En vecka innan midsommar slog polisen till mot gängledaren Ismail Abdos närmaste män. Under insatserna, som sträckte sig över hela Sverige, greps flera personer. Brottet de misstänktes för var inte mord, dråp eller ens misshandel, utan fuffens med bärförsäljning. Abdo – som själv går under namnet Jordgubben – ska ha marknadsfört bären som svenska, trots att de var importerade från Belgien. 

Vid första anblick är historien hjärtevärmande. Det är ett brott taget från en pilsnerfilm, ett fall för Kling och Klang eller Kalle Blomkvist.

Men den som tittar närmare förstår att de röda bären inte bara är till för att säljas på torgmarknaden, utan också har ett annat syfte: penningtvätt. Bolagen i Abdos omloppsbana används för att flytta pengar från narkotikahandeln till den vita ekonomin. 

Jordgubbarna du åt på midsommarafton kan alltså ha sponsrat gängkriget i Sverige

Jordgubbarna du åt på midsommarafton kan alltså ha sponsrat gängkriget i Sverige. Men ta det lugnt – den risken verkar finnas i princip vad du än gör. I alla fall om Sverige lider av samma sjuka som Danmark, där en svart svan just flaxade rakt in i semesterfirandet. 

Hon heter Amira Smajic, är utbildad jurist och känd som Isdrottningen. I över tio år var hon knutpunkten mellan Köpenhamns undre och övre värld, och blev expert på komplexa upplägg för att dölja penningtvätt och annan ekonomisk brottslighet. Tills hon en dag bestämde sig för att lämna det livet, och i samråd med TV2:s grävredaktion började wallraffa som sig själv. Resultatet visas på SVT Play som Den svarta svanen.

Vad som sedan utspelar sig är bisarrt. Genom vägguttagen på Smajics lilla kontor filmas möten med allt från sönderfestade MC-knuttar till stekare från näringslivet som vill få hjälp att trolla bort några miljarder från skattmasen. Ibland är de där samtidigt, ibland sker konsultationen i enrum. Men gradvis upplöser sig alla tittarens föreställningar om en ”undre värld” med vattentäta skott mot den ”övre” världen. 

Att det ser annorlunda ut i Sverige är en naiv förhoppning. ”Mycket tyder på att det troligen är än värre här”, säger kriminologen David Sausdal till Dagens Nyheter. 

Den som följt exempelvis bygg- eller transportbranschen vet också att även vår ”vita” ekonomi är genomsyrad av tveksamma upplägg. När fem byggarbetare föll mot döden i Sundbyberg i vintras var det 19 underleverantörer närvande på bygget. En expert beskriver det som ett sätt att få ansvaret för arbetsmiljön att ”försvinna” i ett moln av oklarhet. Strategin verkar vara framgångsrik: än så länge har inget åtal väckts i fallet.

Utan hjälp från skrupellösa advokater och medlemmar i Bandidos blir det inga byggen

Den nya som Den svarta svanen visar är inte att kriminalitet existerar även i arbetslivet, utan snarare hur grundläggande den svarta ekonomin är för den vita. Utan hjälp från skrupellösa advokater och medlemmar i Bandidos blir det inga byggen. ”De behöver varandra”, som Amira Smajic själv säger.

I dokumentären beskrivs hon som en svart svan – ”en budbärare som tvingar oss att förändra hela vår syn på Danmark”. Kanske borde även vi på andra sidan sundet ta oss en funderare, och titta närmare på vad våra miljardärer egentligen håller på med.

Det räcker att kika på vårt andra grannland Norge, där miljardären Petter Stordalen i våras dömdes för skattebrott och fick betala tillbaka 200 miljoner till staten. Själv menade Stordalen att han inte gjort något fel – men också att han såg domen som ”en del av att driva affärsverksamhet”.

Summan var visserligen småpotatis för Stordalen, som vid tillfället var i färd med att införliva Friends Arena i Stockholm i sin fastighetsportfölj. Affären lyckades, och nu ska nationalstadion byta namn. Från och med nästa vecka heter den Strawberry Arena.

När jag i början av april skrev att det biologiska rasbegreppet bör fortsätta vila på historiens sophög, trodde jag mig sparka in en öppen dörr. Jag anade inte vilken storm som väntade.

Efter att ha kritiserat Hanif Bali och Emma Hager för att damma av pseudovetenskapligt skallmäteri, fick jag mothugg från religionshistorikern Stefan Arvidsson (29/4).

”Hallå! ’Materialism’, någon?”, utropade han.

Rasdebatten som följde i Flamman spikades igen av idéhistorikern Sven Widmalm, en av Sveriges mest publicerade forskare på rasbiologins historia. Han förklarade (30/5) varför begreppet är vetenskapligt dött, och argumenterade för att dess återkomst har mer att göra med radikalhögerns framgångar än nya forskningsrön.

Men Arvidssons utfall om materialism kräver fortfarande ett bemötande. För en marxist handlar begreppet nämligen inte, som Arvidsson verkar tro, om att allt kan reduceras till atomer, gener eller kromosomer. Tvärtom bygger det på att människans beteende påverkas av våra livsvillkor.

Detta är inte akademiska hårklyverier, utan centralt för att landa rätt i frågan om segregation och integration, som Hanif Bali utvecklade i en förvånansvärt nyanserad kommentar. (Han verkar även ha tappat hånförmågan under föräldraledigheten när han skriver att jag förfärat greppat mina ”pärlhalsband och nosringar” över rasbegreppet – pärlor, jag är väl ingen Östermalmsdam?)

