Okategoriserade 25 juli, 2007

På väg till Istanbul

Sture Källberg gav upp tanken på att gå genom Europa, men tog sig till Istanbul, idag större än London.

Våra föregångare på två ben var samlare, nomader, jägare, även asätare. Först för 10-12 000 år sedan blev några bofasta jordbrukare. Att sticka iväg sitter i våra gener. Men efter uppfinningen av hjulet använder vi benen allt mindre. En gång tänkte jag gå till Kina, vilket skulle ta ett halvår ungefär, men insåg att Sovjets misstänksamma myndigheter aldrig skulle utfärda visum för en sådan vandring.
Från Stockholm är det nära till Nynäshamn. Färjan går 18.00 och angör Gdansk 12.00 nästa dag. Sista biten in till stan plöjer färjan floden Wislas utlopp. På västra sandbanken byggs hamnen ut i stor skala. Polens industrier växer våldsamt och fler kajer behövs för exporten.
I tusen år var stan tysk och hette Danzig. Wisla hette Weichsel. På Hanseförbundets tid, medeltidens gemensamma marknad, blev stan rik och mäktig. De gamla husen längs paradgatan Dluga skäms inte för sig och inte gatan heller med sina kvadratmeterstora gatstenar – bra stål i stenhuggarnas mejslar! Gatan mynnar ut i Dluga Targ, torg, trg på serbo-kroatiska.
Det var här i Gdansk elektrikern Walesa blev ordförande i den illegala fackföreningen Solidaritet, som knäckte det kommunistiska styret i landet och bröt väg för partidemokrati och kapitalismens återkomst i Östeuropa.
På ett förmedlingskontor fick jag ett rum med svankryggig säng hos en tant för 62 zloty, 155 kr. Tanten tog pengarna och försvann och jag travade omkring i stan. Skyltfönstren bågnade av varor. Unga tjejer i korta kjolar gick in till aftonmässan i en kyrka och såg inte precis katolskt fromma ut.

Jag frågade några studenter om inrikespolitiken men de skakade bara uppgivet på huvudet åt de osannolika bröderna Kaczynski som regerar, Jaroslaw är premiärminister och Lech president. Jaroslaw bor vid 57 års ålder fortfarande hemma hos mamma. Det är nog hon som styr landet.
Tåget till Torun tog ett par timmar. Förr hette stan Thorn och var tysk den också. Skjutglada Karl XII-artillerister bombarderade bebyggelsen från maj till oktober 1703 innan motståndet bröts. Emellanåt hade de dock brist på krut och kulor och fick avbryta förstörelsen.
Svenska prinsessan Anna begravdes i Mariakyrkan 1636. Liket fick vänta 11 år på att brorsan, kung Sigismund, skulle få påvens tillstånd att begrava henne. Hon var lutheran nämligen.
Jag fick ett rum till weekendpris på ett mindre hotell i gamla stan. Husen och torgen är sällsynt vackra. Det är nerlusat med kyrkor. En ny och ful av rött tegel har byggts mitt på ett torg och förstört det.
Den del som kallas nya staden började byggas 1264. Det finns förstås en modern stad också utanför den gamla. I Thorn föddes Kopernikus 1473, han som bevisade att jorden kretsar kring solen och inte tvärtom. Museet fyller ett trevåningshus med astronomiska instrument och hans skrifter på latin.
Istället för tåget söderut lyckades jag kliva på ett norrut som avgick vid samma tid. Medpassagerarna blev väldigt engagerade i min fadäs. Jag vände i Bydgoszcz, fick vänta ett par timmar och kom till Lodz senare än beräknat. Det är en stor industristad. På 1800-talet kallades den Centraleuropas Manchester på grund av alla textilfabriker. Exportvarorna skeppades ut via Odessa.
Lods är de proletära hyreskasernernas stad, men på bakgårdarna står ibland något träd eller försonande gröna buskar. Centrum är fullt av banker och bankomater. Och apotek. Piotrowska är gågata, i mitten lagd med klinker där namn i metall på nazismen offer infogats i klinkerplattorna, 35 namn per meter. Gågatan är flera hundra meter lång.
Jag ville till Radom tio mil österut men dit gick inget tåg annat än via Warszawa vilket blir dubbelt så långt. Dessutom känner jag till Warszawa, det enda ställe där jag varit miljonär. Då, 1990, växlade jag 700 kr och fick 1 120 000 zloty. Och åt en god middag för 24 000, alltså 15 spänn.

