Nej, det är inte några ”privata” tillgångar som gömts i Panama. Det är vårt gemensamma produktionsresultat, värdet av många arbetande människors slit. Ett produktionsresultat som sedan på olika vägar runnit åt överklassens håll. Pengar har alltid runnit så. Men det har också alltid funnits en (socialdemokratisk) förtröstan: vi har ju skatter. Mycket kommer tillbaka till samhället. Fast när pengarna inte gör det längre – vad har vi då? En kapitalism där de allra rikaste helt har klippt av sina skyldigheter. Kvar finns bara tagandet, tillskansandet. Ändå har de mage att kräva att posten ska delas ut och polisen svara i telefon.
Sett på det viset är Panamaskandalen inte så mycket en ”skandal” som en glimt av en ohållbar världsordning. Men dramaturgin liknar förstås en klassisk skandal. Som sådan har den en stor svaghet: ingen har hycklat. Det är först när någon agerar tvärtemot sina värderingar som det riktigt tar hus i helsike. De flesta människor räknar redan med att banker skor sig på vanligt folk, och att rika smiter från skatten.
Risken är därför stor att frågan trots allt svalnar snabbt. Ska någonting hända, ska det hända nu. Därför var det bra att regeringen och Vänsterpartiet meddelade (12/4) att vårbudgeten kommer att innehålla förslag om en ny informationsskyldighet, som flera andra länder redan har infört (hoppsan svenska självbilden!).
Det problematiska är att det ska utredas först, och att Magdalena Andersson säger saker som att ”titta på” en ny lagstiftning. Svensk noggrannhet är nog bra, men det öppnar också för bankerna att i lugn och ro planera sina motdrag. För det är väl ingen som tror att de tänker gå med på att tjäna mindre pengar än tidigare? Politiska signaler om skatteheder har de ignorerat tidigare.
Nyckeln i en ny lagstiftning är – precis som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet tänker sig – öppenhet och globala överenskommelser. Genom OECD kommer ett avtal mot skatteflykt 2017. Det underlättar inte bara för skattemyndigheter utan också för till exempel journalistisk granskning. Det är nog så viktigt. Att bli uthängd som skattesmitare kan vara mer avskräckande än höga böter. Att hålla liv i en debatt som är fördömande mot de (enskilda och företag) som inte gör rätt för sig är därför viktigt, och att lyckas med det kanske till och med är lättare än att hitta en vattentät lagstiftning.
Ett annat bra svar på skattesmitningen är – socialism. Reformer kan räcka långt, och det finns ingen anledning för vänstern att inte driva dem, men det här är ett systemfel. Det handlar inte om enskilda anställda på bankerna. Det handlar inte om några ruttna äpplen. Det handlar om stora, väletablerade banker världen över som gått i krig mot de samhällen där de verkar. Förmodligen har samtliga haft ”riktlinjer” och ”värdegrunder” precis som Nordea – det betyder ingenting i ett företag som måste, ja, är skyldigt gentemot aktieägarna, att göra vinst när de kan det.
Sällan har den socialistiska grundsynen på privata företag illustrerats så väl: övertygelsen att privata företag, överallt och hela tiden, inte av elakhet utan drivna av marknadens logik, kommer att göra sitt yttersta för att inte vara en del av samhället, och att samhället alltid kommer att ligga steget efter, och inte komma ikapp förrän vi har, tja – socialism. Tider kan passera då kapitalet verkar vara med på båten, socialdemokratin verkar ha fått rätt, det gick att tygla kapitalet! Och så visar det sig att det bara satt och smidde nya planer för att dra sig undan samhället, och känslan är att vi hela tiden måste börja om från början. Socialdemokratin som idé lovar just detta: en evig konflikt att hantera. Socialism, det är tröttheten i att alltid behöva börja om från noll, och hellre lösa den där konflikten. Panama ger oss rätt, igen.
