Sveriges ekonomi växte med 1,9 procent under andra kvartalet jämfört med motsvarande period i fjol, enligt Statistiska centralbyrån, SCB. Jämfört med det svaga första kvartalet var tillväxten blygsamma 0,2 procent. Det är långt sämre än vad ”marknaden” hade förväntat sig, och dess talesmän är bekymrade och besvikna.
Samtidigt visar nya siffror från Tyskland, enligt dn.se ”Hotande svacka”, att tillväxten där har bromsat in under andra kvartalet. Det är naturligtvis bekymmersamt för Sverige, liksom för många andra länder, Tysklands ekonomi är viktig för hela Europa, och landet är dessutom en stor exportmarknad.
”Marknaden” hoppas förstås att det är bara en tillfällig svacka, och att återhämtningen snart ska komma igång. Så har det låtit i flera år nu sedan den ekonomiska krisen började. Gång efter annan har det rapporterats att nu tar ekonomin fart, ljuspunkterna blir fler, tillväxten ökar, och vi är på väg ut ur krisen. Och varje gång kommer all denna optimism på skam.
Hoppfullheten grundar sig oftast på ”psykologiska” faktorer, det är olika index som mäter inställningen hos än den ena än den andra gruppen. Det är inköpschefernas förväntningar, det är hushållens förhoppningar. Men hela tiden pulveriseras de av ekonomins hårda fakta.
Och ett sådant ofrånkomligt faktum är att kapitalismen är i kris.
Hur mycket än ideologins alla Bagdad-Bobs förskönar och förnekar kommer det ständigt nya rapporter som ”överraskar”.
Exemplet Tyskland är mycket belysande. Den tyska ekonomin beskrivs genomgående som ”stark”. Men tittar man på tillväxtsiffrorna blir bilden en annan. BNP växte med synnerligen blygsamma 1,1 procent 2008, backade hela 5,1 året därpå, växte med hyfsade fyra respektive 3,3 de två följande åren, för att krympa ihop till nästintill försumbara 0,7 och 0,4 under 2012 och 2013. Sett över hela perioden täcker tillväxten knappt upp för den demografiska utvecklingen, befolkningen växer ju.
Paradgrenen inom tysk ekonomi är arbetslösheten. Den beskrivs konsekvent som ”låg”, och det tillskrivs de ”reformer” som har genomförts, med större ”flexibilitet”, bland annat det ökända Hartz IV, Hartz IV en tämligen brutal tysk variant av ”arbetslinjen”. Just nu ligger den tyska arbetslösheten på 6,7 procent, det är närmare tre miljoner människor utan arbete, och att kalla det ”lågt” visar bara med skrämmande tydlighet hur långt vi har sjunkit i det nyliberala ideologiträsket.
För ekonomin har den nyliberala fanatismen varit förödande. Det vi ser nu är resultatet – som inte är ett dugg överraskande – av åtstramningspolitiken. Det hjälper inte att den exportindustrin är stark när efterfrågan är svag. Detsamma gäller för övrigt för den svenska industrin.
Den inhemska efterfrågan i Tyskland är inte heller särskilt stark, som en konsekvens av de nyliberala ”reformerna”. Reallönerna har visserligen stigit generellt, men mycket ojämnt. Det har skapats i Tyskland ett låglöneproletariat av väldiga dimensioner, närmare en fjärdedel av arbetskraften tjänar mindre än tusen euro i månaden efter skatt.
I Sverige har hushållen hållit hjälpligt igång konjunkturen, mest på grund av skattesänkningar, men näringslivet går knackigt, och investeringarna är precis som i Tyskland fortsatta mycket låga.
Fortsatt hög är däremot arbetslösheten, som riskerar att nå tvåsiffriga nivåer. Samtidigt är inflationen rekordlåg, och vissa kvartal till och med varit negativ, det vill säga det har rått deflation Ekonomifakta. Ytterligare en triumf för den nyliberala ekonomins omänskliga absurditet.
För tillfället är det svårt att skönja något slut på krisen. Den lär nog fortsätta ett bra tag till, med låg tillväxt, hög arbetslöshet, och en växande högerextremism i krisens kölvatten. Ingen politisk kraft, inte heller socialdemokratin, är beredd att ta till kraftfulla offentliga investeringar, som är den enda vägen ut ur krisen.
Det är inte ”ansvarslöst” med bra skola, tillgänglig sjukvård, och fungerande infrastruktur. Tvärtom är det en nödvändig investering i framtiden.
