Ett bortglömt Brontëverk och en annan Brontësysters oheliga allians med Tolkien får Anna Remmets att längta tillbaka till klassikerna.
Professorn
Charlotte Brontë.
Övers. Anna-Karin Malmström Ehrling och Per Ove Ehrling.
Modernista.
Blåst!
Eva-Marie Liffner.
Natur och Kultur.
Har Emily, Charlotte och Anne Brontë och John Ronald Reuel Tolkien någonting gemensamt? Givetvis är risken stor att reducera de tre förstnämnda författarskapen genom att klumpa ihop dem. Ett ihopklumpande som inte sällan hänger samman med en romantiserande föreställning om tre viktorianska prästgårdssystrar som skrev romantiska, lite svulstiga, berättelser. Men faktum är att åtminstone Emily och Charlotte Brontë förenas även i ett litterärt släktskap präglat av sin tids skräckromantiska strömningar. Båda har i denna tradition skrivit klassikerna Wuthering Heights (1847) respektive Jane Eyre från samma år vars gränsöverskridande teman och lika gränsöverskridande kvinnliga huvudpersoner givit upphov till en stor skara feministiska läsningar. Tolkien å sin sida har blivit världsberömd för sin Sagan om ringen-trilogi där han målar upp en lockande och detaljrik fantasivärld vars konservativa, riddarromantiska tankegods tvärtom tycks bevaka gränser.
När förlaget Modernista nu fortsätter sin nyutgivning av Charlotte Brontës verk så är det med den tidiga men postumt utgivna och relativt okända Professorn (1857). Och på Natur och Kultur utkommer Eva-Marie Liffner med Blåst! (som för övrigt var den första svenska titeln på Emily Brontës Wuthering Heights som kom att bli Svindlande höjder), en metalitterär hyllning som lyckas placera Brontë-systrarna och Tolkien i samma vindlande berättelse. Professorn är, liksom Jane Eyre och Villette (1853), en ganska klassisk utvecklingsroman om en föräldralös huvudperson med små materiella tillgångar men med en integritet med vilken hen ändå lyckas skapa sig en plats i världen. Här är dock huvudpersonen en man, William Crimsworth, som liksom Villettes huvudperson Lucy Snowe tar anställning som lärare på ett belgiskt internat och måste stånga huvudet mot både hopplösa elever och intrigerande kollegor innan tillvaron ordnar sig till det bästa och han möter sitt livs kärlek. Stereotypa beskrivningar av de belgiska katoliker haglar i båda verken tätt. Om ”Den Galna Kvinnan” som göms undan på vinden i Jane Eyre kan läsas som ett förkroppsligande av rädslan för den ”primitiva” Andra i det brittiska imperiets utkanter, så står Brontës katolska karaktärer för en lömskare, mer dold sort av sinnlig annanhet som de döljer under (enligt berättarröstens synsätt förkastlig) katolsk pietet. Det är överhuvudtaget lätt, om än förenklande, att se Professorn som en slags prototyp för Brontës senare författarskap med sina fattiga men intelligenta huvudpersoner som i lärarens roll tvingas navigera i en komplicerad och ofta främmande värld. Men det som gör Jane Eyre så intressant är att den trots allt hela tiden blottar sprickor i ordningen. Gränsen mellan hjältinnan Jane och Bertha Mason, ”Den Galna Kvinnan”, som tillsynes är hennes absoluta motpol luckras på flera ställen upp. Detta sker aldrig i Professorn där den Jane Eyre-liknande kvinnotypen och den ”falska” och ”sinnliga” som förkroppsligas av skolans katolska föreståndarinna i stället betraktas enbart utifrån, i egenskap av föremål för den manliga huvudpersonens begär. Det är välbehövligt att Brontës författarskap på nytt tillgängliggörs i sin helhet, men även om bland andra författaren George Eliot ansåg Villette vara överlägsen Jane Eyre, är det lätt att se varför både Villette och Professorn hukar i det verkets skugga.
Eva-Marie Liffner tar i sin nya roman vara på det gotiska hos både Charlotte och Emily Brontë men skruvar upp det, precis som hon gör med C.J.L. Almqvists romantik i den tidigare romanen Lacrimosa. Blåst! är en stundtals brutal skildring av två mörka miljöer som på olika sätt präglas av döden: Brontë-syskonens vindpinade och sjukdomsansatta engelska landsbygd och Första Världskriget, där Tolkien en tid deltog. Men samtidigt är det just dödens närhet som vitaliserar den mäktiga fantasin hos såväl barnen Brontë som soldaten Tolkien. Men i Blåst! är litteraturens förmåga att besegra döden inte enbart metaforisk. Den förmår de facto öppna portaler mellan olika tider och världar, och på så sätt skapa en bro och ett oväntat litterärt utbyte mellan Brontës 1800-tal och Tolkiens 1900-tal. Emily och Charlotte Brontë och J.R.R. Tolkien är måhända inte en självklar kombination, men en som fungerar oväntat väl. Liffner lyfter fram den övernaturliga dimensionen i Brontë-systrarnas (framförallt Emily Brontës) skräckromantik och det romantiska hos Tolkien.
Tyvärr blir den gotiska rekvisitan i form av ödsliga hedar och hemsökta träsk lite väl tung. Liffners roman, som säkerligen medvetet lekar just med bilden av det svulstiga hos både Tolkien och Brontë och därför överdriver det, tjusar och fängslar med alla sina vackra och groteska bilder utan att lämna något riktigt avtryck. Men den påminner läsaren om skickligheten i Emily och Charlotte Brontës betydligt mer avvägda sätt att använda det gotiska och väcker en längtan efter att gå tillbaka till de gamla klassikerna.
De flesta spår ignorerades när Catrine da Costa-fallet sögs in i en 80-talsstorm av inkompetens, karriärism, aktivism och moralpanik. Foto: SVT.
I dag sänds sista delen av Dan Josefssons och Johannes Hallboms dokumentär ”Det svenska styckmordet” om da Costa-fallet. Om du inte sett den än så föreslår jag att du gör det. Jag brukar inte följa krim, men den är verkligen chockerande.
