Opinion 07 februari, 2011

Om våra problem – och andras

Richard Turpin skriver om Vänsterpartiets framtid.

Att Alliansen vann ännu ett val är så allvarligt att det kommer få ödesdigra konsekvenser för Sveriges framtid inom en rad skilda områden. Det visar också att en krympande politisk sfär har fått de krafter som traditionellt hävdat politikens betydelse som instrument för samhällsbyggande ytterligare marginaliserats. Ju mer makt som rinner ut ur de demokratiskt valda församlingarna, desto större blir misstron mot politiken som sådan. Därför är det nödvändigt att återerövra politikens klassiska arenor och kanske ännu viktigare, att finna nya.

Men för att detta ska vara mödan lönt måste vi börja med att pröva våra tankar om hur vi vill att världen skall utvecklas. Här följer en samling frågor, påståenden och förslag.

 

1. Klimathotet och socialismen.

a) När ett så gott som enat forskarsamhälle gör gällande att vår värld så som vi känner den närmar sig en kollaps bör ju detta vara avgörande för ett politiskt parti som har anspråk på den framtid som kanske inte ens kommer… Vi vet att tilltron till kapitalismens innovationsförmåga är så stark att den låter stora delar av opinionsskapare, alltså media och politiker, invaggas i den fromma förhoppningen att företagens genier kommer att lösa detta överhängande problem. Vi däremot delar ju inte denna barnsliga tro på att marknaden skulle fungera rationellt då dess väsen stavas profit. Däremot är vi ju klassiska utvecklingsoptimister. Kanske är det en inte främmande tanke för marxister att människan både formas av och formar världen hon verkar i och att denna världs resurser är ändliga och människan en biologisk varelse som verkar i ett skört biologiskt sammanhang. Marknaden kan inte tillåtas ta hand om utvecklingen av det skälet att den är oförmögen att göra det. Till passerade stadier kan vi inte gå. Slutsatsen måste vara att endast planering, omfördelning och politisk järnvilja räddar oss från undergången. Socialismen är med andra ord det självklara steget i vår strävan att överhuvud ha kvar den värld som vi vill föra från nödvändighetens rike till frihetens.

Inga andra än vi kan säga det, därför att alla andra är liberaler och sålunda icke rustade att ingripa. Det gäller även Miljöpartiet. Vi måste visa att vår väg är den enda möjliga och avslöja miljöpartiet som icke trovärdigt i sin paradgren.

Invändningen att alarmism inte vinner val kan utan vidare avfärdas om alarmet tjuter. Endast om vi kan göra trovärdigt att forskarna har fel kan invändningen beaktas.

 

b) Om vi vet att världen vi verkar i är i omedelbart behov av akuta insatser måste vi fråga oss hur det ska gå till. Är det troligt, möjligt, att nationella parlament och internationella organisationer kommer att kunna / hinna fatta beslut och genomföra dessa i tid? Är det troligt / möjligt att överkonsumenterna frivilligt kommer att överge sin ohållbara hållning? Är det troligt att den så kallade konsumentmakten kommer att globalt uppnå en sån grad av medvetenhet att den på allvar kan avsluta den ystra shoppingfesten? Om inte? Kan vi föreställa oss ett scenario som heter KRIG om de allt knappare resurserna? Om ett sådant scenario är möjligt, hur ska det undvikas? Finns det någon annan väg än omfördelning och noggrann hushållning av vår världs tillgångar? Måste världen månne styras genom diktat? Om så är fallet, vem ska säga det? Om inte, vilka alternativ föreslås då?

 

2. Håll i hop, en regeringsparoll – inte en oppositionsparoll

Vårt samhälle föses fram mot splittring, ojämlikhet och växande sociala motsättningar. En planerad och pågående likvidering av gemensamma resurser och privat tillägnande av dessa skapar ett samhälle där inga kontrakt med giltighet mellan medborgaren och det offentliga kan skrivas. I stället för att föra fram en paroll som snarare Anders Borg kunnat underteckna borde vi hotat de mellanskikt som alla påstår sig värna genom att bulta in i huvudet på dem att det även ligger i deras intresse att inte spränga sönder det samhälle där också detta lattefolk, dessa lättingar, ingår. De har inte mycket att vinna på trasig infrastruktur, ökat socialt våld, trasiga skolor med slutkörda lärare för fattiga och hela skolor med sprudlande lärare för rika, vaktbolag som patrullerar innerstad och villaområden, sönderslagna kroppar och brinnande stadsjeepar, vanmakt, rädsla, hat. Sluta dalta med dem, helt enkelt.

 

3.Socialism för de bekväma.