Försöken att förklara ojämlikhet med enbart rasism och strukturell diskriminering är en amerikansk import som bäst stannar på andra sidan havet.

Bali skriver att det stora överlappet mellan härkomst och våldsbrott i Sverige kommer att leda till att många förklarar den dåliga integrationen med ras – även om han själv avfärdar de ”oanvändbara amerikanska rasbegrepp” som ”vänsterns rasideologer” vill importera.

Men som socialist letar jag tvärtom efter förklaringar i segregation och fattigdom. Det senare är vad Marx menar med materialism, inte det förra.

Hanif Bali har också rätt i att denna sammanblandning av klass och ursprung är särskilt lätt att göra i Sverige, där fattigdom är sju gånger vanligare för barn med utländsk bakgrund än bland dem med svensk bakgrund. Det är därför Tobias Hübinette och Catrin Lundberg (6/5) kan påstå att vi behöver rasbegreppet för att förstå ojämlikheten. Argumentet är att Sveriges historia som ”spetsnation för rastänkandet” präglar oss än i dag, exempelvis i form av segregation.

De har visserligen rätt i att ras existerar på ett sociologiskt plan, alltså att människor kan behandlas olika beroende på hudfärg, som när en adopterad afrosvensk som äter jordgubbstårta som vi andra ratas i krogkön på grund av hudfärg. Men på två punkter har de fel.

Dels, som Sven Widmalm påpekar i sitt svar och Ola Larsmo skriver i boken Lektion 11: En bok om rasbiologi (2022), låg Sverige inte alls i rasbiologisk framkant, utan inspirerades av Tyskland, som i sin tur inspirerades av USA.

Men ännu viktigare: segregationen beror inte främst på rasismen. Vi hade ett klassamhälle med slumområden även innan välfärdsstaten, och byggandet av segregerade svenska satellitförorter för att lösa bostadskrisen föregår invandringen i tid. Försöken att förklara ojämlikhet med enbart rasism och strukturell diskriminering är en amerikansk import som bäst stannar på andra sidan havet. Analysen har knappt bäring där, och ännu mindre i Europa.

Vi har inte arbetslöshet i förorten för att Gustav III bedrev slavhandel i Karibien, eller för att Herman Lundborg gjorde rasbiologin trendig även i Sverige. Denna syn på ett evigt rasistiskt Sverige har mycket gemensamt med Sverigedemokraternas syn på kulturer som statiska, och kan framför allt inte förklara varför rasismen har exploderat just nu. Eller varför den även har gjort det i andra europeiska länder, som varken har varit framträdande inom rasforskning eller slavhandel.

Det är här materialismen kommer in i bilden.

Vi har arbetslöshet för att vi i början av 1990-talet övergick från att prioritera full sysselsättning, till att hålla inflationen så låg som möjligt. Vi har en bostadskris för att vi slutat bygga. Vi har fattigdom och bristande välfärd för att samhällets rikaste vill ha fler sätt att tjäna pengar – både genom att skolan och välfärden säljs ut, och genom att arbetarnas löner hålls tillbaka.

De som drabbas hårdast av detta är förorternas fattiga arbetare, inte minst i form av den gängbrottslighet som har blivit till ett missnöjesparti för unga män utan framtid. Det mest antirasistiska man kan göra i Sverige är att vända denna utveckling.

Självklart finns rasism i Sverige – svenska minoriteter som afrosvenskar, muslimer och judar utsätts ständigt för hatbrott, och ett parti sprunget ur nazismen styr landet. Men de har kommit till makten som en konsekvens av decennier av nyliberal politik, som har fått tillräckligt många väljare att tappa tron på att socialdemokraterna fortfarande är intresserade av att skapa ett bättre samhälle. Sverigedemokraterna är inte källan till denna politik utan resultatet. Om vänstern lyckas visa för högerväljarna att vi faktiskt kan förbättra även deras liv, så kommer tillräckligt många av dem att komma tillbaka.

Och om man nödvändigtvis ska lära av amerikaner, så kan man i varje fall lära av de bästa. Låt mig från mina samtal med Ola Larsmo och Sven Widmalm låna två klassiska påminnelser om varför överklassen så gärna vill att vi pratar om ras i stället för klass. Det ena är Bob Dylans låt ”Only a pawn in their game”, om mordet på den svarta människorättsaktivisten Medgar Evers:

”En söderpolitiker predikar till den fattiga vita mannen/Du har mer än de svarta, klaga inte/du är bättre än de, du är född vit […] Men han är bara en pjäs i deras spel.”

Och så Martin Luther Kings sista bok Where do we go from here (1967), i rader som ekar av ett klassiskt tal utanför Capitolium i Montgomery 1965. Där beskriver han den giftiga tanken att vita är mer värda än svarta, som de mäktiga viskar i de fattiga vitas öron som tröst när deras barn ”gnyr av en hunger som inte kan stillas”.

”Deras behov av ett krig mot fattigdomen är inte mindre desperat än de svartas. I södern har de lurats till rasfördomar och avhållsamhet från gemensam kamp. Men ironiskt nog bekämpar de inte bara de svarta med denna attityd, utan samtidigt även sig själva.”