Så vad har hänt?
Den 18 juli 1984 hittades kvarlevor av 27-åriga Catrine da Costa i sopsäckar nära E4:an. Hon är en ung kvinna som fastnat i heroinberoende och prostitution, och snabbt misstänks obducenten Teet Härm och allmänläkaren Thomas Allgén för dådet.
Att kalla bevisningen tunn vore en överdrift. I huvudsak kommer den från läkarens fru, som mitt under en vårdnadstvist påstår att deras tvååriga dotter bevittnade dådet för ett år sedan, och nu berättar för henne om det via lekar.
Hon gav 80-talets konservativa moralpaniker kring incest och skräckfilm en allierad i radikalfeminismen.
Hon lägger fram kirurgiska verktyg framför barnet och uppmanar henne att visa på dockan hur den unga kvinnan styckades. Ibland bankar barnet förutsägbart nog på dockan, och säger saker som ”bibba” – vilket mamman tolkar som en term för sexuellt våld. Hon är övertygad om makens skuld, då hon redan misstänkt honom för sexuella övergrepp på barnet för att förskolan upptäckt röda märken i baken – något som förnekats av fyra oberoende läkarundersökningar.
Jag kan bara hoppas att barnet inte lidit alltför stor skada av att växa upp med en mamma som pratar maniskt om ett styckmord.
Absurditeterna är för många för att återge. Framför allt chockeras man av rättsväsendets oändliga inkompetens. Detta är då det mest högprofilerade rättsfallet, och den ena experten är värre än den andra.
Rättsläkaren som utan grunder ändrar sitt vittnesmål över natten och pekar ut Teet Härm med godtycklig bensäkerhet. (Han ligger bakom andra kontroversiella utlåtanden, som en studie på 1990-talet som sägs bevisa hur många som ”dött av hasch” i Sverige.)
Utredaren kunde inte ens bevisa att Catrine da Costa träffat de båda misstänkta, men släppte ändå alla andra spår för att helt fokusera på denna galenskap. Utredningen föll i träda när alla resurser krävdes av Palmeutredningen – varifrån sedan en åklagare hämtades över till da Costa-fallet. Undrar varför den gick som den gick.
Utredaren plockade då in en barnpsykiater och en barnpsykolog, som utifrån förhör med mamman gav tungt stöd till ”barnets berättelse” så att åtal kunde väckas. Att barnet lekte glatt när hon togs till obduktionsrummet där styckmordet ska ha ägt rum tolkade de som en ”tillkämpad oberördhet” i stället för en vederläggning av hypotesen.
Fallet gav också upphov till protester mot att de båda männen till slut friades, med hänvisning till Hanna Olssons lovprisade bok Catrine och rättvisan. Med den gav hon 80-talets konservativa moralpaniker kring incest och skräckfilm en allierad i radikalfeminismen.
Konsekvensen är inte bara två krossade liv, vars olycka blev en trampolin för rättsexperter och debattörer. Även Catrine da Costa själv är ett offer för denna kollektiva psykos. Det snäva fokuset på tvååringens ”vittnesmål” gjorde att andra spår knappt följdes upp – inte minst ett antal manliga sexköpare som hon hade längre kontakt med. Nu är sanningen om hennes död begravd, och rättvisan kommer troligen aldrig att bli skipad. Skulden för det delas av många.
Vilka slutsatser bör vi dra i dag? Dels blir man mörkrädd av att Sveriges främsta rättsliga experter och utredare var så taffliga. Men innan man sadlar en hög häst bör man fundera över de egna impulserna att utesluta och straffa – som av detta fall inte minst väcks mot experterna (som jag valde att inte namnge här).
För aktivister gäller det att hålla sig till sanningen, hur god man än anser sin kamp vara. Och för oss journalister gäller att se en människa bakom dem som vi granskar, och inte falla med i ett grupptänkande. Var skarp, korrekt, men glöm inte att också vara snäll.
Tone Schunnesson hade Peter Englund, Svenska akademins ständige sekreteraren, som bordssällskap. Foto: Christine Olsson/TT.
Glöm både Silvia och ”wokegröten” – det var Tone Schunnesson som fick Sveriges blickar på sig när hon halsade öl i t-shirt med Svenska akademiens ständiga sekreterare vid sin sida. Flamman frågade ut henne om festen.
Du stack ut med din alldagliga, svarta klänning och ölhalsande. Vad inspirerade dig till din look?
– Många på Nobelfesten har glitter, och det gillar jag inte förutom på ögonen. Jag gillar inte heller att leka prinsessa. Men jag och min frisör Sofia Geideby var inspirerade av att folk hänger krimskrams på sina väskor just nu. Så det blev looken.
Hur var stämningen på festen?
– Det var hög energi. Man blev full! Jag var där som reporter så jag fick dessutom vara på telefonen utan att bli ifrågasatt, vilket höjde stämningen ett snäpp för mig.
Ditt bordssällskap var Peter Englund. Höll du dig till etikett och ställde frågor eller pratade du om dig själv?
– Är etiketten att man bara ska ställa frågor? Det visste jag inte. Men jag brukar ändå maniskt ställa frågor när jag träffar människor för det är så tråkigt att prata om sig själv. Vi pratade om att festa, om droger, om Virginia Woolf, om kriser och om att bli lämnad.
Hur många plus sätter du på bordssamtalen?
– En fyra!
Och maten då, skulle du kunna vänja dig?
– Den kändes som all mat man får på en helt vanlig petit-bourgeois [småborgerlig] krog i Stockholm, så jag är redan van!
Animationerna i ”Arcane” har prisats av kritiker. Illustration: Netflix.
Signe Krantz om hur de förhatliga dataspelen skapar livslånga band hos en ungdomsgeneration.
Visst hade jag kunnat plugga mer i stället för att spela datorspel efter skolan. Men det brukar gå rätt bra för unga trots vuxnas ångest. Och vännerna som jag snackade över Skype och spelade League of legends med har jag kvar än i dag. I lag om fem tävlade vi mot fem främlingar om vem som kunde ta över den andras bas först. För att vinna samarbetade, pratade och klickade vi tills händerna domnade. Tolv år senare sänder Netflix andra säsongen av Arcane, en animerad serie baserad på spelen som formade mina tonår.
