För trettio år sedan var jag med om något som fått förnyad aktualitet på sista tiden i Sverige. En vacker natt i juni greps jag av polisen när jag målade vita kors på en gata i Stockholm. Det gjorde jag i protest mot den dödliga biltrafiken – ett kors för varje olycka där.
Jag drogs sedan inför domstol, och fick böta. Men eftersom jag tjänade dåligt blev det inte mycket – jag minns inte riktigt längre, men jag tror att det var tio dagsböter à tio kronor. Så det var inget särskilt hårt straff, och dessutom samlade sympatisörer in pengar till mig, så det till och med blev över. Hela historien gick med vinst.
Precis som för Anna Odell, alltså. Genom sin aktion har hon blivit Sveriges mest kända konstnär, vilket ger henne chans till fler välbesökta utställningar i framtiden. Jag misstänker absolut inte att hon gjort det av detta skäl. Men lite nytta har hon ändå fått, om än oavsiktligt. Samtidigt som det inte skapat den debatt om psykvården som hon säger var hennes avsikt.
För min del ledde korsen inte heller till någon debatt om den farliga bilismen, och ännu mindre till någon minskning av den. Tvärtom! Just när jag skriver detta har man beslutat att bygga den så kallade Förbifart Stockholm, som blir fruktansvärt dyr för skattebetalarna, ökar växthuseffekten och fördröjer en moderniserad infrastruktur. Samtidigt som övriga europeiska storstäder satsar på moderna kommunikationer låser sig Stockholm fast i ett förlegat bilberoende.
Och inte blir psykvården bättre i Sverige på grund av Odell! Om man åtminstone diskuterat just detta med anledning av vad hon gjorde. Men man har istället diskuterat konstens frihet och rättvisan i domen.
För mig är det uppenbart att det var lika korrekt att döma henne som mig. Vi bröt båda mot lagen och straffades, och så ska det vara i en demokrati, där alla ska dömas efter samma mall. Lagen gäller för alla, både konstnärer och andra och även journalister som jag, som ville väcka opinion med mina kors.
När debattörer i pressen hävdar att domen mot Anna Odell visar att man inte tar konsten på allvar, tycker jag det är befängt. Det är ju det man gör!
Vid samma tid som jag fick min dom fängslades Solidaritetsanhängare i Polen, och idag avrättas oppositionella i Saudiarabien medan Odell får dagsböter.
Jag tycker att vi måste få lite bättre proportioner på de här frågorna. Jag kan alldeles för lite om psykvården i Sverige för att vilja ta ställning till den fråga Odell ville väcka. Själv kan hon mer, och ska man ta konsten på allvar ska man ta upp just det, och diskutera det och inte som så många kulturskribenter bara älta konstens och journalistikens villkor. Det är allvarligt att så mycket av de skatter vi betalar som ska gå till sjukvård istället går till byråkrati. Svenska läkare arbetar minst i världen med sina patienter och mest med pappersarbete. De tvingas av sjukvårdspolitikerna att försumma det de utbildat sig till. Så mycket vet jag i alla fall. Och de svenska politiker och tjänstemän som ska arbeta för smidiga och bra kommunikationer arbetar främst för bilindustrin.
Ja, det blev inget roligt kåseri den här gången. Men livet är inte alltid roligt. Fast det var faktiskt rätt skojigt att måla kors den där juninatten. Och poliserna som haffade mig var mycket vänliga och sa att de höll med mig i princip och att de helst hade velat slippa ingripa. Men tyvärr sölade jag så hemskt med mitt målande, och en arg granne som var vaken på natten och satt i fönstret och sett mig måla, hade ringt gång på gång. Och till slut måste de rycka ut.
De verkar inte ha varit lika snälla mot Anna Odell.
