porrarbetare på väg mot framgång tydliga. Ju mer våld, desto större popularitet. Som ett slags uppskruvad symbol för uppmärksamhetsekonomins marknad.
Sofia Kappel gör en fin skådespelardebut, i en ensemble som till stor del består av personer från den verkliga porrvärlden. Hon övertygar i både iver och sårbarhet. Mest, och värst förstås, i scener från porrfilmsinspelningar där hon är ensam som kvinna. Viljan att fullfölja vad hon företagit sig som glider över i ofrivillighetens gråzon för att slutligen bli vad som inte går att kalla annat än ett grovt övergrepp. Det är djupt obehagligt, och autentiskt. Musiken, Karl Frids stråkar, tillför en estetiserande och stundtals ödesmättad dimension, som är effektfull.
Thyberg har i intervjuer själv uttryckt att filmen ska spegla vad det innebär att vara tjej i dag, och att porrbranschen är en metafor för hela samtiden. Jag är beredd att förstå liknelsen av samtiden som en miljardindustri av sex och våld, men industrins (och samtidens) verkliga avigsida av människor drivna av akut fattigdom saknas på det stora hela i filmen.
I stället fokuserar Pleasure på porrindustrins stora bredd, dess olika former av våldsamhet, frågan om den kvinnliga agensen och det begränsade utrymmet för solidaritet mellan kvinnor. I en scen skämtar Linnea om att hon måste ha utsatts för övergrepp för att över huvud taget söka sig till branschen. Även om det kanske hade varit en allt för enkel kliché så gäckas jag ändå av frågan. Varför har hon tagit sig till Los Angeles, fast bestämd att bli störst och bäst på porr? Karaktären är stöpt i den nyliberala andan, den amerikanska drömmen om att nå målet till vilket pris som helst. Tyvärr landar hela berättelsen i en platt och väl enkel sensmoral. Synd på en film med så många starka och för kulturen viktiga perspektiv.