Arcane handlar om en familj som slits isär när stadens styrande råd vill ta kontroll över slummen de bor i. Barnen förlorar allt till kriminalitet, polisbrutalitet och andras maktbegär. Deras trauma hemsöker både dem och staden en lång tid framöver.
Staden är uppdelad i två delar. Den vackra och rika ”Piltover” ovan jord och den fattiga och farliga ”Zaun” under jord. Som i ett högteknologiskt 1910-tal har magiska lokomotiv revolutionerat världen. Ovan jord leker barn med mässingsfjärilar som fått liv av ny magisk teknologi medan barnen i Zaun blir sjuka av Piltovers föroreningar. Systrarna kämpar, på olika vis, för självbestämmande och för att Zaun inte ska fastna i fattigdom medan Piltover blir allt rikare.
Det planerades bara två säsonger av Arcane, de ville inte sträcka ut storyn längre än så. I stället kommer fler serier baserade på spelet. I de sista avsnitten försöker de lösa så många trådar att den första säsongens teman om klasskamp, våld och trauma hamnar i baksätet. Trots det skakiga slutet är Arcane ett mästerverk. Jag ser det som ett kärleksbrev till gamla fans som också välkomnar nya. På internet pågår det långa diskussioner om vilken karaktär som gör mest för att stoppa stadens fattigdom och polisbrutalitet. Allt med bland den vackraste animationen som gjorts och som tog nio år att göra två säsonger av.
I de sista avsnitten försöker de lösa så många trådar att den första säsongens teman om klasskamp, våld och trauma hamnar i baksätet.
Före World of Warcraft fanns Warcraft 3. 2003 modifierade en spelare Warcraft 3 till ett helt eget spel som snart blev ännu större. Varje lov i högstadiet satte jag och mina vänner upp våra datorer i mina föräldrars källare och spelade Dota hela nätterna. Basshunters låt Vi sitter i Ventrilo och spelar Dota dunkade både i våra hörlurar och i radion. Han sjöng om oss. Vi var nördar, men alla i Sverige hörde ljudet av vårt spel. Dota inspirerade i sin tur ett dussintal spel. Det största är League of legends, som i världsmästerskapet 2024 följdes av nästan sju miljoner människor samtidigt.
LoL gick ut på samma sak. Hjärtat började dunka när vi valde våra roller inför spelet. Vissa ska göra skada med svärd eller magi, andra ska låsa fast motståndaren med snaror och besvärjelser. Jag var ofta den som läkte såren eller tog smällarna så att mina vänner inte behövde. Efter trettio minuter av fullt fokus, hejarop och svordomar hade vi vunnit eller förlorat. Andra grupper hade kanske skrikit och skyllt på varandra när man förlorade, eller skrivit fula ord till motståndarna. Men inte vi.
I dag är det få av oss som fortfarande spelar spelet. Men spelkulturen har blivit så stor att det finns något för alla. Serietidningar, spel, böcker, cosplay och nu en avslutad tv-serie. Min storebror visar mig konserterna som spelas i samband med LoL-turneringarna och jag skickar memes till vänner om de lesbiska paren i Arcane.
Det är inte längre samma okomplicerade gymnasietid. Sedan dess har vissa hållit ihop, andra glidit ifrån varandra och vissa har slitits isär. Skoltidens trauma och nostalgi räcker inte till för att bevara en relation, utan likt karaktärerna i Arcane behöver man göra om det på nytt. Vilket inte är det lättaste i en värld som känns som att den när som helst kan kollapsa. Men medan man räddar världen kan man i alla fall ha sina bästa vänner runt sig.
Och jag undrar om det ändå inte är dags att höra om någon vill köra en omgång igen, som på den gamla goda tiden.
Simona Mohamsson valdes in i Liberalernas partistyrelse 2021. Här fotograferad strax innan kongressen. Foto: Stina Stjernkvist / SvD / TT.
Simona Mohamsson, ledamot i Liberalernas partistyrelse, blir kommunikatör på pr-byrån Narva – med hemliga kunder och uppdrag. ”Inget jag kan kommentera”, säger hon om skolkoncernen Academedias tidigare samarbete med byrån.
I måndags kom nyheten om att Simona Mohamsson, medlem i Liberalernas partistyrelse, börjar arbeta på pr-byrån Narva Communications. För tidningen Resumé uppger hon att hon kommer att sitta kvar i styrelsen, trots sitt nya arbete.
– Jag kommer hjälpa myndigheter, företag och organisationer inom civilsamhället med allt ifrån budskap till hur de ska bygga trovärdighet kring sitt varumärke, säger hon till Flamman, och tillägger att hon kommer vara del av ett arbetslag som jobbar med flera olika kunder.
Ångest och depression ökar bland unga. Men i stället för att skylla på telefonerna borde vi rikta våra blickar mot den drivande kraften bakom ohälsan: kapitalismen.
Tack vare de bästsäljande amerikanska psykologerna Jean Twenge och Jonathan Haidt har det som tidigare ansågs vara diskutabelt blivit allmänt accepterat: den psykiska folkhälsan, särskilt bland unga människor, försämras i många västländer.
Bevisen för trenden är övertygande, och syns i medicineringsfrekvenser, diagnoser och enkätstudier. I USA har antalet självmord ökat med 35 procent under de senaste två årtiondena. Under samma period har andelen människor som beskriver sin psykiska hälsa som ”utmärkt” sjunkit från 43 procent till 31 procent. 2024 rapporterade 43 procent av de vuxna att de kände sig mer oroliga än de gjorde året innan – en ökning från 37 procent 2023 och 32 procent 2022.
De alarmerande trenderna borde leda till en djuplodande samhällsanalys. Ändå har fokus – både vetenskapligt och i den offentliga debatten – allt mer begränsats till ett enda fenomen: spridningen av sociala medier. Twenge och Haidt har båda bidragit till att identifiera just denna logik, inte minst med sina teknikfokuserade böcker iGen respektive Den ängsliga generationen.