Avslöja myten om livspusslet som en irrelevant fråga en opraktisk och resursstark klass lyft upp på en dagordning där de väsentliga frågorna som hamnat hamnat på övrigt lyder: sänk arbetstiden – så att städning, matlagning och umgänge blir möjligt, bygg ut och gör gratis kollektivtrafiken – så att bortklemade barn härdas genom att själva ta sig till hockey, fotboll, ridning, bygg ut barnomsorgen så att daghem är öppna alla dygnets timmar, öppna klasser för barn som har kvälls och nattarbetande föräldrar, återinför samhälleliga monopol på elektricitet, telefoni så att tid och pengar kan användas till viktigare saker än omständliga val av profiterande leverantörer, trygga en värdig äldreomsorg så att samvetet inte gnager, avskaffa ett pensionssystem som tvingar blivande åldringar att spekulera bort sina pengar på börser som snart tillhör historien, etc, etc, etc.

 

4. Ett parti för loosers?

Vi ensamma för de undanskuffades, osynliggjordas, sjukas, fattigas talan – vi är det enda kristna partiet, får man lätt får sig. Men är det så bra? Harm som leder till dådkraft är betydligt mer attraktivt än prat och snyft. Istället för att ständigt vädja till de privilegierades döva öron kunde vi praktiskt mobilisera våra kompetenta, godhjärtade och solidariska medlemmar och upprätta en organisation, en röda hjälpen, ett system av medborgarkontor, som ger läxhjälp i utsatta områden, om nödvändigt tar strid mot myndigheter, avvärjer vräkningar, ger begränsade, räntefria lån… besöker fängelser. Så arbetar framgångsrika rörelser i Holland, Palestina, Libanon, Latinamerika. Fattas det pengar? Skaffa fram dem då.

 

5. Den goda liberalismen i den farliga socialismen

Gör klart för väljarkåren att VP inte endast är Riksdagens enda socialistiska parti. Det är även parlamentets enda liberala parti! Ensamma hävdar vi att det svenska folket är medborgare i första hand och inte som de övriga, vilka gör gällande att nationen befolkas av kunder och skattebetalare. Vi ensamma hävdar medborgarnas integritet gentemot övervakande, avlyssnande, spejande repressiva icketransparenta myndigheter. Vi slåss för det fria ordet mot mediamonopolen. Vi vill inte att skolan ska spionera på elever för SÄPO:s räkning. Vi ensamma slår vakt om medborgarnationens självbestämmanderätt gentemot supermakten på dekis. Vår regering kommer inte expediera beställningar av CIA, Vita Huset och transnationella konglomerat. Vår regering kommer inte att be om propagandahjälp från vacklande imperium!

 

6. Ryck av Sverigedemokraterna den blågula fanan!

Kan man bevisa sin kärlek för sitt fosterland mer än att vilja dess invånare det bästa? Varför kan vi inte hantera nationalismen när Che och Ho Chi Minh kunde det? Hävdar inte vi bäst det nationella oberoendet inte bara för andra nationer utan även vår egen? Varför skulle inte vi vara stolta eller åtminstone medvetna om våra mödrars och fäders gärningar och missgärningar? Varför kan inte de vadmalsklädda finnas med när vi talar om att historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp? Varför skulle inte vi känna sorg över förfädernas umbärande, lidanden och död, glädje åt deras tapperhet och uthållighet? Avslöja hyckleriet och okunskapen hos Sverigedemokraterna när de påstår sig vara ensamma mot etablissemanget och i sin kanon infogar just forna tiders etablissemang vilkas namn de knappt kan uttala! Låt oss göra klart att fosterlandskärlek är inkluderande och inte exkluderande.

Vill inte även vi att det svenska språket ska leva och utvecklas? Om inte, vilket annat språk ska vi tala, läsa och skriva? Ta kamp mot anglifieringen av det akademiska livet – kräv att avhandlingar ska på skrivas eller översättas till svenska, tyska, franska också. Och varför inte kinesiska och arabiska med? Ta över universiteten! Ta studielån och doktorera!

Även om vi kan hålla för troligt att även vår kultur liksom alla andra kommer att försvinna in i historiens dunkel behöver vi väl inte påskynda processen om inte något väsentligt kan vinnas därmed?

Inse att SD:s väljare snarare är rädda än onda och defekta. Om många skräms av att det samhälle de lever i förändras utan att de har något inflytande däröver, så låt oss då tala om det! Sluta upp med att låtsas vara moraliskt överlägsna och de sannaste företrädarna för humanism och tolerans utan bli det istället!

 

7. Den revolutionära feminismen – paradigmskiftet

Inse kraften i parollen: Krossa de patriarkala strukturerna. Kan det betyda något annat än kamp för kommunismen? Betyder inte det att barnen är hela samhällets käraste angelägenhet och inte i första hand föräldrarnas? Betyder inte det att vi kan skippa könskvoteringar till bolagsstyrelser eftersom deras syfte är att maximera vinst genom utsugning av andras arbete för att ge den till dem som inte arbetar? Betyder inte det att sexualiteten frigörs från ägandets och juridikens bojor, förlorar sin nyttoaspekt och blir en källa till ren glädje och rekreation? Betyder inte det att familjeförmögenheterna och arvsrätten avskaffas?