Till slut hittade jag en busstation och åkte minibuss till Radom. Vägen var i gott skick, delvis nyasfalterad. Jag pratade med en ung kvinna som var lärare och skulle åka fem timmar till för att besöka sin bror. Ett hotell i Radom med svart glasfasad hette Glass. Där sov jag efter strövtåg kors och tvärs genom långsträckta parker och slingrande gator.
Tåget till Lublin går över odlad jord. Förr såg man arbetshästar på åkrarna, nu upptäckte jag inte en enda på resan genom Polen, bara traktorer. Mina polska tågbiljetter kostade sammanlagt 375 kr.
I utkanten av Lublin ligger koncentrationslägret Majdanek med dystra baracker i det nu gröna gräset bakom taggtråd och vakttorn. Från ett starkt monument i rå betong går en kilometerlång väg till kullen med mausoleet, en rund kupol på låga pelare och i gropen under en väldig hög med aska.
Den fina gamla staden Przemysl ligger i landets sydöstra hörn. Därifrån åkte jag urgammal buss till Lviv i Ukraina. Före andra världskriget var stan polsk och hette Lwow; före första världskriget var den österrikisk och hette Lemberg. Det är en hårt nersliten stad. Hyreshusen verkar inte vara reparerade sedan 1930-talet, om ens då. Gatorna är sönderkörda, spårvagnarna kränger som båtar i blåst. I gengäld kostar en biljett bara 70 öre, en mätare på hur låg levnadsstandarden är.
Västra Ukraina är den fattiga delen av landet. De stora industrierna finns i den östra, mer utvecklade delen. I väster är man orienterad mot Centraleuropa. De troende är katoliker. I öster är man mera befryndad med Ryssland och religionen är ortodox. Många ukrainare arbetar vitt eller svart i Polen där lönerna är betydligt högre. Rörmokaren som spökar för polackerna är ukrainsk.
Från Lviv åkte jag sovvagn till Odessa, 12 timmar för 62,50 grivny, 85 kr. Jag hade hellre åkt på dagen för att se något men då gick inget tåg. I Ternopol klev fyra killar på, en hade biljett till slafen mitt emot min. De andra försvann när konduktören kom. Och återvände sedan. De satte sig på kompisens och min slaf och spelade kort, åt korv och drack vodka.
Det blev sovdags, jag bad dem flytta på sig. De erbjöd mig vodka istället. Jag röt åt dem att försvinna, men icke. Då gick jag till konduktora, en späd ung kvinna som läste lusen av dem. De klättrade upp i de tomma överslafarna. En ramlade ner mitt i natten, slog ryggen i bordskanten så det small och tuppade av bland skorna på golvet.

På morgonen skrattade de åt hans kvidan, han också, som åt ett storartat skämt. När det blev biljettkontroll var tre av dem plötsligt borta.
I Odessa hyrde jag rum i samma slumlägenhet som för fem år sedan. Ludmila, 57, hennes dotter Angela, 38, och hennes dotter Larisa, 16, var i god form men mormorsmor Alla. 79, låg i sängen sedan tre månader i väntan på döden. Hon dog två veckor senare.
Larisa har fått högklackade stövlar, mobil och pojkvän. Det rosslande kylskåpet lever än men dörrhandtaget håller på att falla av. Angela har fått löneförhöjning på musikkonservatoriet till 1000 grivny, 1 370 kr i månaden, men priserna har också höjts. Lite bättre har det dock blivit. Larisas pappa har inte betalt något underhåll sedan Angela och han skildes för elva år sedan. Ludmila säljer te ur stora termosar hon kånkar med sig hemifrån till en stormarknad.
Jag ville prata med journalisten Olga som jag träffade 2002, men hade bara adressen: Generala Petrova 27/4. Frågade mig fram till buss 148 och for genom områden med höga hyreshus. Chauffören lovade att visa var jag skulle av och gjorde det. Men där låg inte gatan, folk pekade åt det håll jag kom från och jag äntrade en annan buss.
Var skulle jag av? Jag frågade en vithårig dam om hon talade engelska. Fantastiskt, hon hade varit lärare i engelska! Och visste var Generala Petrova låg och följde mig dit. Men 27/4 var inte hus- och lägenhetsnumret som jag trott. Sex sjuvåningshus hade nummer 27, med flera uppgångar och massor av lägenheter i varje, 4 var husnumret.
Min guide frågade alla vi mötte. En kvinna hängde tvätt på sin balkong tre trappor upp och hörde. Hon sa att två journalister bodde sju trappor upp, journalister brukar ju vara bekanta, jag kilar upp och frågar. Och otroligt nog hade de till och med mobilnumret till min vän Olga som flyttat för flera år sedan med familjen till en annan stadsdel. Hennes man heter Jurij och de har två söner, 16 och 5 år gamla.
Jurij är ingenjör och entreprenör i byggbranschen. Familjen tillhör vinnarna i det kapitalistiska Ukraina med två bilar och nytt eget trevåningshus på väg. Olga och Jurij säger att politiken är en hopplös soppa. De stora förväntningarna för fem år sedan har övergått i besvikelse och ilska. Åt helvete med hela det politiska byket i Kiev! Så ungefär.
Efter viss möda hittade jag ett rederi med passagerarbåtar till Istanbul. Men biljetter såldes förstås på ett kontor vid en annan gata. På båten delade jag hytt med två ukrainare och en azer. Resan tog ett dygn, kostade 980 kr och rikliga måltider ingick i priset. Svarta havet låg nästan blankt och solen gassade.