Berättelsen har redan fått påtagliga effekter, vilket har lett till att flera europeiska länder har infört förbud mot smarta telefoner i skolor. Även om det inte nödvändigtvis är dåligt att debatten har förtydligats, så har samtidigt den försämrade psykiska hälsans politiska dimensioner bagatelliserats.
Även om psykologins företrädare, som Twenge och Haidt, till stor del har lyckats koka ned problemet till en diskussion om en enda variabel, bör debatten om sociala medier förstås som ett symptom på en djupare kris inom den terapeutiska kulturen och de dominerande förklaringsmodellerna inom medicin och klinisk psykologi. För att förstå varför är det värt att återvända till de ambitiösa visioner som omhuldades av mentalvården för inte så länge sedan.
Efter att ha tagit mig igenom Haidts och Twenges texter är det ett visst citat som återkommit till mig. 2003, samma år som Human genome-projektet slutfördes, skrev Steven Hyman, chef för National Institute of Mental Health från 1996 till 2001, i tidskriften Scientific American om den ljusa framtid som tycktes breda ut sig framför oss:
”Genom att kombinera neuroradiologi [neuroimaging] med genetiska studier kommer läkarna kanske så småningom att kunna flytta psykiatriska diagnoser från checklistor med symptom till objektiva medicinska tester. Genetisk testning av patienter skulle kunna avslöja vilka som löper hög risk att utveckla sjukdomar som schizofreni eller depression. Läkarna skulle sedan kunna använda neuroradiologi på högriskpatienterna för att avgöra om sjukdomen faktiskt har debuterat.”
Om politiska frågor inte anses forma vårt välbefinnande, varför ska vi då engagera oss i dem över huvud taget?
Trots att avsevärda resurser har lagts ned på att förverkliga visionen så verkar den framtid som Hyman föreställde sig osannolik i dag. Det så kallade ”saknade ärftlighetsproblemet” har visat att det är mycket svårare att hitta sårbarhetsgener än vad entusiasterna bakom Human Genome-projektet en gång trodde. Vi är inte i närheten av att kunna diagnostisera en enda psykisk störning med hjälp av neuroradiologi.
I stället har något helt annat hänt. Den psykiska hälsan har försämrats dramatiskt, något som lett till att flera tidigare dominerande förklaringsmodeller har ifrågasatts, särskilt de som är inriktade på hjärnan och genetik.
Om vi antar att det är kemiska obalanser i hjärnan som ligger bakom den försämrade psykiska hälsan, är frågan i dag vad som kan orsaka dessa obalanser när allt fler människor upplever dem samtidigt. Och om vi även tar i beaktning att det vanligtvis tar tusentals år för en befolknings genpool att förändras, måste vi på samma sätt ställa oss frågan: Varför har det psykiska välbefinnandet minskat när den genetiska sammansättningen har förblivit densamma?
Frågorna indikerar att det snarare rör sig om krafter som verkar utanför skallen och cellväggarna.
Erkännandet att människor mår sämre har skakat om den terapeutiska kulturens viktigaste antagande: att lösningen på våra mentala hälsoproblem ligger i psykoterapeutiska ingrepp. När en av åtta vuxna i USA tar antidepressiva läkemedel och en av fem nyligen har fått psykiatrisk vård – med en ökning på nästan 15 miljoner människor i behandling sedan 2002 – blir det uppenbart att fler individer i behandling inte har lyckats hejda spridningen av psykisk ohälsa.
Samtidigt har storskaliga metaanalyser av psykoterapiers effektivitet under det senaste årtiondet visat på förvånansvärt blygsamma resultat. De flesta studier visar att cirka hälften av alla som genomgår psykoterapi upplever att de blir hjälpta, medan cirka fem procent upplever att deras problem förvärras. En metaanalys ledd av psykologen Pim Cuijpers bekräftar denna uppskattning för depressionsbehandling.
Men Cuijpers studie visade också att endast en tredjedel av patienterna förbättrades tillräckligt för att inte längre klassificeras som deprimerade. Med tanke på den höga återfallsfrekvensen för depression innebär det att personer med depression får gå länge i terapi.
I en metaanalys som omfattade totalt 650 000 patienter med psykisk ohälsa sammanfattar John Ioannidis och hans medförfattare sina resultat på följande sätt: ”Efter mer än ett halvt sekels forskning, tusentals [randomiserade kontrollerade studier] och miljontals investerade medel är effektstorlekarna för psykoterapier och farmakoterapier för psykiska störningar begränsade.”
En lösning är svår att se. ”Det verkar krävas ett paradigmskifte inom forskningen”, avslutar de.
Att psykologer flyttar sina analyser utåt – från individens inre arbete till de relationer som samhället utgörs av – skulle mycket väl kunna vara början på ett sådant paradigmskifte. Hittills har dock de mest framträdande teorierna följt den interventionistiska logik som präglar den terapeutiska kulturen. Än värre är att deras argument lider av flera metodologiska brister.
Twenge och Haidt använder sig i stor utsträckning av grafer som visar trender för depression, ångest, självmord med mera. De visar hur kurvorna stiger efter 2012 – startpunkten för det som Haidt kallar ”the great rewiring”, då sociala medier gjorde sitt intåg i smartphones. Metodiken har upprepade gånger kritiserats för att förväxla korrelation med orsakssamband, en kritik som Haidt försöker besvara i Den ängsliga generationen.
Ungas psykiska ohälsa skylls ofta på mobiltelefonen. Foto: Oscar Olsson / TT.
Jag menar dock att ett större metodologiskt problem är tendensen att dra svepande slutsatser utifrån relativt korta tidsramar. Haidts grafer börjar vanligtvis runt 2002 och slutar runt 2018, vilket bara ger 16 års data att generalisera utifrån. Även om många av graferna visar en kraftig ökning av psykiska problem under 2010-talet kan den begränsade tidsramen vara missvisande. När han till exempel lyfter fram en dramatisk ökning av psykiska besvär bland nordiska tonåringar under 2010-talet, ger det intrycket att inget anmärkningsvärt hände tidigare. Här förvränger det snäva perspektivet den bredare bilden.