Betyder inte det att privategendomen avskaffas?

Betyder inte det slutet för de samhällen som utvecklats kring privategendomen och som under mäns ledning och administration inte bara lett till producerandet av nyttigheter utan till slaveri, svält, krig, och lidande i ett förskräckande antal årtusenden?

Betyder det något annat än att de manliga dygderna som varit rådande ända in till denna sista tid äntligen skall träda tillbaka och ersättas av något nytt och bättre? Betyder det slutet för den demokratiska centralismen?

 

8. Ordet.

Om vi inte är kommunister, är vi då inte heller för förverkligandet av ett samhälle som bygger vidare på det som hela den grekiska politiska och moraliska filosofin kretsade kring, Jesus predikade, apostlarna levde, kyrkofäderna höll som

det enda riktiga, klostren försökte genomföra, och alla politiskt tänkande filosofer av rang förhållit sig till och planeten behöver?

Inte det? Bra, då vet vi.

Om vi inte ansluter oss till historiens mäktigaste idéström, vad ansluter vi oss då till?

 

9. Lågande blickar hos de verkliga förlorarna

MUF översvämmade landet i ett par månader innan valet. De var unga, friska, chicka och lyste av tillförsikt. De såg likadana ut. De rörde sig i flock. De tänkte likadant. De var unisona i sin hyllning till individen. Avslöja dessa individualister som uniforma flockmänniskor av sorgligaste sort! Gör klart att flockindivider inte kan mäta sig med socialistiska personligheter, att de extravaganta, normbrytande, excentriska ungdomarna är revolutionärer som hyllar det av personligheters arbete skapade gemensamma bästa!

 

10. Eld i berget

Ha beredskap på och påskynda socialdemokratins sprängning vid marsch höger om. Studera die Linke.

 

11. Krig i vår tid

Var beredda på att landet är NATO-anslutet innan mandatperiodens slut. Då värnplikten avskaffats, styrkorna befinner sig utomlands, kommandona sker på amerikanska, ministrar varnar för ryssen och landet faktiskt inte kan försvaras – mobilisera redan idag opinion mot att liera Sverige med en nation vars ekonomi inte kan existera utan krig. Och överväg alternativ.

 

12. Företagaranda

Uppmana våra medlemmar och sympatisörer att studera socialistiskt företagande, grunda medlemsägda företag som tar upp kampen om upphandlingarna – starta socialistiska bemanningsföretag. För fram tanken på löntagarfonder igen.

 

13. Vi slår alla parlamentets partier i deras paradgrenar – från mittenvänstern till mittenhögern

Vi förstår vad begreppen social och demokrati betyder, miljön behöver oss bättre än miljöpartiet, vi står kristendomens dygder närmast, vi tror inte att livet levs bäst med ett samhälle där all offentlig och informell makt koncentreras till städer medan där åkrar plöjs och skördas, malmen bryts och älvar rusar i turbiner maktlösheten breder ut sig, vi är de enda som tar liberalismen på allvar, vi bygger ett samhälle där personligheter och excentriker kan utvecklas därför att vi återinvesterar det skapande kapitalet i människan, vi försvarar bäst Sveriges objektiva intressen och vill ensamma utveckla folkhemmet.

 

14. Ha politiker i partistyrelsen och inte skotträdda

Välj en partistyrelse där åtminstone någon har den lilla gnutta insikt, fantasi och politisk fingertoppskänsla som krävs för att lista ut vad det hade betytt att för några dagar ansluta sig till Ship to Gazas frihetsflotta! Just i valtid!

Krönika 25 april, 2025

Den antifascistiska manifestationen fyllde torget utanför teater Moment i Gubbängen för ett år sedan. Foto: Oscar Olsson/TT.

Ett år efter attacken mot teatern i Gubbängen bjöd vänstern återigen in till samling. Samtidigt fortsätter den högerextrema mobiliseringen i södra Stockholm.

Så fyllde bulldoften teaterlokalen igen. Men denna gång utan att blandas med rökfacklor och sprejfärg. 

Ett år har gått sedan en grupp högerextremister gick till attack mot det antirasistiska möte i Gubbängen som arrangerades av de lokala avdelningarna av Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Då blev jag och flera andra misshandlade. De välte bord, sprejade ner besökarna och drog i gång en fackla som fyllde lokalen med röd rök. Kaffekoppar och muffins åkte i marken. Allt medan de filmade. Visuellt iscensatt.

Nu återvände vi. Och det kändes som en upprättelse.

