ABBOTABAD. Vissa av kvinnorna talade om behovet av bättre bostäder och klagade på den planerade designen på de hus som ska byggas. Andra påpekade att det behövdes kvinnliga läkare och flickskolor i deras byar.
Ytterligare andra ville diskutera varför det statliga återuppbyggnadsbidraget betalats ut till männen i familjen.
Aggressiva landsortskvinnor
Mötet arrangerades av Omar Asghar Khans utvecklingsstiftelse, en ickestatlig organisation som arbetar i byarna i Mansehra-distirktet i Nordvästra gränsprovinsen.
– Vem skulle ha trott att dessa landsortskvinnor, som vanligtvis anses vara undergivna, skulle vara så aggressiva! säger Rashida Dahod, som arbetar på stiftelsen.
– Vår idé med massmötet var att öka de marginaliserades utrymme och ge dem en möjlighet att engagera sig, säger Rashida Dohad.
Fyra månader har gått sedan den kraftiga jordbävningen dödade över 80.000 människor och gjorde 2,5 miljoner hemlösa. Jordbävningen drabbade främst norra Pakistan, nära gränsen mot Afghanistan, där religion och tradition gör att kvinnorna ofta överlämnar beslut som inte rör familjen till sina män. Men efter jordbävningen har kvinnorna i regionen blivit mer synliga än tidigare.
Många av männen i regionen reser till städerna för att söka jobb. Det innebär att kvinnorna i åratal redan har lett hushållen och jordbruket. Och nu när många män börjar återvända till sina jobb i tätorterna så faller en stor del av ansvaret för återuppbyggnaden på kvinnorna.
Många av kvinnorna på mötet talar om den statliga ersättning om cirka 24.000 kronor som varje hushåll ska kunna få.
– Vi har hört om regeringens paket för återuppbyggnad av våra hem, men vi är inte säkra på om vi kommer att få det, säger Hukumdad som kommer från byn Sirla.
Många är upprörda och oroade över att pengarna inte kommer att räcka eftersom kostnaden för arbetskraft och material har skjutit i höjden.
– Pengarna räcker inte för att återuppbygga våra hus. Tidigare var kostnaden för arbetskraft omkring 30 kronor per dag, nu har priset stigit till runt 65 kronor, säger Madiha från byn Buruj.
Könsblint hjälppaket
Företrädare för stiftelsen säger att många fattiga hushåll har fått det statliga bidraget. Men tillägger att bidrag även har betalats ut till rikare hushåll – som inte har behov av pengarna. Många av kvinnorna på mötet ifrågasätter varför det är männen i familjerna som får bidraget, något även stiftelsen är kritisk till.
– Regeringens hjälppaket är helt könsblint. Enda gången kvinnor nämns är i relation till änkor, och de är inklämda bredvid föräldralösa och handikappade. Men alla kvinnor är inte änkor, säger Rashida Dohad.
Stiftelsen har till den pakistanska återuppbyggnadsmyndigheten föreslagit att det ekonomiska bidraget till återuppbyggande borde sättas in på ett bankkonto som upprättas i både mannens och kvinnans namn.
Många unga flickor som deltog på stormötet talade om sin rätt till utbildning och menade att flickskolor inte ges samma prioritet som pojkskolor.
– Är flickor mindre viktiga än pojkar? Om vi är jämlika varför är då vår utbildning inte lika viktig? frågade Aasiya från byn Sihali.
Vädjanden ignoreras
– Våra vädjanden om att bygga upp vår raserade skola har helt ignorerats, säger Rabya, som är elev på Garhi Habibullahs flickskola där över 200 flickor begravdes levande under skalvet. Rabya själv var fast under bråten i över två timmar innan hon räddades.
– Återuppbyggnaden får inte bara handla om att bygga upp igen. Den måste förbättra förhållandena i de förstörda områdena på landsbygden och minska invånarnas utsatthet, säger Ali Asghar Khan, talesperson för stiftelsen. Han uppmanar regeringen och andra deltagare i återuppbyggnaden att lyssna på de drabbade – särskilt på kvinnorna och de fattiga.