Båten stävade in i Bosporen nästa dag. På den asiatiska sidan av inloppet står ruinen av en mäktig borg högt upp på en klippa. Många soldater har stupat i härskarnas strider om kontroll över Bosporen. Landskapet är vackert och det byggs mycket på bägge sidor av sundet. Här börjar Istanbul. När jag var i stan för 30 år sedan hade den cirka 4 miljoner invånare, om jag minns rätt. Nu är det drygt 15 miljoner och stan växer med en halv miljon om året. Istanbul är nu större än London.
Ekonomin verkar gå på högvarv. Nya byggen växer upp överallt. Trafiken dundrar på. Förändringen är påtaglig. Premiärminister Erdogans och utrikesminister Güls parti AKP reformerar Turkiet ungefär som SAP gjorde med Sverige i mitten av 1900-talet. Den omskrivna huvudduk den tilltänkte presidentens fru bär, är sannolikt en symbolisk eftergift till konservatismen ute i byarna. Det är viktigt att få med dem i utvecklingen.
Kemalisterna representerar vad jag förstår den turkiska nomenklaturan, inklusive officerskåren, som slåss för sina ämbeten och privilegier. De gjorde bort sig ordentligt när de saboterade valet i parlamentet av Gül till ny president. Erdogans gest att avstå från att själv bli president har gett honom ett rykte som storsint som han nog inte förtjänar. Slug däremot. I nyvalet till parlamentet 22 juli, resultatet av intrigerna, fick AKP 46 procent av rösterna och 62 procent av mandaten i parlamentet.
Frankrikes president Sarkozy får nog backa från att spärra vägen för Turkiet in i EU. Jag gissar att rädslan för det muslimska Turkiet är ett fikonlöv, som döljer det svårsmälta faktum för somliga, att Turkiet med sina 70 miljoner snart kommer att bli det befolkningsmässigt största landet i EU.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 07 september, 2024

Språket virvlar vackert nedför sidorna

Karolina Ramqvist debuterade 1997 med ”När svenska pojkar började dansa”. Foto: Elisabeth Toll.

Klass, våld och kulturkapital blir till dynamit i Karolina Ramqvists eviga kärlekshistoria.

Kan du se dig själv bli kär i någon från en annan klass? Självklart. Men gör vi det möjligt? Det är en annan fråga.

Vi lever i ett land där det inte finns något konkret hinder för en kulturarbetare att gänga en mekaniker. Samtidigt väcker kärlek över klassgränserna en spänning inom oss.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Emmy Stiernblad
Fastighetsförvaltare och skribent.
Inrikes/Nyheter 06 september, 2024

Moderat ifrågasätter värmerekord: ”Inte unikt”

Människor umgås och badar i värmen vid Sundspromenaden i Malmö. Foto: Johan Nilsson / TT.

Sverige slår värmerekord, och experter varnar för att undantagen håller på att bli regel. Riksdagsledamoten Lars Beckman uppmanar människor att inte oroa sig – med hjälp av missvisande statistik.

I början av månaden, mot slutet av norra halvklotets varmaste sommar någonsin, rapporterar många medier om ett historiskt svenskt temperaturrekord för september. SVT:s meteorologer följer siffrorna ”som sportresultat”, och kallar det ”spektakulärt” när SMHI rapporterar en temperaturtopp på över 30 grader i Skåne under onsdagseftermiddagen. Men hur spektakulärt är det egentligen?

