Chefen för säkerhetsstyrkorna i Teheranområdet meddelade på en presskonferens sent på torsdagskvällen att det inte varit någon skillnad mellan denna och tidigare kvällar denna vecka. Veckan före årsdagen hade dock säkerhetsstyrkor av olika slag varit mer synliga i universitetsstäderna och höjd beredskap beordrats. Polisen hade getts order att ”finnas närvarande i samhället för att enligt sitt uppdrag bevara ordning och säkerhet” och ”bemöta varje lagbrytande individ eller varje försök att utföra olagliga eller ordningsstörande handlingar”.
Inför årsdagen hade ett allmänt förbud mot samlingar utanför universitetsområdena utfärdats. Också samlingar inom universitetsområdena mötte olika hinder och avslag. Detta ledde sammantaget till att inga nämnvärda organiserade protester ägde rum, utan på sin höjd stillsamma diskussionsseminarier. I Isfahan ordnades en fotoutställning.
Centralrådet för stärkande av enheten, ett slags samordningsorgan för kritiska studenter, som fått avslag på en manifestationsansökan, utfärdade enligt tidningen Shargh istället en resolution, där det betonas att det är viktigare än någonsin att hålla minnet av händelserna 18 Tir levande. Vid sidan av protester mot de konservativa gruppernas agerande riktas också kritik mot reformvänliga krafter för att de ”vänt folkets röster ryggen”.
Chefen för säkerhetsstyrkorna i Teheran menade istället att det är viktigt att just glömma 18 Tir och gå vidare. Han menade att dessa protester inte kan liknas vid de protester som studenterna organiserade mot Shahens välde, utan att de varit resultatet av ”smärre inre ojämnheter”, som rör två delar av samma samhälle, varför problemen kan överkommas genom samtal.
Åtta studenter rapporteras ha gripits i Teheran av olika, oklara anledningar. I Teheran gjorde vidare en mindre grupp studenter ett hembesök hos Izzat Ibrahimnejads familj. Ibrahimnejad dödades i samband med protesterna for fem år sedan. Ett stort antal studenter misshandlades då mycket svårt av semimilitära grupper, vilket även skett i samband med tidigare årsdagar. Protesterna saknade stark central ledning, men de studenter som deltagit i aktiv samordning drabbades i flera fall av fängelsestraff, misshandel och misstänkt tortyr. Den öppna politiska aktiviteten vid universiteten tycks på senare år ha avtagit något och ersatts av besvikelse över Khatami-falangens bristande förmåga att föra reformpolitiken framåt.