VECKANS TV Melodifestivalen kändes för bara några år sedan som ett ganska utdöende fenomen. Sedan hände någonting, om det var en medveten pr-satsning från SVT eller om det var en modevåg som svepte över oss är svårt att avgöra. Programmet lyfte dock ett par hundra procent i utformning och innehåll. Man började med direktsända deltävlingar där finalisterna i den stora finalen utsågs och vi tv-tittare gjordes till enväldiga domare över resultaten. Det är vi som genom att ringa in och rösta avgör vilket bidrag som är Sveriges bästa och värdigt att representera oss i den internationella Eurovision song contest. Tyvärr betyder detta röstningsförvarande att det kanske mer är kändisskap och popularitet hos artisten än själva låten – som ju faktiskt är vad tävlingen handlar om – som avgör. Årets första deltävling är ett lysande exempel på detta. Det var väl knappast någon som trodde att Sveriges allra populäraste lilla Fame Factory-Sara inte skulle gå vidare (schlagersångerskor som gör djävulstecken och har Iron Maiden-tröjor är väldigt svåra att förstå sig på).
Årets första deltävling innehöll tyvärr inte särskilt många intressanta låtbidrag. Nästan inget faktiskt. Och programmet i sig kändes stressigt och ganska tråkigt. Det var inga roliga mellanprat (förutom att programledar-Ola fick in en ironisk kommentar om demokratin i Brunei, vilket är hedersvärt. I synnerhet eftersom kungahuset nu ”rasar” mot skämtet). Låtarna framfördes i rask takt och sedan skulle vi snabbt rösta. Under de minuter vi fick rösta framförde ett gäng b-kändisar i kombination med Latin Kings-Dogge ett hyllningsnummer till Ted Gärdestad. Tyvärr var det uselt och det lät som att artisterna knappt repat in låtarna och att de sjöng ganska falskt. Lite som på karaoke med andra ord. Och sedan skulle vi snabbt ringa igen och sedan var det slut. Och Sara Löfgren stod där – till ingens förvåning som vinnare.
Jag saknar Jonas och Mark och framförallt Allram som lyfte förra årets festival (-er) till något mer än bara ett antal halvtaskigt framförda låtar.
Något som SVT däremot gör bra för tillfället är sin humorsatsning. Vid 19.30 varje dag visar tvåan en komediserie. Det är olika varje dag och favoriten är såklart brittiska The office. Från Storbritannien kommer också Trigger Happy som är ganska skruvad humor utförd av ett gäng kvinnor. Inte helt vanligt, men mycket roligt. Kvinnor som vågar vara fula behöver vi fler av. Är man mer lagd åt den klassiskt könsrollsbetonade formen av humor är nog Celeb ett bra alternativ. En avdankad och nedknarkad rockstjärna med en fru med silikonbröst i stället för hjärna. Man kan ju tycka att sådant är roligt. Personligen gör jag det inte.