Han tar emot i studio 2 i tv-huset i Stockholm, där han precis sjungit i inspelningen av programmet Tv-huset. Han är vänlig men verkar lite stressad och eftersom vädret är lite dåligt vill han helst bli fotad inomhus. Vi sätter oss i en soffa i korridoren.
Nu för tiden tar han inte mediebevakning för givet och klagar därför inte heller om uppmärksamheten blir lite extra stor, men många intervjuer, när nya skivor släpps. Att hans cd recenserats i både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter är han glad för, trots att ingen av recensionerna var direkt översvallande positiv.
Mikael Wiehes namn nämns oftast i samband med politik och rätt sällan hör man om honom som privatperson.
– Jag är nöjd med den bilden av mig själv. Den är så klart begränsad men det är något jag har valt. Jag talar inte om mitt privatliv, säger Wiehe och menar att han ofta blir ”respektfullt” avbildad i media.
Han tycker att det är helt fel att, som vissa kändisar gör, använda teman som sina barn och bilolyckor för att få publicitet. Har man gjort det är det svårt att sedan hålla tidningarna borta när man inte vill ha dem där.
– Men jag har aldrig deltagit i det där spelet och därför lämnar tidningarna míg oftast i fred. De få gånger jag går på en premiär ber jag dem oftast att inte fota mig och hittills har det aldrig varit några problem.
Trots att han trivs bra med att prata om politik skriver han så klart en massa låtar om andra saker i livet. Men eftersom det ofta är kärlekstexter och annat som berör privatlivet pratar han mindre gärna om de sångerna.
Wiehe är en person som i hög utsträckning förknippas med internationell politik, solidaritet med folk i Latinamerika, Vietnam och Sydafrika har alltid spelat en viktig roll för honom. Irakfrågan är en het potatis inom vänstern just nu. Det visar sig att han har mycket bestämda åsikter om den.
I en egen anteckning han hittade nyligen står det att ”Irakkriget handlar om strider mellan högerxtremister och religiösa extremister”, och det säger ganska mycket om hur han ser på kriget och motståndet. Det handlar för honom om nyliberala ”neocons” från USA mot fundamentalistiska wahhabiter i Irak.
– Vi sitter ringside och ser på och oavsett vem som vinner förlorar vi, säger han och ser mycket mörkt på Iraks framtid.
– Om shiiterna segrar blir det en seger för en iranskstödd fundamentalism och om den extrema wahhabismen segrar blir det ett nederlag för varenda kvinna i mellanöstern.
Men visst ser också Wiehe motståndet som pågår mot ockupationen och han säger sig hålla med Andreas Malm i Arbetaren om att man måste skilja på olika sorters motstånd. Motståndet är nödvändigt men han har starka förbehåll. Om de gamla saddamisterna vinner är det ju heller inget framsteg och han tycker att situationen påminner rätt mycket om1980-talets Afghanistan och motståndet mot den sovjetiska invasionen, det vill säga att en rörelse vill ersätta ett sorts förtyck med ett annat.
– Så uppfattade jag det inte i Latinamerika eller Vietnam. Oavsett hur långt historiskt perspektiv man har har jag som humanist svårt att acceptera de civila offer som skapas, oavsett om det gäller israeliska skolbarn i en buss eller irakiska civila på en marknadsplats.
Halvtimmen som vi getts av skivbolagsrepresentanten börjar rinna i väg och mina följdfrågor får skippas, trots att jag känner att detta är samtal för minst ett par timmar till. Kan han ibland kan sakna det Sverige som fanns på 70-talet, med en stark vänster och ett samhälle som fortfarande byggde en stark offentlig sektor?
– Jag tillhörde ju en vänster som kritiserade välfärden och folkhemsbygget. Det är ju svårare i dag när man ser på alternativen. Fan, vi kan ju få en sådan som den där jävla Jan Björklund i regeringen annars! Jag debatterade just med honom i tv.
Det fanns tydligare vänsteralternativ på den tiden och det diskuterades radikala förslag som löntagarfonder och arbetarmakt, något han kan sakna. Däremot saknar han varken den rika organisationsfloran på vänsterkanten eller ”betongsosseriet”.
– Stora delar av vänstern var väldigt inskränkt och rigid. Alla visste bäst, säger han och berättar att när han var med och organiserade festivaler i Malmö ville de olika partierna bestämma vad han skulle sjunga. Bland annat därför har han aldrig valt att vara med i någon organisation på vänsterkanten.
– Det fanns ju också ett jävla betongsosseri på den tiden. Man försökte diktera människors liv och där skar högern pipor i vassen. Man kunde ju knappt lyfta en öl från baren till ett bord utan att bryta reglerna, säger han och understryker att han inte är nostalgiskt lagd.
Mikael Wiehe bor i Malmö. En stad som han visserligen på många sätt gillar men också är mycket kritisk till. Yuppifieringen av innerstaden, oförmågan att ta hand om den tiondel av Malmös invandrare som lider av posttraumatisk stress från krigs- eller tortyrupplevelser, ghettofieringen av de invandrartäta områdena och nedskärningen av den offentliga sektorn.
– Snart är Möllevången den enda stadsdelen med blandad befolkning. Studenter, arbetare, invandrare men också narkomaner och fyllon, säger han om sin gamla stadsdel och berättar att den senare gruppen bodde det lite väl många av i hans gamla hus på Möllevången för att han skulle trivas i längden. Han har nu flyttat från ”Möllan”.
På musik lyssnar Mikael Wiehe nu för tiden rätt ofta yrkesmässigt och försöker hålla koll på vad som kommer från svenska artister ”som skriver låtar”.
– Jag ska inte säga att lyssnar på hip hop varje dag men jag vill gärna höra vad de gör, säger han och nämner Timbuktu och Latin Kings som exempel på bra svensk hip hop.
Annars blir det rätt så mycket olika sorters musik. Europeisk konstmusik, Neil Young, Bob Dylan och folkmusik till exempel.
– Jag lyssnar mycket på Bach, det har jag alltid gjort, säger Wiehe och nu har vi på hans eget initiativ dragit över vår halvtimme med tio minuter och skivbolagsrepresentanten tittar lite stressat på oss i bakgrunden.
Jonas Thunberg
Not. Wahhabiter kallas de sunnimuslimer som efter Muhammad ibn Abd al Wahhab (1703-1792) ville rensa religionen från alla nymodigheter som tillkommit sedan profetens dagar. I dagens Irak-debatt används beteckningen oftast som allmänt samlingsnamn för de krigare som kommit från andra länder till Irak för att bekämpa ockupationen, många från Saudiarabien, och med kopplingar till det lösa nätverk som ofta går under benämningen Al Qaeda. Många av de blodiska attackerna mot civila tros komma från denna grupp.