– Det börjar bli förutsägbart att det är varmt i september numera. Vi pratar om det hela tiden, hur säsongerna förändras, säger en solande Malmöbo som DN intervjuar. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Liz Fällman
Reporter på Flamman.[email protected]
Rörelsen 06 september, 2024

Knapptryckandet minskar vår försvarsförmåga

Medlemmar av det norska civilförsvaret övar inför ett scenario med kemisk terror. Foto: Morten Holm/Scanpix.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

I debatten om civilförsvaret pläderas ofta för bättre försvarsförmåga hos den enskilde. 70 000 civila insatspersoner (CIP) ska utbildas i brandskydd och olycksfallshantering. Utredningen om vår försvarsvilja konstaterar samtidigt att en majoritet av svenskarna är villiga att riskera livet för att försvara Sverige, men vi saknar grundläggande kunskap om vad som förväntas av oss. Hur ska man kunna få en ansvarig att resa sig ur chefsstolen när det händer saker?

Jag vill ge en kompletterande bild av vår nuvarande brist på reella möjligheter att försvara oss. Handlingskraftiga chefer och färdigheter i hjärtmassage räcker inte långt för en verklig beredskap när det gäller. Under mina 40 år i ungdomsverksamhet med segelfartyg har jag sett hur handfallna våra ungdomar ofta är i de flesta praktiska situationer. Vi lever i knapptryckandets tid, elektroniskt såväl som elektromekaniskt. Den egna kroppsliga förståelsen av olika företeelser och skeenden är som en följd av detta mycket dåligt uppövad.

Det här gäller inte bara ungdomarna. Ofta hör man vuxna säga (gärna skrytsamt) att ”det där tekniska, det begriper jag inte ett dugg av”. Man slipper helst röra vid sådant som kan vara lite blött eller ge stickor i fingrarna. Blanka naglar ska inte få repor (förlåt att jag är en elak gubbe). Man fotograferar hellre ett skeende än att hjälpa till. Man ”får inte lyfta”.

Alla medborgare behöver känna till enkla fysikaliska fakta och kunna hantera enkla redskap och
hjälpmedel.

Nej, här går ingen längre barfota i gräset för det kan ju finnas glasbitar och ett hammarslag blir inte av för det finns inget hörselskydd att låna. Lacknafta, det är farligt. Egentligen är allting praktiskt som behöver göras alldeles för farligt för att jag ska kunna befatta mig med det.

Några typfall i en kris:

– En vägg är på väg att rasa över sjukhusets sista respirator. Där ligger en grov planka på marken. Kan den bli en stötta tills vi har fått undan apparaten?

– Någon måste ha en bit gängad stång M12. Jag vet inte vad det är.

– Vad kan jag uträtta med en ståltråd? Och ett starkt snöre?

– Hur håller jag mig varm under en gran i skogen?

– Ett grovt rör förser fienden med vatten. Vad heter det där som jag behöver nu? Rörtång… Eh.

– Vi måste få el omededelbart! Men ska jag hälla bensin eller diesel i elverket? Jaha, man kan ju alltid lukta i hålet…

Jag tror inte att en god försvarsberedskap kan existera om vi har så dåliga begrepp om den fysiska verkligheten som vi har i dag, och så lite färdigheter att hantera densamma. Alla medborgare behöver känna till enkla fysikaliska fakta och kunna hantera enkla redskap och hjälpmedel – tång, skiftnyckel, hammare, skruvmejslar, såg, yxa, kniv, bågfil, lösningsmedel, häftpistol, träskruv och så vidare.

Läs mer

Vi behöver en ”civil värnplikt” för våra ungdomar mellan 16 och 18 år. De bör gå fyra veckor årligen, tre år i följd och lära sig sådant som träteknik, metallteknik, elteknik, rörteknik, självförsvar, sambandsteknik, hur man håller sig varm och mätt, men även (frivilligt) sådana ämnen som spräng- och skärbrännarteknik.

Med ett sådant program skulle vi få en befolkning som klarar av kris- och krigssituationer i en helt annan omfattning än vad som skulle vara möjligt i dag. Det här handlar, lika mycket som stridsvagnar och JAS-plan, om att avskräcka en främmande makt från att angripa vårt land.

Som biprodukt får vi sannolikt ett verksamt medel mot psykisk ohälsa. Och den där chefen som inte förmår resa sig ur sin stol, hen får lite ”praktik på golvet” till stöd för sin handlingsförmåga.

Kommentar/Utrikes 06 september, 2024

Pompa. Frankrikes premiärminister Gabriel Attal (vänster) lämnar över posten till högerpolitikern Michel Barnier, efter att president Emmanuel Macron snuvat den valsegrande vänsteralliansen på positionen. Foto: Stephane de Sakutin/Pool photo/AP.

Trots vänsterns valseger väljer Macron en premiärminister från högern. Presidentens nedskärningar är visst viktigare än både demokratin och att hålla extremhögern borta.

En skandal.