Där var Lars som hade fått ansiktet färgat med röd överfallssprej. Den gotländska pensionären som ryckte bort nazisten som sparkade på mig när jag fallit till marken av alla slag. Konstnären som fick andnöd och skickades till sjukhus med ambulans. Alla kom tillbaka till teatern. Medelåldern nu som då var hög. Vi skulle fortsätta det möte som avbröts förra året, med föredrag och panelsamtal.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 25 april, 2025

Bakom tullkaoset vilar samma gamla roffaranda

Traditionella dansare välkomnar den amerikanska vicepresidenten JD Vance under statsbesöket i New Delhi den 21 april. Foto: Kenny Holston/Pool/AFP/TT.

När CIA-skurken i spionrullen säger att framtidens människor hellre vill ha trygghet än demokrati så låter det kusligt bekant. Det som förr var filmparanoia har i dag blommat ut till en maktpolitisk klimatdystopi.

Tre dagar för Condor är en klassisk spionrulle från 1975. Den utspelar sig i ett svunnet New York: oemotståndligt ruffigt, med judiska smörgåshak där man slänger käft med knegare i blåställ, blänkande nybyggda tvillingtorn, gatubrunnar ångande i kylan – och mystiska mördare i moderiktig trenchcoat.

Mördaren spelas av en charmant Max von Sydow. Huvudrollen av en ung Robert Redford, i filmen en fredlig bokmal i pilotbrillor och jeans, anställd på ett obemärkt litterärt institut som är en fasad för CIA, där han läser nyutgivna deckare på jakt efter mönster och tillvägagångssätt som skulle kunna avslöja något om myndigheten. (Ja, det där är aningen luddigt.)

Ond bråd död vidtar, spåren går tillbaka till CIA:s högkvarter Langley där skurken visar sig vara spionchefen Higgins som verkar hemlighålla en plan för att invadera Mellanöstern. Under uppgörelsescenen på slutet frågar ”Condor” varför, och menar att en sådan handling borde vara föremål för demokratiskt beslutsfattande. Higgins svarar, med ett hånleende och en menande gest mot de förbipasserande människorna: ”Om 10–15 år, när folk börjar frysa, när folk som aldrig känt hunger börjar hungra, då vill de inte ha demokrati. Då vill de att vi levererar.”

Jag hajar till vid repliken. Den känns så samtida. Jag tycker mig ha hört den, eller anat den, så många gånger. Övertygelsen att vi närmar oss vällevnadens bortre parentes driver såväl klimataktivismen som högerradikalismen (inga jämförelser i övrigt). Att den uttalas med en sådan livstrött självklarhet i en film från 1975 får mig att känna mig lite löjlig.

Det krävs inte så mycket eftertanke och bara en kvart på Wikipedia för att inse att filmen, givetvis, reflekterar sin samtid. Intrigen lutar sig tungt mot oljekrisen 1973.

Om 10–15 år, när folk börjar frysa, när folk som aldrig känt hunger börjar hungra, då vill de inte ha demokrati. Då vill de att vi levererar.

Men också, tänker jag, mot den omtalade och fortfarande stekheta rapporten Limits to growth, författad av en grupp forskare vid MIT och beställd av Romklubben, som kom året innan. I allt väsentligt är den en global framtidsprojektion baserad på empiriska data och antagandet om ändliga resurser. Den förutsade en brant nedgång i såväl livsmedelsproduktion, industriell produktion och befolkningsantal kring 2045, om inga variabler förändras betydligt.

År 2020 gjordes en uppdatering av modellen med det alarmerande resultatet att utvecklingen sedan 1972 mest liknar den projektion som kallas ”Business as usual” och som tycks leda till någon form av implosion om bara ett par decennier.

Filmskurken Higgins måste ha närläst Limits to growth. Donald Trump har, får man anta, inte gjort det. Och ändå: om du försöker dra streck mellan prickarna i Trumpadministrationens agerande och se vilken figur som framträder är det rapportens fallande kurvor som avslöjar sig.

Och inte bara det, också en medvetenhet över klimatförändringarna – just de som stora delar av administrationen officiellt förnekar – är klart skönjbar. Bortom administrationens snöda revanschism, opinionsmanipulation och fyrverkeriet av politiska chockeffekter finns en linje som kan sammanfattas i tre punkter.

Läs mer

Först tvinga världen att köpa amerikansk gas, olja och kol för att rädda den egna fossilekonomin (genom tullhot). Sedan inhämta och bunkra de ändliga, sällsynta råvaruresurserna på jordklotet (mineralavtalet med Ukraina). Och till sist förflytta tyngdpunkten norrut och bort från hettan (Grönland, Kanada).

Det behöver sägas – även om många beståndsdelar i trumpismens kulturkrig tillhör kategorin politisk chockeffekt och avledningsmanöver, så gör inte rasismen det. Flirtandet med vit makt-kretsar har faktiskt en funktion: att avhumanisera jordens fördömda är nödvändigt för att uppnå bred acceptans för ohejdad råvaruimperialism. Det förstod kung Leopold av Belgien, och det förstår Trumpadministrationen.

