I januari i år hittades ännu en massgrav i Rwanda, denna gång under en bananplantage i byn Ngoma. Där låg kvarlevorna från mer än 180 människor, och i jorden låg även trubbiga föremål som kan ha använts för att plåga dem till döds. Detta var bara en vecka efter att 210 människor hittats i marken under en grannby.
I år minns vi att 30 år har gått sedan folkmordet. Medan nya skelettdelar ständigt dyker upp – bara de senaste fem åren har 100 000 kroppar återfunnits – ställs frågor på sin spets, geopolitiska såväl som mänskliga.
Varför väljer människor att hacka ihjäl grannar enbart för att de tros vara främlingar? Vilket ansvar bär kolonialmakter som Belgien för att ha spelat ut godtyckligt indelade folkslag mot varandra? Och varför agerade inte omvärlden?
Gazakriget har gjort samtliga frågor kusligt aktuella.
Enligt FN har två massgravar upptäckts vid sjukhusen Nasser och al-Shifa i Gaza med hundratals kroppar, ”begravda djupt i marken och övertäckta med skräp”, varav en del med bundna händer. Organisationens människorättschef Volker Türk påminner om att ”avsiktligt dödande av civila, fångar och andra ickestridande är ett krigsbrott”, och kräver nu en oberoende utredning (24/4).
Det är ett nödvändigt krav. Men sannolikheten att Israel tillåter en sådan närmar sig noll. Och den fråga som folkmordet i Rwanda aktualiserar är om vi bara ska utreda massgravar i efterhand, eller om vi också ska ingripa för att hindra grävandet av fler.
Nu diskuteras vapenvila, ifall Hamas går med på att släppa hundratalet gisslan. Men enligt Israels regering kommer en sådan endast att vara tillfällig – de har fortfarande som mål att eliminera Hamas, som i sin tur vill utplåna Israel. Utsikterna att förhandlingar mellan dessa parter ska leda till varaktig fred är därför små.
Samtidigt har 1,2 miljoner palestinier trängt ihop sig i Rafah, och Israels regering lovar fullfölja markinvasionen oavsett om vapenvilan kommer till stånd eller inte. Världshälsoorganisationens direktör Tedros Adhanom Ghebreyesus varnar för att detta kan ”leda till ett blodbad, och försvaga ett redan trasigt sjukvårdssystem”.
Att det ibland är felaktigt att intervenera betyder inte att det alltid är det, även om det alltid måste skötas av FN, som är den enda legitima aktören i sådana situationer.
Om markinvasionen blir av måste omvärlden agera. Lyckligtvis finns det rättsligt stöd för en humanitär intervention i form av plikten att försvara (R2P), som kom på plats just med folkmordet i Rwanda i åtanke. En central princip för internationell rätt skulle fortsatt vara den nationella suveräniteten, men lagen skulle ”aktiveras när en enskild stat tydligt är antingen ovillig eller oförmögen att fullfölja sitt ansvar att försvara sig mot, eller själv utövar, brott eller grymheter”.
Vänstern har inte lyft omvärldens plikt att försvara palestinierna mot Israels grymheter, för att den med rätta har varit kritisk mot USA:s utnyttjande av folkrättsliga argument för att invadera Irak och andra länder. När Libyens diktator Muammar al-Gaddafi mördade oppositionella under arabiska våren stödde även vänsterpartier – inklusive det svenska – en militär intervention, vilket resulterade i ett långt och blodigt inbördeskrig, inte olikt Iraks.
Men att det ibland är felaktigt att intervenera betyder inte att det alltid är det, även om det alltid måste skötas av FN, som är den enda legitima aktören i sådana situationer. Det är läxorna från Rwanda och Irak, som vi nu bör applicera på Gaza.
Palestinierna har ingen möjlighet att försvara sig, och Israel visar inga prov på återhållsamhet. Sannolikheten att ett sådant förslag skulle passera FN:s säkerhetsråd är förstås lågt, men däremot borde generalförsamlingen snarast diskutera möjligheten att skicka fredsbevarande trupper till Gaza. Initiativet skulle mycket väl kunna komma från vänster. Om inte annat skulle det bli tydligt att människoliv anses olika värda att försvara.
