För några år sedan rasade en debatt inom Ung Vänster om kött. En av debattörerna påstod att köttätande gick att jämföra med nazism. Vad ska man svara på det? Jag minns att jag fick ställa frågan till debattören hur denne kunde vara med i ett förbund där 90 procent var att jämställa med nazister. Då kom det förstås fram att det var en viss överdrift. Jag kom att tänka på denna gamla debatt när jag läste Hans Arvidssons och Marianne Erikssons artikel, med den något märkliga titeln ”Det påminner om Kominterntiden!”.
För de som inte känner till Kominterntiden, var det alltså 1919-1943, en period när människor i vårt parti uteslöts och när partimedlemmar i andra länder kunde hamna i arbetsläger eller skjutas. Jag måste fråga Hans Arvidsson och Marianne Eriksson hur de kan vara medlemmar i ett parti de anser påminner om denna tid. Jag själv skulle inte vara kvar fem minuter i ett sånt parti. Om det är allvarligt menat är det en relativisering av brott som skedde under en fruktansvärd tid.
Vad som ligger bakom denna jämförelse är Arvidssons och Erikssons kritik mot uppdraget för riksdagsledamöter, att i händelse av att vi gör olika tolkningar av partiets politik, så är det i sista hand partistyrelsens tolkning som gäller. Detta är inget konstigt – de formuleringar Vänsterpartiet har i dag i stadgarna är exakt samma som vi haft sedan 2002, och även tidigare var det partistyrelsen som var högsta beslutande organ mellan kongresserna. Att ha talespersoner är inte heller något konstigt. De allra flesta partier har ”partilinjer” som de vill att riksdagsledamöterna skall följa, och har talespersoner som uttalar sig inom sitt område. Det vore faktiskt intressant att se om Arvidsson och Eriksson kan hitta ett ett enda riksdagsparti som inte har det.
Den andra delen av kritiken riktas mot att Vänsterpartiet har genomgått en organisationsförändring där vi omfördelat resurser från riksdagsgruppen till studier, organisation och politikutveckling. Den kommer av en diskussion som förts intensivt sedan valförlusten 2010 – partiet skulle bli bättre på att fokusera och driva långsiktig opinionsbildning i utvalda frågor. Och äntligen skulle resurser på central nivå gå till studier, politikutveckling och organisation. Det är en inriktning som var väldigt tydlig på den senaste kongressen. Dessa förändringar har också bidragit till det lyft som Vänsterpartiet upplever. Vi vill förstås att det skall gå ännu bättre, men vi har idag det bästa opinionssnittet på närmare tio år – det är till stor del en effekt av att vi äntligen förknippas med en fråga, vinsterna i välfärden. Vi har den näst högsta trovärdigheten var gäller sjukvård- troligtvis av samma skäl – enligt DN/Ipsos. Man får dessutom gå tillbaka till 1980-talet för att se så höga medlemstal som vi har i dag.
Det finns några som inte gillar vare sig prioriteringen av frågor eller omgörningen av organisationen. Det är helt naturligt i ett parti att folk har olika åsikter, och eftersom en stor mängd personalresurser överflyttats från riksdagsgruppen till organisation och politikutveckling finns det dessutom en konflikt om resurser i botten. Problemet är att Arvidsson och Eriksson inte orkar diskutera sakligt, utan bygger upp bilder av organisationsförändringen som saknar verklighetsförankring. Hela vitsen med organisationsförändringen, som är att satsa på studier, politikutveckling och organisation, undviker Arvidsson och Eriksson att ens diskutera. Att det är partiets KONGRESS som har beslutat att partiet skall bli bättre på att prioritera har debattörerna också valt att glömma bort. Istället finns en lätt konspiratorisk bild av en partistyrelse som har en ”vilja till maktkoncentration och detaljstyrning”.
Debatter blir sällan bra om det aldrig framgår vad debattören vill.
Kongressen, partistyrelsen och jag har varit väldigt tydliga med inriktningen. Frågan är vad Arvidsson och Eriksson vill. Vill de ta bort resurserna från organisation, studier och politikutveckling? Vill de att enskilda riksdagsledamöter skall vara överordnade kongressbeslut? Vill de att partistyrelsen ska strunta i kongressens beslut att prioritera bland frågor? Vill de att riksdagsledamöter inte skall ha något ansvarsområde? Det är viktiga frågor för vårt parti och de förtjänar en seriös behandling.