Rörelsen 25 april, 2025

Den judiska vänstern är varken förklädda sionister eller falska judar

Judiskt upprop manifesterar i Stockholm i juni 2024. Foto: Anders Wiklund/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Den 16 november 2023 publicerades ett upprop i Göteborgs-Posten, ”Våra judiska värderingar oförenliga med Israels orättfärdiga brutalitet”. 59 judar krävde att den svenska regeringen fördömer folkmordet i Gaza och ställer sig bakom kraven på eldupphör. Som en av initiativtagarna till texten startade jag med två andra instagramkontot @judisktupprop, där jag varit administratör fram till nu. Syftet var att öka spridningen av uppropet och att synliggöra judiska israelkritiska röster i Sverige.

Kontot har också fått likasinnade judar att hitta varandra. Det är fint. Vi har gått från isolering till brokig gemenskap som firar högtider, demonstrerar, bråkar och organiserar tillsammans.

Behovet av fler judiska sammanhang i Sverige är stort. Hos församlingarna står värnandet om förbundenheten med Israel inskrivet i stadgarna, en hållning som många av oss inte känner sig hemma i.

Jag är glad att @judisktupprop inte bara gett mig nya vänner och kunskaper men ett judiskt sammanhang att existera i. Utan det hade jag inte längre haft något sådant i Sverige.

Efter snart ett och ett halvt år sedan starten skulle jag vilja reflektera över responsen vi fått på vår hållning mot Israels folkmord på palestinier. Från såväl höger som vänster.

”Vänsterjudar är förklädda sionister”

Så länge vi kritiserar högerjudar och är synliga i propalestinska sammanhang tycks vi bryta mot fördomen om att alla judar är sionister. Vi blir godkända som allierade. Jag menar att det är en förrädisk position där våra kamrater utgår ifrån att judar är opålitliga tills motsatsen bevisats. När vi uppmärksammar antisemitism i dessa sammanhang ser samma personer som nyss hyllade oss sina fördomarna bekräftade: vänsterjudar går inte att lita på, de är bara förklädda sionister.

”Judar är överkänsliga och överdriver antisemitismen”

Inom vänstern är det en etablerad kunskap att diskriminering av minoriteter förekommer trots att majoritetssvenskar ”aldrig har sett den”. Den insikten verkar inte gälla oss. Påtalad antisemitism viftas bort för att högern missriktat kallar israelkritik för antisemitism. Sådant skapar en ond spiral av misstänksamhet som försvagar rörelsen för ett fritt Palestina.

”Antisionism och Israelkritik är förklädd antisemitism”

Antisionism är inte antisemitism. Ändå förekommer antisemitism i alla delar av samhället. En del antisemiter har lärt sig säga sionist i stället för jude. Det låter bättre, passerar i fler rum. Men lika illa som det är att ifrågasätta förekomsten av antisemitism är det att likställa israelkritik och antisionism med antisemitism. Det är också historielöst. Allmänna judiska arbetarförbundet (Bund) menade redan på 40-talet att proklamerandet av Israel skulle gynna terror, hemmagjord judisk fascism, nationalism och reaktionära strömningar.

”Ni är inte riktiga judar”

En återkommande respons från högerjudar är att vi som protesterar mot folkmord och ockupation är falska judar. Det är smärtsamt att se hur majoriteten i en minoritet anammar normsamhällets förtryckande funktioner och ytterhögerns syn på svenskhet där ”avvikande” grenar ska klippas av.

”Ni är alibijudar”

Föreställningen att vi som protesterar gör det för att ställa oss in hos vänstern kommer från människor som själva gör sig till språkrör för en regering som försvarar sig mot anklagelser om folkmord, etnisk rensning och apartheid.

Läs mer

Behovet av fler judiska rum är lika stort som motståndet mot dem. Högern utmålar i princip all israelkritik som antisemitism. Det är allvarligt av två anledningar: begreppet urvattnas och judar likställs felaktigt med Israel. Att delar av vänstern ser uppmärksammandet av antisemitism som ett stöd för Israel är lika allvarligt. Det inte bara alienerar judar – det försvagar också analysen av den högerextrema, vilt rusande samhällsutveckling vi befinner oss i.

Kultur 24 april, 2025

Ge mig en trosa med puls

Foto: Khvost/adobe stock.

Konsten att skapa bra underkläder har gått förlorad. Modeskribenten Alice Aveshagen dissekerar samtidens intima estetik – och hittar konservatismen i grenen.

Jag bor i London. Det är nödvändigt att nämna, om vi ska tala om det här med någon sorts precision. Det här är inte Oskarshamn. Inte ens Oslo. Det är, åtminstone enligt alla officiella narrativ, en av världens modehuvudstäder. Så varför känns det som att underklädesutbudet är kuraterat av en krisberedskapsgrupp snarare än av någon med en relation till hud?

