Inte långt senare uppgav DN att pensionsgruppen – där alla partier utom SD och V ingår – var på väg att komma överens om höjd pensionsålder. Men vad betyder det egentligen?
Jag roade mig med en minienkät bland vänner och arbetskamrater. Alla var rörande överens: ”pensionsålder” handlar om när man kan sluta jobba och veta att det finns en rimlig försörjning.
Alla som jag frågade – från höger till vänster – tänker sig ett löfte från samhället. Att vi har rätt till en rimlig och känd nivå, och att samhället förpliktar sig till det. Med den innebörden, betyder höjd pensionsålder att förpliktelsen kvarstår men inträffar vid annan ålder.
Men pensionspolitikerna använder ordet i närmast motsatt mening: som en skyldighet, eller rentav rättighet (!) att slita vidare i ännu fler år. De pratar om att ingen ska ha rätt att pensionera sig före 63. De pratar om Las och socialförsäkringar, om att åtgärda diskrepansen mellan å ena sidan flytande pensionsålder och å andra sidan rigida åldersgränser inom arbetsrätt och a-kasseregler. Men de syftar inte på din pension och din rätt.
Det är ett djupt ohederligt sätt att använda etablerade begrepp. Samtidigt förtigs att den höjda pensionsåldern redan är ett faktum. Åtminstone som den framgår i våra orangea kuvert, där prognoser ersatt rättigheter.
I mitt kuvert stod det från början 66 år. Nu senast stod det 68 år och 4 månader. Det är en höjning av ”pensionsåldern” som skett helt automatiskt, som resultat av systemets ekvationer för att kompensera för åldrande befolkning med mera. Utan debatt och utan beslut.
En annan del av det bedrägliga i debatten, är talet om att bättre arbetsmiljö ska säkra så att vi orkar jobba längre.
För det första har vi redan rätt till vettig arbetsmiljö. För det andra är faktiska försämringar mot kanske-förbättringar inte ett jämförbart byte.
För det tredje har bytet redan gjorts – flera gånger. Redan på 1990-talet sade sig pensionspolitikerna inse vikten av att verka för bättre arbetsmiljö. Sedan gjorde högern tvärtom och verkade aktivt för nedskärningar och försämringar inom arbetsmiljöarbetet.
På samma sätt borde argumentet om åldrande befolkning och ökad försörjningsbörda också vara förbrukat. Det var ju just det problemet man lovade lösa med det nya systemet.
I mitt kuvert stod det från början 66 år. Nu står det 68 år och 4 månader. Det är en höjning av ”pensionsåldern” som skett helt automatiskt
Men, det är om sådana sidospår och illusioner som pensionsdebatten kommit att handla. Kärnan är en annan: att systemet är felräknat och underfinansierat, och låter dagens och morgondagens pensionärer ta varje risk därav. Felräkningen framgick redan när den pensionssänkande automatiska ”bromsen” slog till, oftare och långt tidigare än vad pensionspolitikerna lovade oss skulle kunna hända.
Grundproblemet är helt enkelt pengar.
Och det går att lösa. Till exempel används arbetsgivaravgifterna till annat än vad som var tänkt: sjukförsäkring, arbetsskadade, arbetslösa och pensionärer.
Uppåt 200 miljarder går, främst via den smyghöjda allmänna löneavgiften, numera till statskassan. Det är våra pengar och vi ska ha tillbaks dem. De räcker gott och väl till såväl bättre socialförsäkringar som till bättre pensioner. Och om det betyder hål i statskassan så får staten helt enkelt täcka upp genom synlig och hederlig skatt från alla – inte bara smygbeskatta löntagarna.
Varje gång du hör en pensionspolitiker mumla om pensionsålder, försörjningskvoter, arbetsmiljö eller bromskonstruktioner, byt fokus till det raka och väsentliga: Att du ska ha en rimlig och förväntad allmän pension vid en viss ålder, och att samhället ska ordna det.
Vad avser politikern göra så att systemet får in de pengar som behövs?