In my hand beskrivs i pressmaterialet som en ”poetisk hybriddokumentär” och återberättar historien om Niillas Somby som blev en efterlyst terrorist i Norge och en av de aktivister som stred om vattenkraftsutbyggnad av Alta-Kautokeinoälvarna i Finnmarken i Norge under 1970- och 1980-talet. Samtidigt handlar det om brännande frågor i nutiden. Altakonflikten inbegrep frågor om skydd av kulturminnen, utbyggnaden sågs som ett övergrepp från majoritetsbefolkningen av den samiska minoriteten, och för miljörörelsen handlade det om att bevara laxens lekområden. Somby ingick i den grupp av åtta unga samer i Samisk aksjonsgruppe som hungerstrejkade utanför Stortinget i Oslo 1980. En protest som orsakade den dittills största polisinsatsen i Norges historia med en tiondel av landets polisstyrka.

När bygget av dammen ändå blev ett faktum utförde Somby 1982 tillsammans med John-Reier Martinsen och en tredje person en sprängning av en bro över Tverrelva. I filmen syns den unga mannen famla i mörkret till Sombys säregna berättarröst som lugnt berättar att han hade tagit med sig extrabatterier men inte visste att batterier kunde frysa eller vad som händer om man kopplar bort dem.

Vitt ljus. Bron förblev intakt men laddningen detonerade och sprängde sönder en arm och ett öga. Han och Martinsen häktades, åtalades och riskerade 21 års fängelse för terrorism. Men Somby fick tag på ett falskt pass och flydde till Kanada.

I Helanders och Wajstedts framställning blir Sombys stympade kropp en metafor för det samiska motståndet.

Marja Helander och Liselotte Wajstedt är båda internationellt etablerade bildkonstnärer med tydligt bildspråk som har gjort flera filmer var för sig, men nu för första gången tillsammans. Sombys röst för handlingen framåt samtidigt som arkivmaterial blandas med iscensatta återblickar från fängelseceller och landskap.

Jag känner igen det på en gång avskalade och detaljrika bildspråket från Helanders tidigare filmer och fotografier som ofta rör sig mellan olika tider och verkligheter, och Wajstedts hantverksskicklighet, rytm- och materialkänsla. Som när Somby ligger chockad och utslagen i snön efter att han utlöst bomben av misstag (själva explosionen gestaltas effektfullt enkelt genom en vitruta mellan scener med djup svärta). Vi förstår att han tror att han är död och i sin dvala möter han ett kvinnligt andeväsen (en saajve?) som blir till ett norrsken som löses upp och förvandlas till de knutna fransarna som känns igen från traditionella samiska sidensjalar.

Somby den äldre reflekteras i glaset när den yngre Somby står i kanadensiska passkontrollen med sitt falska pass, och på ett annat ställe i filmen skymtas han i ett dokumentärt klipp från protesterna i Oslo 2023. På så vis dyker det förflutna upp som ett spöke i samtiden, och tvärtom.

Jag ser inte filmen i omslutande 360-version utan i bioformat, men berättelsen vinner även i denna version på de färre och längre tagningarna, ett grepp som ger publiken tid att vänja sig vid bilden och orientera sig i VR och kan beskrivas som scener eller tablåer. Min första tanke var att den inverterade drönaråkningen längs med den uppdämda Altaälven var ett förföriskt grepp för att skapa riktning, men jag inser efterhand att det i själva verket är just genom alla speglingar och reflexer som handlingen vecklas ut. Bilder i bilder. Lokala fenomen som reflekterar globala förändringar. Det är en rytmisk, förförisk, stundom storslagen hyllning till polarregionens karga landskap som lyfter fram ursprungsbefolkningars motstånd mot såväl den historiska som den pågående exploateringen av naturresurser.

Detta är inte första gången Niillas Somby befinner sig i aktivistiska konstsammanhang. Till exempel framträde han tillsammans med Linnea Dick på konstfestivalen Documenta i Aten 2017. Därför är det inte heller så märkligt att jag kommer att tänka på något utanför det samiska sammanhanget och påminns om den palestinska poeten Ghayath Almadhoun som i dikten Min hand som försvann för gott skriver: ”Jag är en fri man från ett land som drömmer om frihet, min hand som försvann för gott, ofta försöker jag omfamna dig utan den och därför verkar det som om jag bara älskar dig till hälften, men jag vill att du ska minnas, älskling, att när jag omfamnar dig med bara en hand håller jag dig inte lika hårt dagen du bestämmer dig för att gå.”