I Sverige har Folkhälsomyndigheten undersökt ungdomars psykiska hälsa sedan 1986. Om vi till exempel tittar på andelen som känner sig nedstämda nästan varje dag har ökningen pågått sedan 1980-talet.
På samma sätt har sömnsvårigheterna ökat under lång tid. Även om den kraftigare ökningen av sömnproblem och dåligt humör bland flickor under 2010-talet kan tolkas som bevis på en effekt kopplad till spridningen av sociala medier, så är den fortfarande en del av en bredare trend som har pågått i årtionden.
Detta kräver ytterligare analys. Oavsett vilket land vi undersöker ser vi att liknande ökningar av psykiska problem har skett under längre perioder. I Norge är mönstret detsamma som i Sverige, och i Storbritannien har rapporter om drastiska nedgångar i ungas psykiska välbefinnande dokumenterats under lång tid. Enligt en studie från Psychological Medicine ökade förekomsten av långvariga psykiska problem dramatiskt bland människor mellan 4 och 24 års ålder från 1995 till 2014. I England sexdubblades förekomsten, medan den i Skottland fördubblades på elva år.
I USA har Twenge själv lagt märke till den långsiktiga ökningen av psykiska problem. 2011 konstaterade hon att ”nästan alla tillgängliga bevis tyder på en kraftig ökning av ångest, depression och psykisk ohälsa bland ungdomar i västvärlden mellan början av 1900-talet och början av 1990-talet”. Och år 2000 uppskattade hon att ”det genomsnittliga amerikanska barnet på 1980-talet rapporterade mer ångest än barnpsykiatriska patienter på 1950-talet”.
De längre tidslinjerna är viktiga, eftersom de avslöjar en negativ trend som inte kan begränsas till isolerade fenomen som sociala medier. Twenge och Haidt har tidigare erbjudit olika former av sociologiska samtidsdiagnoser för att förklara det som sker. För Twenge handlade det länge om ”den narcissistiska kulturen”, medan problemet för Haidt var hur ”säkerhetismen” har gjort studenterna maktlösa och överkänsliga.
I båda fallen verkar grundproblemet ha varit det som Haidt kallar ”goda avsikter och dåliga idéer” (från undertiteln till hans bok The coddling of the American mind), särskilt som de uttrycks i dåligt föräldraskap och så kallad wokeism. Dessa analyser är långt ifrån politiskt neutrala.
Intressant nog är både Twenge och Haidt angelägna om att tona ned ekonomiska faktorer. I Den ängsliga generationen gör Haidt det genom att hänvisa till den minskade arbetslösheten i USA under 2010-talet efter finanskrisen 2009. Om fler människor är sysselsatta kan ekonomiska faktorer inte förklara den försämrade psykiska hälsan, eller hur?
Detta är inte ett nyanserat synsätt. Vi vet att lågkonjunkturer kan fortsätta att påverka missgynnade grupper långt efter att de har slutat synas i nationella genomsnitt. Samtidigt som den nationella ojämlikheten fortsätter att växa globalt vet vi att ojämlikhet är en stark prediktor för försämrad psykisk hälsa, som ytterligare förstärks av stigande statusångest.
Ångestfyllda. ”Hydraulspräck er i knät” – flera klimatorganisationer demonstrerar under en fossilgaskonferens i Berlin, den 10 december 2024. Klimatet är en av flera källor till ångest bland unga. Foto: Florian Boillot/Süddeutsche Zeitung/TT.
Ekonomiska frågor som dessa är svåra att hantera genom terapeutiska insatser eller politiska beslut. De kräver strukturella reformer och analyser av samhället som helhet.
Oviljan att konfrontera systemiskt skapat lidande är också tydlig när Twenge och Haidt tar upp unga människors riskaversion. De har förmodligen rätt när de ser drag hos generation Z – såsom nedgången i alkoholkonsumtion, fysiska slagsmål och oplanerade graviditeter – som tecken på en växande rädsla. Deras arbete förbiser dock helt den omfattande sociologiska litteraturen om hur inte bara individer utan även stater och vetenskaper har blivit allt mer fixerade vid riskförebyggande – ett forskningsfält som har expanderat sedan Ulrich Beck myntade begreppet ”risksamhälle” för nästan 40 år sedan.
Medan Twenge och Haidt främst ser riskaversion som ett resultat av dålig uppfostran och alltför ”goda avsikter”, har Beck och hans anhängare sedan en tid tillbaka visat att det är den logiska följden av modern reflexivitet och vetenskaplig rationalitet – som ironiskt nog biter sig själv i svansen när samhällsvetenskapen försöker mäta effekterna av allt fler riskmått.
Att reducera problemet till dåligt föräldraskap borde vid det här laget vara omöjligt med tanke på den rikliga sociologiska forskning, inte minst i Hartmut Rosas senaste verk, som beskriver hur riskterritorier växer fram ur breda tekniska, ekonomiska och institutionella förändringar. I grunden speglar riskaversionen en konflikt mellan organiska institutioner och en växande elit av experter, vilket Ivan Illich och andra kritiserade redan på 1970-talet.
När vi tar hänsyn till andra globala ”megatrender” som nyligen lyftes fram i tidskriften Lancet Psychiatry för att förklara nedgången i ungdomars psykiska hälsa – såsom ökande studieskulder, klimatförändringar och osäkra anställningar – blir det snabbt tydligt hur politisk frågan om psykiskt välbefinnande är.
Detta är värt att hålla i minnet innan nya variabler kastas in i debatten i en evig cykel av whataboutism. Som Herbert Marcuse en gång varnade för, bidrar försöken att mäta erfarenhetsbaserade begrepp som alienation till att förstärka en teknologisk rationalitet som omöjliggör samhällskritik.
Samtidigt som den nationella ojämlikheten fortsätter att växa globalt vet vi att ojämlikhet är en stark prediktor för försämrad psykisk hälsa, som ytterligare förstärks av stigande statusångest.