Jag gav mig ut för att köpa något vackert. Något tunt, kanske till och med opraktiskt. Men framför allt: något som signalerade ett estetiskt ställningstagande. På Selfridges, där jag hade tänkt botanisera bland underplagg som får en att rodna eller tänka (helst båda), stod jag i stället framför hyllmeter av textil kompromiss. En expedit log vänligt och frågade om jag sökte ”något specifikt”, och jag hörde mig själv svara: ”Något med puls.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 24 april, 2025

Derek Guy: ”Folk förväxlar god smak med att se rik ut”

Derek Guy recenserar Elon Musks och Jimmie Åkessons klädstil. Foto: Alex Brandon/AP, Christine Olsson/TT.

Han har blivit en nätkändis för sina folkbildande dissar av den nya högerns klädsmak. Själv menar Derek Guy att bara vill lära sina följare att klä sig bättre. Flamman frågar ut internets främsta modekritiker om Bernie Sanders stil, shorts på stan – och Jimmie Åkessons val av strumpor.

I högstadiet gick det rykten om en kille i min klass, som köpt ett par jeans från Cheap Monday. Vissa sade att han brukade bada med sina jeans för att få dem extra tajta. Enligt en annan sägen behövde han tillbringa en halvtimme varje kväll med att ta av sig brallorna.

Men det obligatoriska hånflinet som vanligtvis följer rykten kändes påtvingat. Anledningen: alla tyckte egentligen att det var jättecoolt. Även jag, som i 15 år fortsatte köpa byxor som var lite för små.

Men jag kan inte göra det längre. Anledningen är mannen på skärmen framför mig: Derek Guy. Han är en blandning av modekritiker, folkbildare och nättroll, och har vigt sitt liv åt en hänsynslös kritik av allt existerande herrmode. Men en särskild plats har han reserverat för högerpolitiker.

På X, tidigare Twitter, har kanadensaren 1,3 miljoner följare – och på utmanaren Bluesky knappt en halv miljon. Han är känd under aliaset @dieworkwear – eller helt enkelt som the menswear guy – herrmodesnubben.

– Det har varit två märkliga år, säger han på länk från San Francisco.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 23 april, 2025

Förening vill köpa fängelse: ”Började som en galen idé”

Matilda Regell, Sandra Qvarfordt, Nils Phillips och Britt Jürgensen sitter i styrelsen för föreningen Backa Kåken. Foto: Jacob Lundberg.

Den gamla anstalten i Kirseberg kommer sannolikt att säljas. Nu ser föreningen Backa kåken en möjlighet att förverkliga sin dröm om ett föreningsdrivet kvarter fyllt med kulturella, sociala och kreativa verksamheter.

– Det är en fin byggnad, men det är uppenbart att det varit ett fängelse, säger Sandra Qvarfordt, sekreterare i föreningen Backa kåken.

Vi står på trappen till den pampiga villa med grönt plåttak där direktören på Kirsebergsanstalten en gång brukade bo. Bakom skymtar det betydligt större hus där fångar satt fram till 2015.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Essä 23 april, 2025

Skyddsombudet som målade socialismen i pastell

Hayao Miyazaki grundade Studio Ghibli på 1985, tillsammans med Isao Takahata. Foto: Armando Gallo/AP.

Studio Ghibli är inte Japans version av Disney, utan dess antites. Flera av studions animatörer har rötter i den japanska kommuniströrelsen – och vill med sina filmer hylla det kreativa arbetet och den mänskliga solidariteten.

En av de senaste årtiondenas mest framgångsrika filmstudior har sina rötter i fackföreningen vid Toei Doga, animationsavdelningen vid ett av Japans största filmbolag.

På 1960-talet var branschens villkor brutala: tecknarna förväntades pumpa ut hundratals teckningar varje dag för tv-serier som Astro boy. Tidsramarna var snäva, kvaliteten oviktig – minst en animatör dog faktiskt på jobbet.

Två av fackets mest framträdande skyddsombud var de unga animatörerna Hayao Miyazaki och Isao Takahata (bilden). Det finns ett fotografi där Miyazaki, med megafon i handen, leder en strejk. 20 år senare skulle han och Takahata gå sin egen väg och grunda Studio Ghibli.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 22 april, 2025

Påsken påminde mig om vår gemensamma kraft

Kretas olivodlingar hotas av torka och vattenbrist orsakade av klimatförändringarna. Foto: Leonidas Aretakis.

I en kretensisk by firar vi uppståndelsen med grillat lamm, krossat porslin och dans på borden. Men runt olivträden växer oron. För vad händer med byn, när regnet slutar komma?

