År 1982 drabbades Sverige av u-båtshysteri. Alla såg periskop längs med våra kuster, nattvandrare hörde dieselmotorer, fiskare fick underliga föremål i sina nät. Allt var ändå inte enbart hjärnspöken, i Hårsfjärden hade den svenska marinen lokaliserat en u-båt, som stängdes in enligt konstens alla regler, och skulle tvingas upp. Det väckte lika mycket förvåning som löje när u-båten plötsligt var spårlöst borta.
Naturligtvis ställdes det frågor, det gissades och det spekulerades. Spionmisstankarna florerade. Palmehatet nådde nya höjder. Och inte helt oväntat hamnade fallet till slut i knät på en svensk litteraturkommissarie.
Kurt Wallander har varit borta i tio år. Henning Mankells omåttligt populära deckare om kriminalkommissarien från Ystad har sålts i över 30 miljoner exemplar och översatts till fler än 40 språk. Flera har filmatiserats.
Böckerna är mycket välskrivna. De innehåller en bitvis skarp samhällskritik i radikal anda, men är samtidigt tillräckligt kverulantiska för att kunna tilltala läsare med olika politiska uppfattningar. Det är mycket resignerat ”vart är det här landet på väg-gnäll” i bästa det-var-bättre-förr-anda.
För en utländsk läsare kan säkerligen också den glåmiga skånska miljön te sig synnerligen exotisk.
Nu är Wallander alltså tillbaka, och ska man tro författaren – vilket man förmodligen inte ska göra – är det för absolut sista gången. Wallander har hunnit bli 60 år, han har flyttat ut på landet, hans hälsa krånglar, han har dödsångest, han plågas av ensamhet, och upplever korta stunder av vad som hotfullt påminner om Alzheimer. Det regnar mycket hela romanen genom, och det ekar från många trista hotellrum.
Ljuspunkten i Wallanders tillvaro är dottern, som väntar barn med en man som lämpligt nog är son till ett högt uppsatt sjöbefäl, den aristokratiske von Enke, som lämpligt nog var mycket aktiv under u-båtsjakterna, och mycket engagerad i debatten som följde.
Dessvärre är det mycket som är ”lämpligt nog” i boken, det konstruerade lyser genom, och ökar knappast trovärdigheten.
von Enke, och senare hans hustru, försvinner, och Wallander ägnar sin välbehövliga semester åt att leta efter de försvunna. Sökandet formar sig till en tillbakablick på hans eget liv, samtidigt som Sveriges efterkrigshistoria rullas upp. Det kalla kriget kastar långa skuggor, och den politiska domen är skoningslös. Svenska politiker har fört sitt folk bakom ljuset och decennier igenom slagit blå dunster om neutralitet och alliansfrihet i deras ögon, när vår utrikespolitik i själva verket helt och hållet har gått i USA:s ledband. Högerextremism, ryssfobi och Palmehat frodades inom de militära kretsarna, som inte tvekade att överlämna det allra hemligaste till amerikanerna. Den annalkande finanskrisens varningslampor börjar blinka i kulisserna, och slutet blir både blodigt och dramatiskt.
Det är en mycket politisk bok som Mankell har skrivit. Därför är det inte särskilt lyckat att hans hjälte skildras som en person som är inte bara politiskt monumentalt naiv, utan också okunnig på politikens område på ett sätt som trotsar all trovärdighet. Även om jag kan förstå att författaren ville kontrastera den lilla människan som står förvirrad och fåkunnig mot det stora etablissemanget, behövde han inte göra Wallander till en fullständig idiot.
Boken har sina poänger, tyvärr kan läsaren ana sig till dem ganska snabbt redan i början. Sedan dröjer det inte länge förrän de blir alldeles övertydliga, och upprepas med monoton envishet.
Romanen är välskriven, Mankell är en god berättare, och man har inte tråkigt. Men frågan är om det verkligen motiverar drygt 500 sidor. Det kanske är dags att göra allvar av löftet att låta Kurt Wallander vila i frid.
