Attacken mot spelarbussen med cricketlaget från Sri Lanka i pakistanska Lahore upprör många i det cricketälskande landet. Samtidigt ställer det frågor om Pakistans politiska framtid och stabiliteten i hela regionen på sin spets.
Cricket är en nationalsport i Pakistan, och egentligen mer än så, det anses rent av ha status som ”religion”. Sporten är också en stark enande faktor i regionen, som ju annars plågas av många långvariga konflikter. Laget från Sri Lanka ställde i solidaritet med Pakistan upp som ersättare för det indiska lag som hoppade av i sista stund. Enligt många bedömare var indiernas avhopp en ren hämnd för attentaten i Bombay.
Spekulationerna om vilka som ligger bakom attacken i Lahore är i full gång. De tamilska tigrarna har utpekats, liksom hindunationalistiska extremister. Inget tyder emellertid på att någon av dessa grupper skulle ha kapacitet för en så välordnad aktion.
Syed Saleem Shahzad i Asia Times (5/3) åberopar säkra källor enligt vilka förövarna var icke-pashtunska talibaner, huvudsakligen från Punjabprovinsen, utbildade av den pakistanska säkerhetstjänsten ISI, och tidigare stridande i Kashmir. Motivet för attacken är uppgörelsen i Swatdalen på gränsen mellan Pakistan och Afghanistan mellan talibanerna och den pakistanska regeringen. Avtalet innebär långtgående eftergifter till talibanerna, bland annat ska sharialagen tillämpas i provinsen. Men överenskommelsen gäller enbart de pashtunska talibanerna, medan punjabernas krav inte har beaktats alls.
Attacken i Lahore var avsedd som en direkt reaktion på denna ”orättvisa”. Den var också ett sätt att visa att man har kapacitet att föra kampen överallt, även i tätbefolkade storstäder. En del analytiker har dessutom pekat på den slående likheten i tillvägagångssättet i både Lahore och i Bombay.
Tariq Ali i The Guardian (3/3) anser att frågan om vilken grupp som utförde attacken är irrelevant. Enligt honom är det väsentliga budskapet som ligger bakom terrordådet, och det är en tydlig signal till Washington att Pakistan är ”oregerligt” (ungovernable).
Ali pekar på tre händelser, som inte bara hänger samman, utan utgör en viktig bakgrund till terrordådet. För det första är det Obamas beslut att kraftigt förstärka den militära närvaron i Afghanistan.
Vidare har det avslöjats att amerikanska robotattacker mot påstådda terroristmål i Pakistan har skett från militära baser inne i Pakistan, och med ett tyst medgivande från både de militära och civila myndigheterna. Avslöjandet har väckt ett ramaskri i landet, och spätt på anklagelser mot Zardariregeringen för att vara USA:s lakejer. Zardaris aktier steg inte heller när han avsatte Punjabprovinsens valda regering och införde direktstyre. Anledningen skulle ha varit att en av provinsregeringens ministrar vägrade att ta emot en muta för att underlätta en lönsam affär, där tydligen personer närstående Zardari var inblandade. Punjab är Pakistans folkrikaste provins och är strategiskt mycket viktigt. Lahore där attacken mot spelarbussen genomfördes är provinshuvudstad.
Tariq Ali befarar att tilltagande kaos kommer att leda till ett nytt militärt maktövertagande. Armén är redo, och väntar bara på klarsignal från USA. En militärkupp kommer naturligtvis inte lösa några problem, snarare förvärra dem.
Det blir alltmer tydligt att Pakistan utgör den amerikanska utrikespolitikens största huvudvärk. Det är lika tydligt att Obamaadministrationen saknar medicin som kan lindra, än mindre bota. Pakistan riskerar att bli ett laglöst slagfält för stridande extremistgrupper. Med tanke på landets strategiska läge, och det faktum är det är en kärnvapenmakt, är det djupt oroväckande.
