Det är mycket som är lyckosamt i Melinda Gates liv. Till exempel att hon började jobba på Microsoft och hamnade bredvid Bill Gates på en företagstillställning, vilket senare ledde till att de gifte sig. Eftersom även Bill Gates varit oerhört tursam i livet så har deras ekonomiska situation varit mycket fördelaktig och gett Melinda många möjligheter, bland annat att ägna sig åt filantropi på heltid. Det är nämligen inte alla som har samma tur i livet som Melinda och detta vill hon förändra. Speciellt kvinnor tycks ha ovanligt mycket otur. De stöter på ”hinder” i sina liv, blir utpressade i ”marginalen” och förvandlas till ”outsiders”. Ibland utsätts de rentav för ”mobbning” av självaste staten.
Melinda argumenterar övertygande för varför det är viktigt att fokusera på kvinnor när man bedriver välgörenhetsarbete och visar med många exempel hur små förändringar på detta område kan leda till mycket stora förbättringar i kvinnors liv. Som exempel tar hon bland annat upp kvinnors möjlighet till familjeplanering och grundläggande utbildning och hur det lyfter hela samhället. Melinda har dock tyvärr den irriterande ovanan att alltid påpeka hur även män kan vinna på att kvinnor tillmäts grundläggande mänskliga rättigheter, någonting som emellanåt gör mig alldeles matt.
När den globala eliten vill vara ödmjuk beskriver de sig som tursamma. Det framställs som ett slags livets lotteri att vissa föds in i fattigdom medan andra finner sig själva i topplistan över världens rikaste. Melinda är glad för att hon haft en sådan tur i livet och betraktar det som sin plikt att ge tillbaka till de som inte har varit lika lyckosamma. Jag googlar ”Bill och Melinda Gates Foundation” och ser att Melinda och Bill själva donerat fem miljarder dollar till stiftelsen, på ett bräde. Vilken tur att de råkade ha lite pengar över!
Men är det verkligen tur det handlar om, när vissa har fem miljarder dollar att avvara och vissa inte har mat för dagen?
Men är det verkligen tur det handlar om, när vissa har fem miljarder dollar att avvara och vissa inte har mat för dagen?
Vad är det för en världsordning som tillåter att den typen av rikedom hamnar hos privatpersoner till att börja med? Om detta skriver Melinda ingenting.
Hon är rädd att läsaren ska tycka att hon är privilegierad, det är allt. Men att läsaren eventuellt skulle kunna tycka att hennes rikedom bara är möjlig med samma enorma klasskillnader som gör att människor blir ”outsiders”, det slår henne inte.
Någonting som är märkligt frånvarande i Melindas bok är lönearbetet. Kvinnorna hon beskriver arbetar i princip alla oavlönat i hemmet, en olycklig omständighet som självklart motiverar filantropi, men det är inte utan att man undrar vart alla världens lönearbetande kvinnor tagit vägen. Det känns som att de skulle kunna ge den pusselbit som Melinda behöver för att, som hon själv uttrycker det, ”se hela bilden”.
Melindas nästa projekt kanske kan vara att lära sig mer om villkoren för arbetare i fabrikerna Microsoft kontrakterar. Kanske ”stiftelsen” kan sponsra ett projekt för att stötta arbetare på Foxconn för att kunna ta kontroll över produktionsmedlen.