Ett skäl till att samhällsvetenskapen hittills inte har gett några slutgiltiga svar på varför unga mår allt sämre kan vara att alla samhällsproblem, även de som ännu inte har identifierats av forskarna, påverkar vår psykiska hälsa. Vid närmare eftertanke är det märkligt att tro något annat. Att reducera psykisk hälsa till resultatet av ett fåtal variabler ligger i linje med en teknokratisk logik, som skymmer samhället och dränerar politiken på mening. Om politiska frågor inte anses forma vårt välbefinnande, varför ska vi då engagera oss i dem över huvud taget?
En mer självklar reaktion än att trivialisera den pågående krisen hade varit att ompröva kapitalismen. Även om den förväntade livslängden ökar i världen borde det vid det här laget vara omöjligt att hävda, som Bill Gates favoritintellektuella Steven Pinker och Hans Rosling länge har gjort, att kapitalismen är en evig framgångssaga.
Enligt World Mental Health Survey – världens mest rigorösa epidemiologiska undersökningar av psykisk hälsa som samordnas av Världshälsoorganisationen och hittills har genomförts i 30 länder – ser vi tvärtom att problemen är mycket större i kapitalismens mest utvecklade områden. 17 av 18 psykiska problem är vanligare i höginkomstländer. Den stora skillnaden (som inte kan förklaras av sociala medier, eftersom undersökningarna genomfördes mellan 2001 och 2011) står i skarp kontrast till trenderna inom fysisk hälsa, och bör få oss att ställa frågor om värdet av gränslös ekonomisk tillväxt.
Vänstern gör fel i att avfärda dessa resultat som enbart effekter av ökad diagnostisering och behandling, inte minst eftersom problemen finns där oavsett psykiatrisk praxis. Mänskligt lidande är inte en ahistorisk konstant. Det ökar, och det kräver vår omsorg och uppmärksamhet.
Artikeln är tidigare publicerad i Jacobin. Översättning: Jonas Elvander
En skulptur av kardinalen Franz Hengsbach (1910–1991)
lyfts bort med kran från katedralen i tyska Essen, efter
att misstankar om sexuella övergrepp framkommit. Foto: Christoph Reichwein/dpa/AP.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
I en artikel i Flamman nr 49 skriver Joel Halldorf målande om de historiska kopplingarna mellan en tillsynes rigid marxistisk materialism och den andligt upphöjda religiositeten. Kyrklig solidaritet med socialismen är såklart vacker, men är också en överkorrigering. En närmare läsning av historien komplicerar bilden avsevärt. Vänstern demoniseras inte som ”gudlösa kommunister” av en slump.
Jag måste erkänna mina fördomar mot argumenten som Halldorf driver kring människans andliga behov. För mig var den retoriken en del av livet.
Jag är uppvuxen i Jehovas vittnen, som i sina propagandaskrifter beskriver hur människor som jag – avfällingar – vänder sig ifrån Gud och mot det tomma, världsliga och flyktiga. Sådana personer hamnar i depression, fattigdom, drogmissbruk och nihilism. När jag själv lämnade så blev det en självuppfyllande profetia – när jag tappade band till den sociala tryggheten som sekten bidrog med så följde år av depression, arbetslöshet och social isolering.
Socialismen har för många av oss lovat frihet från religiös vidskepelse och fördom.
Det är för Jehovas vittnen ett bevis på deras tes. Jag tappade min andliga gemenskap och därmed försämrades mitt liv. Men det var inte en andlig brist jag hade – det var odiagnostiserad adhd som gjorde studier omöjliga, arbetsmarknaden i Södertälje, kamper med försörjningsstöd och risk för hemlöshet. Att uteslutas ur Jehovas vittnen innebär inte bara att man förlorar Gud, men också ett socialt kontaktnät.
Halldorfs ”andliga behov” är inte lika cyniskt, men fungerar på samma sätt. Man ser att något saknas i samhället, och erbjuder en färdig lösning för att fylla tomrummet. Man talar inte om problemen på dess egna termer, utifrån brister på sociala band, materiell trygghet och hinder för kreativt uttryck under en kapitalism där människan ska tjäna marknaden. Man utmålar i stället alla dessa symptom som en brist på kristen andlighet. Sedan tar man allt positivt som vänstern kämpat för – frihet och solidaritet – och påstår att de uttrycker samma andlighet, även fast Gud ofta medvetet exkluderades.
Jag håller med om att socialismen inte bara är en fråga om omfördelning och tillväxt. Jag delar också Halldorfs försök att skapa en berättelse om världen och en rörelse, och vänstern måste släppa det postmoderna föraktet mot ”stora berättelser”. Men att insistera på att en sådan berättelse till sin natur är andlig känns som en övning i ideologiskt självbekräftande, och alienerar dem av oss som sett religionens baksidor. Här finns också en arrogans: ”Du är kristen, fast du inte vet det, och fast du på ett filosofiskt, politiskt och socialt plan avsäger dig religiositet kan jag hitta ett sätt att konvertera dig mot din vilja.”
Socialismen har redan, utan andlighet, imponerat på miljontals människor världen över med löften om solidaritet och rättvisa, om ett liv bortom underkastelse och materialism, och om motstånd. Denna rörelse har också för många av oss lovat frihet från religiös vidskepelse och fördom. Att Halldorf inte är lika imponerad behöver inte vara ett problem för resten av oss.
Svar direkt från Joel Halldorf:
Till allt som vänstern och kristendomen har gemensamt hör också att båda gett upphov till sekteristiska rörelser. De är inte representativa för vare sig kyrkan eller vänstern – men de manar båda till att reflektera över den egna traditionens svaga punkter.
Jakob Pettersson har absolut en poäng i sin eftertänksamma replik: jag inser att en text som talar om att vänstern inte ska rädas kristendomen kan uppfattas som en antydan om att dagens vänster lider av en bristsjukdom som bara kyrkan kan bota. Men det var inte min poäng.