Så beskrev Marine Tondelier, ledaren för Ekologisterna i Frankrike, president Emmanuel Macrons beslut att ignorera vänsteralliansens valseger och utse Michel Barnier till premiärminister.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Halil Karaveli
Senior forskare vid Institute for security and development policy (ISDP) i Stockholm, och författare till ”Fransk klasskamp och demokratins framtid” (Verbal förlag).
Krönika/Utrikes 06 september, 2024

En palestinsk pojke tittar ut från sin familjs skadade hus i flyktinglägret Nur Shams (”Solljus”), Tulkarem, den 30 augusti. Foto: Nasser Nasser/AP.

I onsdags kväll förra veckan inleddes en massiv militär operation på Västbanken som fick nyhetsmedier att jämföra med svaret på andra intifadan, det palestinska upproret mellan 2000 och 2005. Militärfordon rullade in i Jenin, Tubas, Nablus och Tulkarem, och mängder med unga människor arresterades. Två dagar senare låg hus i ruiner och minst 18 personer hade dödats av den israeliska militären. I dalgångarna mellan städerna ligger flera palestinska byar vars invånare undrar om det snart är deras tur.

– Det är ingenting nytt. Det är 1948, det är 1967, det är Deir Yassin-massakern, säger min vän Ahmed Omar när jag ringer upp för att höra hur han mår, och hur det känns att vara där han är just nu.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Krönika 05 september, 2024

Tim Pool, påverkansmiljonär, åker bil med Nyheter Idags chefredaktör Chang Frick. Foto: Some More News / Youtube

”Jag tror att det kan vara facket som hindrar personalen från att blanda de här ingredienserna.”

Det är januari 2020 och Youtubeprofilen Henrik Jönsson befinner sig på en restaurang i Los Angeles. Framför honom på bordet står en kopp kaffe och två glas – ett med whisky och ett med grädde.

Högerdebattören David Rubin skrattar till, men förklarar att det nog snarare rör sig om ett Ikea-skämt. När personalen fick höra att han satt med fem svenskar tyckte de att det var en skojig idé att låta dem konstruera sin egen irländska kaffekask. 

”Boom”, säger Jönsson när han blandar ingredienserna i koppen. Sedan följer en minut av stela skämt om Kamprads blågula bolag. David Rubin ser sammanbiten ut.

Det gör han nog även i dag, fyra och ett halvt år senare. Rubin är nämligen en av de amerikanska medieprofiler som nu anklagas för att ha tagit emot stora summor pengar från Ryssland. Via sajten Tenet, som utlovar ”orädda röster” som ifrågasätter det som inte får ifrågasättas, har sex högerextrema influerare sedan november 2023 tagit emot så mycket som motsvarande 4,1 miljoner kronor i månadslön för att föra fram Kremlvänliga vinklar. Personerna ska ha varit omedvetna om varifrån pengarna på Tenet kom, och David Rubin har efter avslöjandet beskrivit sig själv som ett ”offer”.

Genom Tenet skulle de Putinvänliga talepunkterna få en ny chans att nå ut till både inom och utanför USA:s gränser

Bakom lanseringen av mediekanalen ligger beslutet hos många amerikanska tv-leverantörer att stänga ned tillgången till Russia Today, den statliga ryska tv-kanal som riktat in sig på engelskspråkiga nyheter till utlandet. Genom Tenet skulle de Putinvänliga talepunkterna få en ny chans att nå ut till både inom och utanför USA:s gränser.

En annan av de inblandade är Tim Pool, som 2017 besökte Sverige i samband med Donald Trumps negativa kommentarer om Malmö. Under resan gick han ut och drack öl med medlemmar i konspirationspartiet De Fria, men stämde också träff med Ivar Arpi på Svenska Dagbladets redaktion i centrala Stockholm för att diskutera politisk korrekthet – och besökte Rinkeby tillsammans med Chang Frick.

Den sistnämnda har hyllat det ryska valsystemet som ”transparent” och föreslagit att ryska valobservatörer bjuds in till Sverige. 2013 uppgav han att han arbetar åt just Russia Today. I dag hävdar han att han enbart sålt bildmaterial till kanalen.

Lauren Southern, en tredje person vars namn förekommer i skandalen, har citerats gillande på X av Carl-Oskar Bohlin, minister för civilt försvar.

”Detta är en del av det som ligger framför oss i informationsdomänen”, kommenterar han på en AI-genererad video av en bil som brinner, och fortsätter:

”Påverkansoperationernas förmåga och verkshöjd riskerar öka lavinartat med disruptiva teknikskiften”.