I Helanders och Wajstedts framställning blir Sombys stympade kropp en metafor för det samiska motståndet. Han må ha varit en enarmad bandit. Men i den här berättelsen ligger symbolvärdet av hans handlingar inte i bron som inte gick att spränga, utan i den förlorade kroppsdelen. Med sin enda örnvinge är Somby dömd att flyga i cirklar samtidigt som han har offrat sitt öga för att kommande generationer ska kunna se in i framtiden.

Dagen efter att vårdblockaden avblåsts, mitt under sommaren 2024, föds mitt barn. Allt gick bra, alla mår bra, skriver vi till vänner och familj, som om det var det enda som gick att säga. Formuleringarna verkar stela och motsvarar inte helt vad som hänt. Ändå, tänker jag, berättar de vad som är viktigt. De små, små ljuden.

Tanken är inte helt tidsenlig; i det pågående samtalet om förlossningsvård är en central del att ställa högre krav på upplevelsen än enbart överlevnad och avsaknad av komplikationer. I dokumentären Föda hemma talar barnmorskan och influeraren Asabea Britton om den symfoni av hormoner och endorfiner den som föder utan medicinska interventioner kan få uppleva. I sin nyutkomna självbiografi Mitt liv som barnmorska (Forum, 2025) skriver Gudrun Abascal: ”Hon är tacksam för att hon överlevde, för att barnet överlevde, för att allt gick bra. Hon fick troligen bra hjälp av personalen på kliniken och är lättad över att ingenting gick dramatiskt fel. Men är det samma sak som att hon verkligen är nöjd?”

Under 80-talet började den födandes upplevelser och valmöjligheter att ta allt större plats i samtalet om förlossningsvård. Det var ett resultat av den feministiska kamp som först fokuserade på smärtlindring, för att sedan göra en helomvändning och koncentrera sig på rätten att slippa en allt för medikaliserad förlossning, vilket blev en symbol för en manligt dominerad läkekonst. I båda fallen rörde frågorna rätten till den egna kroppen. Förlossningssängen restes upp och kvinnan uppmuntrades att aktivt välja förlossningsställning, i stället för att ligga passivt tillgänglig för barnmorskan och läkarens undersökningar.

Men kampen för valfrihet är inte bara ett resultat av kvinnokamp, utan följer också nyliberala strömningar. I takt med att kvinnans val och upplevelse tar mer plats i samtalen blir det 1989 möjligt att välja vilket sjukhus man vill föda på. Patienten blir kund och det blir viktigt för klinikerna att etablera sig som goda alternativ på marknaden, eftersom sjukhusens ersättning baseras på antalet patienter. I Kläda blodig skjorta beskriver Maja Larsson hur flera sjukhus stoltserar med att de kan ”tillfredsställa alla önskemål”; kvällstidningarna berättar om vilket sjukhus som har jacuzzi och var bemötandet är bäst.

Enligt Gudrun Abascal var arbetet som barnmorska mindre stimulerande när hon började arbeta än i dag, just eftersom så mycket enbart handlade om de fysiska aspekterna av födandet. Men en del var bra också, lägger hon till. Ingen med värkar blev runtskickad. Det fanns plats. Det framstår som, om inte en utopi, så i alla fall ett alternativ att föredra.

Väl inne på rummet ombeds jag att tala om mina önskningar inför förlossningen, så att de kan skrivas upp på den whiteboard som ska göra mig och min partner till en del av vårdteamet. Det enda jag vet är att jag gärna vill ha epiduralbedövning – det fungerade så bra vid min förra förlossning. Barnmorskan nickar utan att skriva: ”Okej, någonting annat?” När jag frågar igen skrivs det upp med ett frågetecken på slutet: ”eda?” och ett konstaterande om att man i stunden kan tro att man vill ha bedövning, men att det går över. Från tv-skärmen i hörnet knastrar en brasa. Av tiden när smärtan ökar i intensitet minns jag mest hur jag försöker avvärja en stor mängd frågor, som till exempel handlar om ifall de får undersöka mig eller inte.

