Han steg i land i Helsingborg en majdag 1847. Han var ensam och kom med skeppet från London. Innan dess hade han rest omkring i nästan alla Europas länder, och därtill vistats en tid i Nordafrika. Han reste med lätt packning. Hans ränsel var fylld med pamfletter och broschyrer av hemligt slag – ute i Europa kunde den sortens skrifter riskera att sätta sin ägare i fängelse. Han var ungefär 45 år gammal, utbildad typograf och av tysk börd. Hans namn var Heinrich August Anders, och han var den förste socialistiske agitator som någonsin satt sin fot i Sverige.
Ja, faktiskt den förste. Oftast är det August Palm som brukar hedras med den titeln. Men när Palm höll sitt kända föredrag ”Hvad vil socialdemokraterna?” i Malmö 1881, visste han knappast själv att han hade haft en föregångare hela 34 år tidigare.
Under ett par månader skulle Anders under äventyrliga omständigheter sprida den spirande kommunismens idéer i det fattiga Sverige. Det var ingen bekväm sysselsättning. Anders vandrade tills fot från Skåne upp till översta Norrland, hankade sig fram på småjobb när han hade tur. När han hade otur, fick han lita till sin förmåga att sälja den bok han skrivit om sin tid i franska främlingslegionen. När pengarna tog slut, vandrade han vidare.
Hans uppdragsgivare var De Rättfärdigas Förbund – en underjordisk rörelse som samma år bad Marx och Engels att skriva Kommunistiska manifestet. Under en tid hade det strömmat in upplysningar från Stockholm om att det fanns personer där som var villiga att bilda kommunistiska föreningar. Anders uppdrag var att hjälpa till med organisationsarbetet.
Hans roll i de första svenska kommunisternas historia är inte helt klar, men han gjorde åtminstone en viktig insats. Han rapporterade till förbundet i London om att han besökt ”den kommunistiska utposten i Sverige” – kretsen kring bokhandlaren Per Götrek. Under samma tid som Anders vistades i Stockholm, våren 1847, bildade Götrek en hemlig svensk avdelning av De Rättfärdigas Förbund. Det är högst troligt att Anders hade sitt finger med i spelet.
Om hans agitation i andra svenska städer gav något resultat, är svårare att säga. I en rapport meddelades, att han ”i alla städer där det fanns tyska arbetare, besökt dem i deras verkstäder, delat ut sina skrifter och vunnit stor genklang för sina läror bland dem.” Anders uppgifter bör tas med en stor nypa salt. De är troligtvis målade i alltför ljusa färger, och Anders har velat imponera på sina uppdragsgivare. Inga andra uppgifter bekräftar att hans agitation ute i de svenska småstäderna var lyckosam. Det är för kommunisterna i Stockholm, som han spelade en roll.
Götreks förening blev kortlivad. Man ägnade sig åt politiska diskussioner i oändlighet, mindre åt politisk praktik. Under de kravaller som skakade huvudstaden under revolutionsåret 1848, intog Götrek och hans kamrater en passiv roll. Till stor besvikelse för polisen, som bedrivit spaning på gruppen i tron att de låg bakom upploppen. En stor kulturell gärning gjorde man däremot, genom att låta trycka Kommunistiska manifestet 1848, i Götreks egen översättning. Det var en av de första översättningar av Manifestet som någonsin gjordes.
Från Stockholm vandrade Anders genom Norrland, in över gränsen till Norge. Här slutar våra spår av hans agitation. Däremot vet vi en hel del om hans äventyr i den ödsliga norrländska vildmarken. Den har han skrivit om själv, i en artikel till tidningen Tromsö Tidenden, och det är intressant läsning.
Livet var hårt för en agitator i Norrland! Han gick vilse och irrade omkring i sju dagar utan att äta annat än vilda bär. Han vadade över strida bäckar med vatten upp till bröstet. Myggen stack honom så svårt att ansiktet svullnade upp och hindrade honom att se klart under flera dagar. Hans tröst var att han fick uppleva det vackra norrskenet.
Framme i Norge försvinner Anders från historiens scen. Vi vet bara att han fortfarande levde under 1870-talet, och då var en del av kretsen kring Marx och Engels i London.
Anders var en man långt före sin tid. När August Palm började vandra land och rike runt under 1880-talet, var tiden mogen för fackföreningar och organiserad klasskamp. Det var den inte under Anders tid. Men även om han inte var den mest lyckosamma agitatorn, var han utan tvivel den förste. Den pionjärinsatsen kan ingen ta ifrån honom.