Högern, även den svenska, sväljer det varje gång – lättare än en gräddig irish coffee

Hur gick det då med Tenets påverkan? På ytan verkar det ha varit en flopp. Trots de enorma arvodena ligger kanalens tittarsiffror relativt lågt, oftast omkring 10 000 visningar på Youtube. Men under samma period har de inblandade personerna spridit klimatförnekande budskap, konspirationsteorier om folkutbyte och kritik av stödet till Ukraina i sina andra kanaler – där med miljontals mottagare. Pengarna från mediekanalen har låtit dem tjäna en förmögenhet under tiden. Det framstår som osannolikt att de medverkande inte skulle ha misstänkt att det låg en hund begraven.

De flesta svenska interaktionerna med Tenet-profilerna ägde visserligen rum långt innan plattformen grundades. Samtidigt är det ingen slump att det är just dessa journalister som Ryssland valt att använda som megafoner för sin propaganda. Redan innan de fick in miljonbelopp på kontot har Pool, Rubin och Southern fört ut ungefär samma budskap som i filmerna på Tenet.

Även om det är oklart vad Carl Oskar Bohlin faktiskt försöker säga på sin styltiga svenska (vadå ”verkshöjd”?) så visar skandalen kring mediehuset Tenet att påverkansoperationer knappast kräver några ”disruptiva teknikskiften”. Det räcker att marknadsföra sig själv som en journalist med udden riktad vänsterut. Högern, även den svenska, sväljer det varje gång – lättare än en gräddig irish coffee.

Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Veckobrev 05 september, 2024

Den andra sidans antisemitism är alltid värst

Den konservativa författaren Douglas Murray och X-ägaren Elon Musk deltog när Benjamin Netanyahus talade i USA:s kongress den 24 juli 2024. Foto: Julia Nikhinson.

Winston Churchill var andra världskrigets ”egentliga skurk”. Hitler vädjade om brittisk hjälp för att hantera sina judiska fångar men fick inget gensvar, och hann inte få en plan på plats innan han tanklöst nog invaderade Polen, så tyskarna ”bara kastade de här människorna i läger, där miljoner människor slutade som döda”.

Dessa lögner presenterades av hobbyhistorikern Darryl Cooper i en videointervju med högerpoddaren Tucker Carlson den 3 september, som sedan spreds vidare av Elon Musk: ”Väldigt intressant. Värt en titt.”

Att världens rikaste man regelbundet sprider antisemitism borde ses som ett politiskt krisläge. Att han dessutom äger en central plattform för politisk diskussion – där Tobias Billström den 4 september meddelade att han avgår som utrikesminister – gör saken desto värre. Politiker borde utfrågas om hur hatet ska stoppas. I stället får det bara fortgå.

I juni 2023 gick Elon Musk till angrepp till George Soros, ständig måltavla för antisemitiska konspirationsteorier. Affärsmannen vill ”underminera civilisationen”, ”hatar mänskligheten, samt ”påminner mig om Magneto”, en Marvelskurk som likt Soros är förintelseöverlevare, och som kan styra över jordens alla metaller. Elon Musk har också anklagat sonen Alexander Soros för att vara ”marionettmästaren” bakom Joe Bidens avhopp, och återkommer ofta till temat om hemlig judisk makt.

Som i januari 2024, när en X-användare i januari skrev att ”judiska gemenskaper” har spridit ”hat mot vita” och därför får skylla sig själva för antisemitismen. ”Jag är djupt ointresserad av att bry mig ett skit om hur västerländska judiska befolkningar gör den besvärande insikten att horderna av minoriteter som väller in i deras land inte gillar dem så mycket.” Elon Musks kommentar: ”Du har uttryckt den faktiska sanningen.”

Föreställningar om en judisk lobby som styr världen i hemlighet är av de mest grundläggande antisemitiska troperna, som går hela vägen till nya testamentet. Tanken har fått nytt liv med konspirationsteorin om ”folkutbyte” – där en kosmopolitisk elit sägs vilja förgöra västvärlden inifrån, genom att importera muslimer från övriga världen. Bakom radikalhögerns låga tankar om muslimer gömmer sig därför inte sällan antisemitiska troper.

De är inte ens särskilt hemliga. Även Tucker Carlson har anklagat den ”proisraeliska lobbyn” för att sponsra och uppmana till folkmord mot vita amerikaner. Den konservativa brittiska författaren Douglas Murray har skrivit att 7 oktober är mer ”barbarisk” än Förintelsen, då nazisterna behövde supa ned sig för att kunna döda sex miljoner judar, medan Hamas syntes njuta av sitt dåd. Ivar Arpi upprepar nästan ordagrant att nazisterna försökte dölja sitt folkmord, medan ”Hamas och deras allierade är tvärtom stolta över sina bedrifter”.

