Om den oundvikliga och sig utvecklande klasskampen i Kina skrev jag rätt utförligt i En fest i Liu Lin 1994.
Att klassernas kamp formar också Kina är en sak men att som ofta görs på det som kallar sig vänsterkant abstrakt diskutera huruvida Kina kan definieras som socialistiskt blir en skev diskussion, en teologisk en.
Den europeiska kommunist som ur de socialistiska staternas historia vill ha en mer teoretisk belysning på frågan om Kinas kommunistiska partis nuvarande perspektiv och Kinas samhällssystem bör se närmare på NEP-perioden i Sovjetunionen men framförallt undersöka Walter Ulbrichts Nya Ekonomiska System för Planering och Styrning (NÖSPL) efter 1963.
Skillnaderna mellan Kina och Tyska demokratiska republiken, TDR, är mycket stora. Avgörande var att TDR aldrig kunde göra sig suveränt; den nya härskande klassen i Moskva höll landet i ett järngrepp. Men i likhet med Deng Xiaoping var Walter Ulbricht en kommunist med lång erfarenhet. Efter den tvålinjekamp i Kina som för lång tid avgjordes genom partiets kursomläggning till Deng Xiaopings linje i december 1978 motsvarar Kina det perspektiv Walter Ulbricht i kättersk strid med Moskva öppet formulerade år 1967:
”Socialismen är inte en kortfristig övergångsfas utan en relativt självständig samhällsekonomisk formation under den historiska epok då kapitalismen övergår till kommunism i världsmåttstock.”
Detta perspektiv möjliggör – nödvändiggör – en annan ekonomisk politik än den som kännetecknade sovjetstaten. Som Walter Ulbricht formulerade det vid hundrafemtioårsminnet av Karl Marx’ födelse i maj 1968:
”Socialismens ekonomiska system i TDR är, historiskt sett, ett högindustrialiserat samhälles fullständiga anpassning till den vetenskapligt tekniska revolutionens fördelar och drivkrafter.”
Därmed får också den nya tekniskt vetenskapliga eliten, intelligensen, en ny roll. Partiets struktur och klassbas förändras. Man kan om Kina säga, som jag på ett perverst sätt lät Zweling säga om TDR i Karriär, att den vetenskapligt-tekniska revolutionen förs fram av vetenskapsbärare och teknikbärare och organisationsbärare vars kännetecken är deras begåvning och att socialismen som självständig samhällsekonomisk formation innebär begåvningens befrielse.
I den kinesiska tvålinjekampen – som egentligen inte som många då (däribland jag) ville tro var en direkt kamp mellan socialism och kapitalism – blev detta den linje som segrade med Deng Xiaopings politik i december 1978 och som hade ett massivt stöd i partiets, statens och ekonomins kadrer på mellannivå.
Detta styr inte bara Kinas öppning mot väst utan det styrde också Walter Ulbrichts försök att öppna såväl de kulturella som de politiska förbindelserna med väst. Det var Bonn som vägrade gå med på Walter Ulbrichts förslag att västtysk press skulle få säljas i TDR om TDR:s press finge säljas i förbundsrepubliken.
Det var Moskva som hand i handske med de reaktionäraste kretsarna i Förbundsrepubliken Tyskland hela tiden stängde TDR:s försök att öppna mot Bonn.
Liksom den nya härskande klassen i Moskva – genom sin militära och ekonomiska överhöghet över TDR – bromsade och blockerade varje dess nödvändiga nya ekonomiska politik, begränsade den TDR:s möjlighet att öppna sitt samhälle för sådant kulturellt och politiskt utbyte med väst som skulle befrämja den vetenskapligt tekniska revolutionen.
Den 21 augusti 1970 var Walter Ulbricht i Moskva och talade öppet med Brezjnev. Han föreslog ekonomisk samarbete men sade också:
”Vi avser att med denna samverkan utveckla oss till en äkta tysk stat. Vi är inte Beloryssland, vi är ingen Sovjetrepublik. Alltså ett äkta samarbete.”
Brezjnev svarade på denna oerhörda utmaning genom att inspirera den Moskvatrogna fraktionen inom SED att agera och hos honom kräva Walter Ulbrichts entledigande. Vilket verkställdes. TDR förlorade med detta sin egna existensgrundval.
Att Deng Xiaoping lyckades där Walter Ulbricht misslyckades har en mycket enkel förklaring. TDR:s geopolitiska situation var omöjlig. Moskvas dominans alltför stor. Kina kunde inte – som TDR – behärskas från Moskva när den nya klassen där tog makt som klass för sig. Kina var alltför starkt och Mao Zedong alltför medveten.
Att Kina nu återtar sin plats i världen är bra. Det återställer en del av den skevhet kolonialism och imperialism skapat. Hur sedan klasskampen i Kina utvecklas är en annan sak. Någon motsvarighet till den nya klass i den gamla sovjetstaten, som kom fram genom partipositioner och utan att representera begåvningen och den tekniskt vetenskapliga revolutionen blev till en klass för sig och sedan i en gränslös girighet och korruptibilitet stal sovjetfolkets rikedomar och störtade landet i elände, har jag inte sett i Kina.
Partiet har visat sig vaksamt mot sådana tendenser; dess företrädare skjuts. En renhållning i folkets intresse som upprör västliga humanister långt mer än den fattigdom och den folkets sjunkande livslängd de till ny klass och oligarker omvandlade partifunktionärerna i det forna Sovjetunionen åstadkommit.
Själv anser jag att Mao Zedong såg också den framtida utvecklingen klart.
