I romanen Traktorn skriver Ivar Lo-Johansson om ”att vrida fram klockan några sekel”. Den utgångspunkten har Magnus Nilsson i sin litteraturvetenskapliga avhandling Den moderne Ivar Lo-Johansson – Modernisering, modernitet och modernism i statarromanerna. Men vad är det moderna och vad är modernitet?
Nilsson söker begreppen utanför de tekniska uppfinningarna och förändringarna i produktionssätt. Tidigt i boken skriver han, om ”författarens försök att gripa in i sin samtid” och ger exempel från romanerna Godnatt, jord (1933), Bara en mor (1939) och Traktorn (1943).
Lo-Johansson skildrar den utveckling han lever i. Han tar ställning, men är ändå kritisk.
Han möter det nya med nyfikenhet. Här finns drömmen om staden, som också kan ses som en metafor för det moderna samhället, men det är inte helt okomplicerat att ta sig dit. För statarna är staden en frihetslängtan. Men för de flesta stannar det vid en provisorisk utopi, att bli torpare, en dröm som också närdes av bland andra Gustav Hedenvind-Eriksson, som tog steget fullt ut och blev bonde.
Lo-Johansson såg tidigt motsättningen mellan land och stad och försökte skildra svårigheterna, en diskussion som pågår än idag. Han ser förändringarna för djur och maskiner, något som inte är lika genomgripande i mänsklig utveckling, där det finns många tveksamheter, som tar tid att övervinna. Människan är långt ifrån klar inför konfrontationen med det nya, eller som Lo-Johansson skriver i Traktorn – ”Det man lärt sig sitter i”.
Därför misslyckas ofta försöken att anpassa sig till den nya tidens krav, om man inte bygger det nya på ruinerna av det förflutna. Det kan vara svårt att känna vördnad för det förflutna så länge nuet präglas av misär.
Lo-Johansson uppfattar det som sker och som vi nu kan se i backspegeln. Han problematiserar sin nutid istället för att skönmåla, därför kan många frågor som han behandlat för mer än ett halvt sekel sedan uppfattas som tongivande än idag.
Magnus Nilsson visar på hur Ivar Lo-Johansson i sina romaner för en dialog med andra författare som Harry Martinson, Artur Lundkvist, men också D.H. Lawrence, författaren till Lady Chatterlays älskare (1928), diskussioner som även fördes ute i samhället av bland andra litteraturkritikerna Ture Nerman, Arnold Ljungdal och Per Meurling.
Nilsson skriver att ”Martinsons kritik av moderniseringarnas höga tempo är intimt sammanvävd med en längtan till civilisationens primitiva motpol, medan Lo-Johansson bejakar det moderna och pekar ut dess brister med syftet att övervinna dem.”
Men jämförelsen görs inte antagonistisk. Även Nilsson tar fasta på den intressanta diskussionen om modernitetens baksidor som författarna förde under mellankrigstiden. Här finns en svängning mellan civilisationskritik och framtidsoptimism, mellan de som bejakat och betvivlat utvecklingen.
Lo-Johansson försöker ta ett steg vidare och ser bortom den ensidiga inriktningen på ekonomisk och teknisk utveckling inom arbetarrörelsen.
Det handlar inte bara om att behärska maskinen och ta makten över produktionen. Det handlar kanske mer om människans långsamma förändring.
Lo-Johansson skapar inga positiva hjältar som inom socialrealismen i Sovjetunionen, men skriver om samma tid i Sverige och samma problematik. Vilken är konstens uppgift i samhällets förändring?
Även här pekar Magnus Nilsson på hur likheterna mellan till exempel Ivar Lo-Johanssons Traktorn och Michail Sjolochovs Nyplöjd mark gör det meningsfullt att läsa romanerna i dialog med varandra.
Mycket av 1930-talsdiskussionerna kretsade kring föreställningar om den nya människan.
I Författaren (1957) försöker Lo-Johansson finna henne vid Stockholmsutställningen 1930.
Där skriver han: ”De moderna utställningsbesökarna tycktes vilja andas in en ny luft i lungorna, men fick bara hostattacker. En tanke kom för mig, den att människan uppfann de nya tingen fortare än hon själv hann lära sig använda dem.”
Han söker den nya människan, den nya kvinnan, ungdomen, sexualiteten och finner den bara skymta förbi i de människor han gestaltar. Karaktärer, som står och balanserar på den nya tidens tröskel med minst en fot i den gamla världen – spännande människor som är mitt inne i en förändring, i en dröm de aldrig kommer att nå.
I sitt slutord skriver Magnus Nilsson: ”För mig framstår Lo-Johansson /…/ som modern också i den betydelsen att det han berättar om är angeläget här och nu”. Han ger exempel på hur folkhemmets avveckling är en ”övergång från någonting välkänt till någonting nytt” och ställer frågan om detta ” är passé i en tid när den ekonomiska och tekniska utvecklingen går snabbare än någonsin, samtidigt som alltfler människor hamnar på efterkälken och förpassas till ett socialt B- eller C-lag?”
”För att platsa på arbetsmarknaden krävs ju numera bland annat att man är beredd till livslångt lärande, flexibel nog att vid behov flytta ett par hundra mil och villig att skaffa barn när det passar arbetsgivaren.
Ivar Lo-Johansson är alltså inte bara en modern författare i litteraturhistorisk mening.
För mig framstår han också som modern i det att hans samhällsskildring har bäring på samtiden.”
Det skulle vara intressant att se hur en litterär dialog med 30-talsförfattarna i romanform idag skulle se ut.
Nilsson tar upp ett stort antal jämförelseobjekt, som gör det inspirerande och värt att på nytt och i nya generationer läsa de arbetarförfattare som enligt den franske litteraturprofessorn Philippe Bouquet är det stora svenska bidraget till det litterära världsarvet.
Men det är en krävande text som kräver såväl omläsningar som förstoringsglas, eftersom texten är satt med alltför få punkter.
