Två av tre arbetslösa står utan ersättning från a-kassan kunde vi läsa i Dagens Nyheter häromdagen. Det är 120 000 personer. En viktig förklaring är givetvis höjningen av a-kasseavgifterna. En halv miljon människor har lämnat a-kassan. Jag tror dock att de höga avgifterna inte är hela förklaringen. Sannolikt spelar den ideologiska krigföringen mot fackföreningsrörelsen också roll. Skärpningen av arbetsvillkoret – det vill säga att man måste ha arbetat minst 80 timmar i månaden under sex månader – utestänger många. Det drabbar framförallt utlandsfödda och unga som har svårt att ens ta sig in på arbetsmarknaden idag, än svårare att få fasta heltidsanställningar. De som står utan ersättning från a-kassan hänvisas till socialkontoren och att vara socialbidragstagare är något helt annat än att vara arbetslös.
För ett par år sedan gjorde jag en utvärdering av en verksamhet för just arbetslösa med försörjningsstöd. För att få sitt försörjningsstöd beviljat skulle de spendera tre timmar varje vardag i centrets lokaler. Förmiddagar och eftermiddagar varvades för att försvåra för människor att arbeta svart. I lokalen skulle de arbetslösa söka arbete. Det fanns ett tiotal datorer och stora delar av tiden ägnades åt att helt enkelt stå och vänta på att en dator skulle bli ledig. Väl framme vid datorn kunde de skriva på sitt CV, titta på arbetsförmedlingens hemsida och skicka iväg jobbansökningar. Sedan satt man av tiden tills man fick gå hem. Många undrade ju givetvis om de inte kunde använda sin egen dator hemma eller den på biblioteket för att göra det där. Svaret var nej. En bärande tanke i verksamheten var att de skulle övervakas så att de verkligen gjorde det de skulle (titta på arbetsförmedlingens hemsida varje dag) och så att coacherna kunde rapportera till socialsekreteraren om försörjningsstödet skulle betalas ut. En annan tanke var att göra det så tråkigt som möjligt för folk så att de så att säga tog sig i kragen.
Jag intervjuade bland annat en kvinna som berättade att hon var analfabet. Hon stod ändå, dag ut och dag in, och tittade på en anslagstavla med printade platsannonser. Annars kunde hon rapporteras som icke aktiv till socialsekreteraren och förlora sitt försörjningsstöd. Kvinnans berättelse har följt med mig. Jag bär med mig hennes och flera andras berättelser om den uppgivenhet de kände efter månader, ibland kanske år, i kommunala arbetslöshetsprojekt där de satt och väntade. De är de som är minst attraktiva på arbetsmarknaden. De som talar för dålig svenska, men nekas ytterligare SFI med motiveringen att arbetslinjen gäller. Det är de som diskrimineras på grund av fördomar mot personer med utländska namn. Det är de som har en utbildning från sitt hemland som inte är värd någonting här i Sverige. De sitter där och väntar därför att systemet kräver att de sitter där. De deltar i meningslösa verksamheter för att godkännas som aktivt arbetssökande. Arbetslösa har rätt att behandlas med samma respekt som icke arbetslösa. De har rätt att ha makten över sina egna liv och sina egna livsbeslut. Kvinnan framför anslagstavlan som låtsas läsa för att systemet kräver det av henne – hon har fråntagits den rätten.
När det kom nya deltagare till verksamheten visade personalen en power-pointbild på en fotbollsplan. De sa, lagom klämkäckt, att de själva var som fotbollscoacher och att deltagarna var spelarna som måste spela matchen själva. Även den bilden har etsat sig fast. Som om att sökandet efter ett arbete var en lagsport. Och om problemet är att det varken finns boll eller mål – vad är då poängen?
