Kommande vårdnadsbidraget är ytterligare en av regeringen Reinfeldts åtgärder att flytta gemensamma resurser till enskilda individer utan någon typ av behovsprövning. Villkoret för att få fullt vårdnadsbidrag, 3.000 kr, är att barnet inte utnyttjar den offentligt finansierade barnomsorgen. Enligt kd, som mest vurmat för vårdnadsbidraget, kommer det inte att kosta något för kommunerna – folkpartiet har däremot sagt att vårdnadsbidraget kan kosta 5–6 miljarder för kommunerna! I vilket fall som helst har regeringen varit tydlig med att ambitionen är att minska den offentliga sektorns andel av BNP. Vänsterpartiet har rakt motsatt uppfattning – vi vill att välfärdstjänsterna genom den offentliga sektorn, som är så viktiga för medborgarna, ska öka. Med regeringens förslag hotas kommunernas ekonomi. Krav på besparingar inom välfärdssektorn kommer att ställas, vilket i sin tur främst kommer att drabba lågavlönade kvinnor. Kommuners möjlighet till långsiktiga planeringar kommer ytterligare att försämras.
Vårdnadsbidraget kommer inte att kunna kombineras med till exempel föräldrapenning och a-kassa. Med andra ord: pengarna är specialdestinerade till föräldrar som är ekonomiskt välbeställda – lite extra fickpengar skadar ju aldrig. Motsvarande vårdnadsbidrag infördes för ett antal år sedan i Finland. Skäl som anfördes var bristen på förskoleplatser men också samma ”rättviseskäl” som hos oss. Det går inte att rakt av jämföra finska förhållanden med svenska, men jag vågar ändå påstå att det även i Sverige blir företrädesvis kvinnor som tar ut vårdnadsbidraget. Det finska bidraget är högre än vårt och används av många högutbildade kvinnor. Efter cirka tre år hemma har de svårt att komma tillbaka till arbetslivet, och om de ändå lyckas, straffas de med sämre löneutveckling än män. På så sätt leder vårdnadsbidraget till att kvinnor blir beroende av sin partners inkomster under småbarnsåren samt att klyftan mellan kvinnors och mäns löner vidgas ytterligare.
Regeringen Reinfeldt nedmonterar i snabb takt de generella välfärdtjänsterna och delar ut förmåner till personer med skapliga eller höga inkomster. Skatterabatt för hushållsnära tjänster, som också ska omfatta direktanställning av barnvakt, hämtning/lämning av barnen från förskola, läxläsning med mera, har redan införts. Vissa kvinnors och mäns valfrihet ökas på bekostnad av den generella välfärden. Allt detta för att ”regeringen vill öka valfriheten för barnfamiljerna”.
Vårdnadsbidraget på 3.000 kronor i månaden kan inte betraktas som något annat än en kvinnofälla. Stick i stäv med regeringens retorik om minskat bidragsberoende och ökade incitament till arbete, lanserar man ett nytt, renodlat bidrag som syftar till att hålla kvinnor borta från arbetsmarknaden. Vårdnadsbidraget innebär att skattemedel används för att uppmuntra kvinnor att göra sig ekonomiskt beroende av män och axla rollen som hemmafru.
För mig är det obegripligt att kalla vårdnadsbidraget för en rättvisereform. Det går inte att jämföra vård av egna barn med förskolans pedagogiska uppdrag. Förskolan är också en verksamhet i ett välfärdssamhälle som generar arbete och tillväxt, men det verkar inte regeringen räkna med. Det finns gott om undersökningar som också visar att vår förskola håller hög kvalitet och ger väl behövliga färdigheter för flickor och pojkar. Nyligen läste jag om en rapport (från Rädda Barnen i USA) att vår fördelaktiga föräldraledighet och andra förmåner till småbarnsföräldrar gör Sverige till världens bästa land att bo i om man är förälder till små barn. En sak är säker – vårdnadsbidraget förbättrar inte jämställdheten mellan kvinnor och män, varken hemma eller i arbetslivet.