I helgen firade jag ortodox påsk på Kreta, i byn där min pappa växte upp. På lördagskvällen lyssnade vi in på en aldrig sinande gudstjänstsång, som fortsatte ut på gatan till klockornas ringande vid tolvslaget. Då tog fyrverkerierna och smällarna vid, vars ekon från stenhusen borrade djupt in i bröstet. Överallt låg krossade tallrikar. Barnen var så söta i sina kliande kostymer och tyllklänningar.

På söndagen var det middag framför min farbrors lilla hus, med syskon, kusiner, och släktingar jag inte kan namnet på. Vin från plastflaskor, helgrillat lamm, och dans både på borden och bredvid den färgskiftande bluetooth-högtalaren. Högre upp på samma olivträdklädda kulle ligger mina farföräldrar begravda. Jag har aldrig sett pappa så glad.

När min farbror ropar ”du ser, ni är greker!” till oss mjäkiga svennar förstår jag instinktivt det som tyskarna kallar Heimat. Känslan av att höra ihop med en plätt jord, och kanske till ett folk. Att underkasta sig en tradition som ingen tror på, men som just därför knyter samman en by.

Dagen därpå läser jag att den katolska påven är död. Han har representerat den globaliserade traditionen, förvandlingen av sådana ”små gemenskaper” till en som spänner sig över hela världen.

Om det är en sak som hotar bylivet på Kreta är det inte transpersoner i omklädningsrummen, utan det förändrade klimatet.

Samtidigt finns det mycket med den nykonservativa vurmen för det lilla som klingar falskt. För om det är en sak som hotar bylivet på Kreta är det inte transpersoner i omklädningsrummen, utan det förändrade klimatet. Nu under våren är ön i sitt grönaste, men somrarnas torkor blir allt längre, och regnen allt färre.

Det har gjort vattenbristen på ön akut. Viktiga reservoarer som Aposelemisdammen har nått historiskt låga nivåer och sötvattensjön Kournas har nästan helt tömts. I flera kommuner har man därför infört sträng ransonering av vattnet. Trots det har långvarig torka och värmeböljor gjort att produktionen av olivolja och honung har minskat drastiskt, och har på vissa platser upphört helt. Detta slår särskilt hårt mot småbönder som min farbror.

Dessutom hotas öns stränder av kusterosion och stigande havsnivåer, vilket kan få stora konsekvenser för turismen. Värmeböljor och extremväder, som de dödliga översvämningarna 2022 som tog minst två människoliv, blir allt vanligare.

Men på Kreta har man alltid tagit sig an utmaningar tillsammans. Inte minst i områden med vänstertradition, som bergen kring Anogeia eller i regionen Rethymnon. Där finns formella jordbrukskooperativ som delar på inköp av maskiner, marknadsför sina produkter gemensamt, eller driver gemensamma olivpressar och mejerier. Samtidigt ser man allt fler solpaneler sticka upp mellan vinodlingarna.

Läs mer

Trots sin påstådda traditionalism vet den nykonservativa rörelsen inte ett skit om hur man förvaltar denna del av vårt arv – konsten att arbeta tillsammans när det blir tufft, och insikten att jorden är oss given gemensamt. Så när jag läser Timbrochefen PM Nilsson och sverigedemokraten Mattias Karlsson skriva gemensamma frihetsmanifest, där uppluckrat strandskydd framställs som räddningen för den vackra svenska landsbygden, blir jag full i skratt. Utan ett svar på klimatförändringarna kommer de aldrig att nå bortom pekoral.

Påsken slutar inte i graven, utan i uppståndelsen. Men högtiden är ingenting utan denna resa – från insikten om förlust, till viljan att börja om tillsammans. Och det är kanske denna återuppståndelse jag drömmer om. En återkomst för människor som organiserar sig, delar resurser, försvarar sina byar och sin jord. Eller, som påven uttryckte det i Laudato Si’ (2015), den första encyklikan som är helt ägnad åt miljöfrågor: Jorden är vårt ”gemensamma hem”, men människan har behandlat den som en ”soptipp”, och nu behövs en ”ekologisk omvändelse”.

Kanske är det just det som påsken har påmint mig om. Att förändring aldrig börjar i triumfen, utan i sorg. Som sedan övergår i gemensam handling.

Utrikes 22 april, 2025

Franciskus lämnar det progressiva Italien utan sin starkaste kraft

Påve Franciskus kysser en flyktings fötter under en fottvagningsceremoni vid centret i Castelnuovo di Porto utanför Rom i mars 2016. Foto: Vatican media/AP.

Påve Franciskus död har inte bara lett till sorg i den katolska världen. För Italiens sociala rörelser innebär det att man har förlorat sin främsta progressiva kraft. ”Vårt arbete kommer bli mycket svårare framöver”, säger Richard Braude från flyktingrörelsen Arci Porco Rosso.

Jorge Bergoglio, mer känd som påve Franciskus, avled på måndagsmorgonen efter en tids sjukdom. I hela den katolska världen, från Lima till Seoul, sörjde troende den älskade, om än kontroversielle påven. Franciskus gärning har dock även inspirerat människor långt utanför kyrkans hägn.