I stället hade jag två andra. Det första var att vänstern inte ska vara rädda för att slå bryggor till kyrkor, för likheterna är fler än man kan tro. Det andra att vänstern fungerat som bäst när den gett utrymme för en andlig eller existentiell dimension i sin politik. Den här behöver inte vara kristen, men det krävs något som gör politiken till mer än byråkratisk teknokrati.
Visst, det är en eld att leka med, men jag tror att den utopiska horisonten är nödvändig för att ge oss något att sträva mot.
Fredrik Reinfeldt har öppnat sina hjärta inför Saudiarabiens mördande av migrantarbetare. Foto: Jonas Ekströmer/TT.
Det svenska diktatursvassandet har dragit på sig fotbollströja. Att vi stöder den saudiska drömmen om att spela boll på arbetares gravar är skamligt.
I dag känner jag mig gay. I dag känner jag mig funktionsnedsatt. I dag känner jag mig som en migrantarbetare.
Fifachefen Giovanni Infantinos empatikavalkad under en presskonferens under Qatar-VM 2022 är redan legendarisk.
Migrantarbetarna utgör två av den bisarra diktaturens tre miljoner invånare, samt 95 procent av arbetsstyrkan. Enligt en beräkning från The Guardian dog fler än 6 500 migrantarbetare i Qatar mellan 2011 och 2020 – enligt officiell statistik från Indien, Pakistan, Nepal, Bangladesh och Sri Lanka. Det är tolv arbetare per dag, och den totala siffran är sannolikt högre med tanke på att den endast gäller dessa länder.
Vi talar om femicid och genocid, men det saknas underligt nog ett ord för denna form av systematiskt mördande. Varför talar vi aldrig om laborcid?
Nu är den genomkorrupta organisationen i alla fall på det igen. Den 11 december stod det klart att Saudiarabien tilldelas 2034 års världsmästerskap i fotboll.
Undrar vad Giovanni Infantino kommer att känna den här gången. Kanske att det blir ett passande 100-årsfirande av när tävlingen hölls i hans hemland – under fascistdiktatorn Mussolini?
Framför allt undrar jag vad Fredrik Reinfeldt känner, som röstade ja till det saudiska VM-budet i egenskap av ordförande i Svenska fotbollförbundet. Har han öppnat sitt hjärta för mördandet av hundratals migrantarbetare längs med gränsen mot Jemen mellan mars 2022 och juni 2023, skildrat i Human Rights Watch-rapporten ”Deras kulor föll över oss som regn”? Eller för att kvinnor kan torteras och fängslas i 10 år för att inte bära heltäckande kläder, samt kritisera det manliga förmyndarsystemet på nätet?
Förbundet verkar inte bry sig ett dugg om att vi ska ha ännu ett VM som ska genomföras på bekostnad av tusentals döda och skadade migrantarbetare.
Vi får se hur många migrantarbetare som hinner dö denna tioårsperiod, då 11 av 15 arenor samt 74 träningsanläggningar ska byggas. Landet påminner om Qatar, med sitt brutala islamiska förtryck av folkmajoriteten och kvinnorna, samt i det att landets 13,4 miljoner migrantarbetare utgör 42 procent av befolkningen.
Enligt en färsk rapport från Human Rights Watch präglas landet fortfarande av ett så kallat kafala-system, där arbetarnas hela liv är i händerna på arbetsgivaren definierad som ”sponsor”. De utfattiga migranterna tvingas betala mer än tiotusen kronor i avgift för att ens anställas, lönen understiger ofta det som utlovats, och dödsolyckor definieras ofta om till ”hjärtstillestånd” eller ”naturlig död” så att arbetsgivaren slipper kompensera familjen.
Det är välkänt hur landet försöker tvätta bort blodspåren med allt från golfturneringar till museer och datorspelsfestivaler i Jönköping. Sverige – eller Suediarabien om man så vill – har nu satt sitt sigill på varje enskild dödsattest.
”Det är modernt slaveri”, dundrar alltså med rätta fackförbundet Byggnads ordförande Kim Söderström, och tillägger: ”Förbundet verkar inte bry sig ett dugg om att vi ska ha ännu ett VM som ska genomföras på bekostnad av tusentals döda och skadade migrantarbetare. I min värld borde Sverige vara landet som lägger ner sin röst och säger att det här är fan i mig inte okej.”
Nej, det är inte okej att Saudiarabien rullar ut konstgräs över migrantarbetarnas gravar. Men sådant bryr man sig inte om i ett Sverige som skär ned på myndigheter för arbetsmiljö, trots att lika många dör på jobbet som i gängvåldet. De svenska fotbollsspelarna kommer inte att märka någonting på de perfekt luftkonditionerade anläggningarna, och de saudiska kulregnen lär inte överrösta de svenska tv-soffornas popcorn-smatter. Tacka Fredrik Reinfeldt för det.
I ”Rörelsesocialisms” tjugosju minikapitel uppmanar Toivo Jokkala och Per-Anders Svärd att skippa SSU och i stället sparka igång det gamla Rörelsesverige igen.
Är det slut på tron att parlamentarisk demokrati någonsin kan åstadkomma något?
– Nej, men vi vill med boken Rörelsesocialism (Verbal, 2024, red anm) bidra till att sprida insikten att vi inte kan förvänta oss progressiva samhällsförändringar utan ett rörelsetryck underifrån. Det är sällan inifrån de parlamentariska församlingarna som initiativen till verkligt samhällsförändrande projekt tas. Ändå talas det bland många om att ”om man vill ändra något på riktigt måste man in i statsapparaten och påverka”. Det är en stympad bild av hur samhällsförändring går till.
Var det inte just en rörelserenässans som skedde för tio år sedan?
– Sådana här renässanser ser vi med jämna mellanrum. Rörelser lever dessutom även när de inte är lika mycket i ropet i den allmänna debatten. Men den stora utmaningen är att hitta sätt att uppnå en ännu mer varaktig rörelsekraft i samhället, att bygga allianser mellan rörelser så att de tillsammans kan bli mer systemkritiska och systemförändrande.
Hur hoppas ni att er bok ska användas?
– Det är helt okej om folk bara läser den rakt upp och ned på sin kammare och ser vad den väcker för reaktioner hos dem – vare sig den inger bekräftelse och lite råg i ryggen eller väcker nya kritiska funderingar.