Likt sina anglosaxiska tankefränder har Ivar Arpi även tidigare ifrågasatt nazismens centrala roll i den europeiska självförståelsen. Han har skrivit att andra världskriget blivit en ”sekulär religion” med Hitler som Satan, och förintelsen som syndafallet. Samt att judarna alltid kan fly till Israel, men vart ska majoritetssvenskar ta vägen när de utsätts för terror? ”Det finns inget Israel för oss.”

Sedan 7 oktober har antisemitismen på X exploderat, mycket tack vare en slapp moderering som motiveras med att ordet ska vara fritt. Men med tanke på Elon Musks selektivitet är det uppenbart att det handlar om politiska prioriteringar: Elon Musk sprider själv gärna antisemitiska tankar, medan ordet ”cisgender” räknas som näthat och är bannlyst. Så hur svarade denna yttrandefrihetskämpe när Media Matters publicerade en rapport om att antisemitismen på X florerat sedan hans tillträde? Han stämde organisationen.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Elon Musk bär alltså själv ett stort ansvar för antisemitismen på nätet. Frågan är vad som gäller för hans påhejare inom högern.

”Mycket få individer har någonsin haft en sådan positiv inverkan på människors liv”, skrev Sofia Nerbrand i Kristianstadsbladet om Musks övertagande av X (12/5 2023), medan Göteborgs-Postens Adam Cwejman påstod att motståndet motiverades av censurviljan hos en ”elit” som vill styra samtalet. Ett ord jag själv skulle vara försiktig med i sammanhanget. Båda skribenter anklagar nu Vänsterpartiet för att vara ”inte rumsrent” (1/9) och ”utvecklas till en radikal revolutionär sekt” (21/8).

Visst är det med rätta som Vänsterpartiet får kritik för antisemitiska inlägg från företrädare, som har delat bilder på Netanyahu som en bloddrickande djävul och påstått att sionister styr både media och det egna partiet. Man skulle önska att det inte krävdes avslöjanden för att omedelbart ta itu med så grov rasism. Men tyvärr har den 7 oktober gett upphov till ett lagtänkande, där påpekanden av illdåd på den egna sidan ofta ses som ett svek mot den större saken.

Därför ser man också en talande tystnad inom den svenska högern om världens mäktigaste spridare av antisemitism, och om hur hans tankar om judisk makt hänger ihop med ett större komplex idéer som en kosmpopolitisk konspiration att underminera västerlandet, påskyndad av vita människors ovilja att föda barn.

Ett utbyte på X är talande för denna blindhet. Sydsvenskans prisbelönta reporter Inas Hamdan skriver där: ”När världens rikaste man Elon Musk delar detta fruktansvärda skitet är det knäpptyst.” Nämnde Adam Cwejman svarar med att Darryl Cooper visserligen reviderar historien, men inte säger något ”explicit antisemitiskt”.

Svaret på låsningen är att antirasismen måste vara konsekvent. Som sörjer de israeliska offren den 7 oktober, likväl som de palestinska offren för Israels ockupation, bosättningar och invasion. Som förstår båda folkens önskan om att leva i ett tryggt land, som vänder sig emot hatet mot både muslimer och judar som lever i Sverige.

Hur frestande det än är att använda anklagelser om antisemitism som ett verktyg för att vinna poäng mot en politisk motståndare, så finns den överallt. Den måste kvävas oavsett var den visar sig, även om det råkar vara i de egna leden.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 05 september, 2024

Styltig monogamikritik på musikalscenen

Helen Sjöholm briljerar i sång och skådespeleri. Foto: Sören Vilks.

Scenkonstens folkligaste kusin ger livslust och förtjänar en stor publik, och det blixtrar stundom till i ”Company”. Men uppsättningen lider av en daterad handling och okänslig språkbehandling.

Jag beklagar sådana som inte förstår att älska musikalgenren – teaterns spexiga kusin som förenar upplevelser över generationerna med en sällsynt förmåga att framkalla skönhet och humor av kollektiva smärtpunkter som Vietnamkriget i Hair eller de politiska slitningarna i mellankrigstidens Berlin i Cabaret. För att inte tala om den odödliga musiken.

Till de kritiker som rynkar på näsan åt lättare underhållning till förmån för asketiska modernistiska dramer vill jag bara säga: Ni vet inte vad konst är. Det är varje människas rättighet att för ett överkomligt pris få uppleva allkonstverk som i en konstart sammansmälter populärmusik, klassisk komposition, revy och tragedi.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Utrikes 05 september, 2024

”Rysslands unga kommer att segra”

Ungdomar i Moskva blinkar med mobiltelefonerna till stöd för den fängslade oppositionsledaren Aleksej Navalnyj, den 21 april 2021. Foto: Pavel Golovkin/AP.