Bergoglios socialt medvetna katolicism var inte given. När han vigdes till jesuitisk präst i Buenos Aires 1969 tog han avstånd från befrielseteologin som hade grundats vid ett möte i colombianska Medellín föregående år. För den socialt konservative Bergoglio var denna teologi med inslag av marxism för radikal. I stället fick han rykte om sig att stå för hård disciplin, något som lett till anklagelser om att han inte ska ha gjort tillräckligt för att skydda två biskopar som torterades under den argentinska militärjuntan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 21 april, 2025

”Nej till Nato” duger inte som säkerhetspolitik

Vänstern har halkat efter i diskussionen om Sveriges säkerhet, menar skribenten. Foto: Johan Nilsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Debatten om Sveriges säkerhet har lämnat vänstern efter. Alltför ofta nöjer vi oss med att säga nej till Nato, nej till kärnvapen, nej till upprustning – men utan att själva formulera ett trovärdigt alternativ.

Det duger inte längre. Vi behöver en egen strategi, som utgår från verkligheten i Sverige och Norden, inte stormakternas karta.

När jag skriver ”vänstern” menar jag både den bredare arbetarrörelsen, fackföreningsrörelsen, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och den ideologiska vänster som länge förordat fred, solidaritet och internationellt samarbete. Det är dags att vi alla börjar tala mer konkret om vad trygghet betyder i en ny tid.

Sverige är numera medlem i Nato. Det har skett snabbt, utan ordentlig debatt, och med få kritiska röster som orkat diskutera konsekvenserna långsiktigt. När vänstern har protesterat har det ofta handlat om det vi är emot. Även om Natomotståndet varit ideologiskt och principiellt viktigt är tiden inne för att tala om vad vi vill bygga i stället.

USA flyttar fokus mot Asien. Europa bygger upp sin egen militära kapacitet. Stormakterna formar om sig. Finland har gått in i Nato med stor folklig uppslutning. Baltikum lever under permanent press. Och Sverige? Vi har gått med i Nato men fortfarande utan en egen, långsiktig strategi.

Det är dags att formulera en vänsterstrategi för trygghet – utan stormakter.

Det är inte bara ett militärt problem, det är ett ideologiskt vakuum. Och vänstern har inget att sätta emot.

Det är dags att vi formulerar en självständig säkerhetspolitik från vänster. En som utgår från våra värderingar men också från en analys av verkligheten.

Det handlar inte om att acceptera militarism, inte om att rättfärdiga rustningsspiraler, inte om att gå med i stormaktsspel. Det handlar om att förstå att om vi inte har en egen linje, då är vi bara reaktiva. Då är vi bara emot och det räcker inte längre.

Jag tror att en sådan strategi måste vila på fyra ben:

1. Självständig analys – inte andras karta

Vi måste förstå världen med egna ögon, snarare än genom Washingtons, Bryssels eller Kremls perspektiv. Sverige, liksom övriga Norden, har en egen historia, geografi, ekonomi och politisk verklighet. Vår analys måste börja där. Inte i generalstabernas kalkyler.

2. Försörjningsberedskap är också försvar

Säkerhet handlar om el, mat, vatten, läkemedel, kollektivtrafik och fungerande sjukvård. Det såg vi under pandemin. Det är där vänsterns säkerhetspolitik måste ta sin början. Att kalla det ”totalförsvar” är inte ett problem – det beror bara på vem som fyller det med innehåll.

3. Militär förmåga utan militarism

Att erkänna behovet av viss försvarskapacitet är inte detsamma som att bli militarist. Det är att se verkligheten. Den som vill stå utanför stormaktsallianser måste kunna försvara sin självständighet. Det betyder inte rustning för rustningens skull – men inte heller blind pacifism.

4. Nordisk samordning – på våra villkor

Sverige kan inte stå passivt inför hot mot Finland eller Baltikum. Vi är en del av samma region, samma historia och i viss mån samma öde. Men solidaritet får inte betyda underkastelse. Det nordiska samarbetet borde fördjupas civilt, försörjningsmässigt och strategiskt. Ett Norden som står tillsammans för demokrati, fred och beredskap, utan att styras av stormakternas prioriteringar.

Detta är inte ett färdigt program. Det är en inbjudan till samtal. Jag vill att vi börjar tänka strategiskt på riktigt. För om inte vänstern gör det, så kommer högern att sätta agendan. Då kommer ”trygghet” att betyda upprustning. ”Självständighet” att betyda lojalitet med Nato. Och ”solidaritet” att betyda tyst acceptans för andras krig.

Läs mer

Vi behöver inte välja mellan Nato och naivitet. Vi behöver inte heller vara emot allt, utan måste börja bygga något eget.

Det är dags att formulera en vänsterstrategi för trygghet – utan stormakter.