Patienten blir kund och det blir viktigt för klinikerna att etablera sig som goda alternativ på marknaden, eftersom sjukhusens ersättning baseras på antalet patienter.

En som har kritiserat den framträdande plats patientens individuella val fått i vården är filosofen Annemarie Mol. I boken Omsorgens logik: aktiva patienter och valfrihetens gränser opponerar hon sig mot att val skulle vara det enda sättet för en patient att vara aktiv i sin vård, och menar att ordet val tenderar att sätta punkt för varje diskussion: alla tänkbara fördelar och nackdelar med en behandling blir till privata angelägenheter som inte får ifrågasättas.

Det hon beskriver är lätt att se i samtalet om förlossningsvården. I reportageboken BB-krisen argumenterar Lisa Bjurwald för att de aurorasamtal som riktar sig till förlossningsrädda är en paternalistisk övertalningskampanj som omyndigförklarar kvinnor och omvandlar deras legitima förlossningsrädsla och krav på materiella förändringar i vården till hysteriska fobier.

Är det inte kvinnorna som själva vet bäst hur de vill föda? frågar Abascal sig. Inom den omsorgslogik som Mol skissar upp och skiljer ut från en vallogik är den frågan enbart en av flera som blir aktuella. Lika centralt är det för de vårdprofessionella att inte enbart återspegla patientens uppfattning; de behöver vara pålästa om risker och effektivitet, förmedla insikter och ställa prövande frågor. Det är inte minst ett viktigt uppdrag i de fall där patienten inte har lust eller möjlighet att göra förlossningen och allt som rör den till en hel livsstil. När jag i förlossningens slutskede ställs inför olika val känner jag mig ensam; där och då är jag inte i skick att fatta några medvetna och informerade beslut, och valet blir endast skenbart.

Frågor om effektivitet, prioritering och risk som är centrala i en omsorgslogik och handlar om hur vården bäst struktureras för de många, verkar märkligt sekundära i den hårt individualiserade förlossningsdebatten, där valet och rätten till självbestämmande står i fokus.

Här blir det också viktigt att fundera över vilka röster som hörs. Kvinnor som föder barn är som grupp friskare än de flesta andra patienter i vården och har långt bättre möjligheter att göra sig hörda än till exempel cancersjuka eller äldreomsorgens brukare. Det är också den friska delen av gruppens krav som hörs.

Det finns en stor mängd förlossningsberättelser att ta del av, men enligt en avhandling från 2002 är det framför allt de från en svenskspråkig urban medelklass som formar samtalet. De driver frågor som handlar om att ta makten över sin förlossning, och att skapa en perfekt symbios mellan natur och medicin. Det är också den gruppen, friska omföderskor i städerna, som kan nyttja möjligheten till hemförlossning som i Umeå, Stockholm och nu även i Uppsala finansieras av regionen, eller för den delen de privata mottagningar där den medicinska utrustningen döljs bakom vackra gardiner i sobra färger. Gruppens högljudda krav skapar en snedfördelning av resurser och bidrar till vårdreformer som få kan ta del av och som inte bidrar till ökad säkerhet.

Det är inte automatiskt så att olika grupper av födandes behov står emot varandra, även om barnmorskeledda mottagningar och hemförlossningar snarare verkar förvärra barnmorskebristen på sjukhusen än att avlasta dem. Ändå kan den privilegierade gruppens önskningar inte vara ett rimligt fokus. Samtalet bör snarare handla om situationen i glesbygden; om att förbättra arbetsvillkoren för barnmorskor för att få bukt med bristen; om att utlandsfödda får konstaterat sämre förlossningsvård, där bland annat brist på tolk lyfts som en bidragande faktor, något som Tidöregeringen gör sitt bästa för att förvärra ytterligare.

Diskussionen om individens valfrihet döljer att vården sker i ett sammanhang, att kropparna hänger ihop med andra, att de aldrig var självständiga. Det behövs andra förlossningsberättelser.