För två år sedan dömdes redaktören Alla Gutnikova från ryska vänstertidningen Doxa till husarrest. Med hjälp av ”cyberpartisaner” flydde hon till Berlin, där hon fortsätter kämpa för frihet.

Den 14 april 2021, klockan sex på morgonen, vaknade poeten och aktivisten Alla Gutnikova av att det bultade på dörren.

– Öppna, annars bryter vi upp den.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Ledare 04 september, 2024

Konsten att sluta räkna barn

Palestinska barn väntar på att bli evakuerade från skolan där de tagit skydd, efter att flygblad släppts ned av den israeliska militären, i östra Deir al-Balah den 16 augusti 2024. Foto: Abdel Kareem Hana/AP.

Att peka på de oskyldiga barnens lidande i Gaza är det bästa svaret på avhumaniseringen. Men hur gör vi när inte ens det fungerar?

Jag försöker att identifiera den punkt i tiden när jag slutade att räkna barnen.

De döda barnen i Gaza, menar jag. I början följde jag siffrorna nästan dagligen. Jag inte bara följde dem, utan gjorde också en ansträngning för att försöka begripa antalet. Det gjorde jag genom att tänka mig klasslistor, som för oss är en välbekant delmängd barn. Hur många klasslistor i A4-format?

När jag fortfarande räknade kom jag fram till att de dödas klasslistor fortfarande, om än knappt, rymdes i en standardpärm. (30 barn per klasslista, 450 sådana blad i en standardpärm.) På förekommen anledning räknar jag i dag och nu ryms de dödas klasslistor inte längre, ens med milt våld, i en pärm. Och jag verkar inte vara den enda som slutat räkna.

Paradoxen mellan föreställningen om barns liv som oändligt värdefulla och passiviteten hos världens regeringar inför dödandet av barn är monumental.

Det malande dödandet i Gaza kör in ett skitigt finger med trasig nagel rätt in i det hyckleri som är tesen om alla människors lika värde. Själv är jag cancerläkare och sitter varje vecka och förskriver avancerade och dyra behandlingar i förhoppning om att den ska ge en 75-åring ytterligare ett halvår i livet. I den positionen är den omöjligt att bortse från hur vissa liv är värda nästan allt och andra nästan ingenting.

För även om samtliga regeringar i hela världssamfundet skriver under på att ”lidandet i Gaza är oerhört” är bara en bråkdel av dessa regeringar beredda att använda sanktioner, bojkotter eller egentligen något som helst annat än vädjanden, för att försöka bromsa dödandet.

Paradoxen mellan föreställningen om barns liv som oändligt värdefulla och passiviteten hos världens regeringar inför dödandet av barn är monumental, och just därför också en platt, närmast trivial observation.

Att härbärgera hyckleriet, spänningen mellan dessa poler, är själva tecknet på att man är en vuxen och fungerande medborgare. Det blir också genom sin egen tyngd en pakt vi ingår med andra vuxna och fungerande medborgare – för om någon av oss sviker den, och till exempel tvångsmässigt börjar skicka filmsnutt efter filmsnutt på blodiga små fötter i storlek 26 som sticker fram ur ruinhögar till i skolappens föräldraforum eller ut på fotbollens mejlinglista – riskerar övriga att framstå som hjärtlösa. Vi härbärgerar, bland annat, av omsorg.

Läs mer

En av Andrev Waldens bästa texter – som jag ålägger alla hans senare fans att läsa – kom 2016 i Aftonbladet och hade rubriken ”Fascismen är underbar”. I den gör han en analys av Disneyfilmen Lejonkungen och förklarar pedagogiskt som den allra bästa av mellanstadielärare varför filmen har en otvetydigt fascistisk sensmoral. Texten handlar också om dem som står utanför den varma berättelsen om lojalitet, adelskap och gemenskap. I filmen är det hyenorna. I verkligheten talar Walden, rakare än de flesta akademiker, om vilkas liv som är sörjbara. De ”smutsiga gratisätarna” hyenornas liv är det inte. Deras lidande rör oss inte i ryggen. Waldens recept mot avhumanisering i verkligheten är följande: ”Visa dem barnen. Barnen skaver alltid.”

Men så lägger han till, som allra sista mening i texten ”Åtminstone i början”. Vi är uppenbarligen inte längre i början.

Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.