Jacob Lundberg: Nu förstår jag varför Henrik Jönsson hatar SVT
Henrik Jönsson och Anders Holmberg. Foto: SVT.
Högerdebattören Henrik Jönsson skiner upp som ett juleljus i tv-rutan.
”Var det 30 minuter?”, utbrister han överraskat.
Sällan har någon sett så lättad ut. Inte så konstigt – den senaste halvtimmen har Youtubeprofilen fått svettas som en julskinka. Medan han snurrade in sig i invecklade resonemang och formuleringar (”tendenserna tenderar att amplifieras”) fick han sin kritik av svenska medier söndersmulad.
Två danska arbetare blickar ut över en vindkraftspark. Foto: Dragan Mihajlovic/istockphoto.
Medan den norska vänstern sätter arbetarna i centrum för klimatkampen ser danskarna dem som ett hinder. Men utan dem tappar arbetarrörelsen sin själ.
Våren 2023 utbröt jubel på den danska vänsterns sociala medier, när ett stort slakteri på Nordjylland stängdes. På det rödgröna vänsterpartiet Enhetslistan kongress försäkrade en talare publiken om att det saknades anledning att ”tycka synd om” de 800 arbetare som förlorat sina jobb.
Det är dessvärre inte bara vegetarianism som ligger bakom ointresset för landsbygdens arbetare. Även året innan – mitt i valrörelsen – varslades 800 personer, den gången på Siemens Gamesa som tillverkar vindturbiner. Men saken registrerades inte på partikontoren eller vänstertidningarnas redaktioner i Köpenhamn.
I år genomförde danska hamnarbetarfacket en blockad mot ett skepp som installerar vindturbiner utan kollektivavtal. Arbetarna oroade sig för dumpade villkor i den gröna energisektorn, som sysselsätter över 100 000 människor, primärt utanför storstäderna. Men de stod ensamma på barrikaderna. Vänstern har varken tagit upp konflikten i den offentliga debatten eller frågat regeringen om företag utan kollektivavtal verkligen ska få bygga landets havsbaserade vindkraft.
I år, när en koldioxidavgift på lantbruket debatterats har vänsterns position varit att lantbruket är en så liten del av bnp, och det är så många andra branscher som man kan få jobb i att det är helt okej att folk blir av med jobbet. Kort sagt: du är inte lönsam, lille vän – dags att skaffa ett riktigt jobb. Inte undra på att stödet för de rödgröna ligger under det nationella genomsnittet på den danska landsbygden.
Med de nya, gröna buden har den norska klimatrörelsen och fackföreningsrörelsen hittat gemensamma saker att kämpa för.
Kontrasten är stor mot grannlandet Norge, där arbetarrörelsen allt mer ses som en central aktör i omställningen. Där har tankesmedjan Manifest Analyse organiserat ett samarbete mellan klimatorganisationen Natur og Ungdom och den fackliga gräsrotsrörelsen Industriaksjonen, för att utveckla tio ”bud” för grön industri.
Idén refererar till den industristrategi som 1971 samlade tio principer för hur Norge skulle utvinna den nyfunna oljan, genom att socialisera tillgångarna och etablera statliga bolag och en inhemsk oljeindustri. Utan strategin hade oljan berikat företagen Shell, BP och Exxons aktieägare i stället för det norska folket.
Med de nya, gröna buden har den norska klimatrörelsen och fackföreningsrörelsen hittat gemensamma saker att kämpa för: Mer förnybar energi! Krav på trygg arbetsmiljö och kollektivavtal! Nej till liberalisering av elmarknaden! Koppla grön industriutveckling till regional utveckling! Det gemensamma språket möjliggör samarbete mellan den progressiva rörelsens olika grenar för att göra sig kvitt oljeberoendet.
Inställningen till industrin har smittat av sig på vänsterpartierna: en facklig representant i ett stort industriföretag berättade för mig att det gamla lärarpartiet Sosialistisk Venstreparti är den viktigaste industripolitiska samarbetspartnern i Stortinget för facket i dag.
2021, när jag själv arbetade på Manifest, utvecklade vi en strategi baserad på en kritik av vad tankesmeden Magnus Marsdal kallat ”mental avindustrialisering”, och som präglar policyeliten både till höger och vänster. Det handlar inte om någon tröttsam kritik mot ”woke” eller ”identitetsfrågor”, utan snarare om hur politiken griper an de materiella frågorna.
För den avindustrialiserade policyeliten och deras socialt och geografiskt närliggande studenter, NGO:er, tankesmedjor och akademiker blir klimatomställningen något som primärt handlar om reduktionsmål, koldioxidavgifter och konsumtionsmönster. Ett industriellt angreppssätt tar grund i olika sektorers tekniska alternativ, energibehov, arbetsplatser och insatsvaror för att förstå hur utsläppen kan minska. Denna ingång gör det lättare för vänstern att tala med arbetarrörelsen och utveckla en klimatpolitik som kan få brett stöd.
Skillnaden mellan det norska och danska angreppssättet gör vänsterns vägval tydligt: ser vänstern vanliga människors liv som en kraft för samhällsförändring – eller är de egna projekten överordnade?
Det här handlar inte bara om principer, men också om strategi. Visst, på grund av Socialistisk Folkepartis roll som ofarligt protestparti för besvikna socialdemokrater har Danmarks två vänsterpartier vuxit till 25 procent. Men V:s systerparti Enhetslistan ligger still mellan 6 och 7 procent – trots att Socialdemokraterna sitter i en historiskt opopulär regering som avskaffat lediga dagar, skurit ned på välfärden, och sänkt skatten för höginkomsttagare. Strukturellt är vänstern instängda i att jaga veliga storstadsväljare.
Den franske journalisten och parlamentsledamoten Francois Ruffin har formulerat att ”förlorar vänstern arbetarklassen förlorar den sin själ”. Det vill säga att vänstern behöver arbetarklassen för sin egen skull – annars förlorar man sin sociala förankring.
En bra början är att inte jubla när arbetare får sparken.
