Sedan den andra intifadans utbrott har mer än 2 600 palestinier mördats och fler än tio gånger så många har fängslats under de tre år som gått. Fortfarande sitter omkring 6 000 palestinier i israeliska fängelser och 80 procent av dessa beräknas ha utsatts för tortyr (Israel är det enda land i världen med en lag som tillåter tortyr mot fångar).
Självmordsbombningarna har upprört världen – inte för att en del palestinier finner det sionistiska förtrycket så olidligt att de till och med spränger sig själva i tusentals bitar utan för den ociviliserade metod de använder sig av.
Även om Israel besvarar alla attacker med mord på civila (minst 85 procent av Intifadans offer tros vara det) så har det palestinska våldet spelat en avgörande roll i fredsavtalen. Faktum är att det var först när palestinierna började använda sig av väpnat motstånd som Israel överhuvudtaget hade någon anleding att träffa fredsavtal med palestinierna.
Men det var långt ifrån enbart Sharons provokation som ledde till att det palestinska motståndet fick sitt uttryck i ett andra uppror. De misslyckade förhandlingarna vid Camp David bara några månader innan fick många palestinier att inse att den pågående fredsprocessen inte ledde någonstans och att väpnad kamp mot ockupationen kanske ändå var det bästa man kunde ta sig till i den uppgivna situationen.
Det fredsförslag som lades fram vid Camp David påstås ofta ha varit ”generöst” från Ehud Baraks sida och anledningen till att Arafat inte skrev under skall ha berott på att han i själva verket inte vill ha fred. Bortsett från det underliga i hävdandet att Arafat själv vill bli förtryck så talar alla fakta mot Israels påstående om att palestinierna skulle ha erbjudits ett avtal för fred.
Visserligen så skulle en palestinsk stat upprättas, men de villkor som ställdes på den måste betraktas som allt annat än ”generösa”.
Förhandlingarna grundade sig på Oslo-avtalet där Arafat gick med på att Israel skulle utgöra 78 procent av landet medan Palestina skulle utgöra de resterande 22 procenten (hälften mot vad Fns delningsplan från 1948 ger palestinierna). Denna stora uppoffring som den palestinske motparten gjort genom att ratificera Oslo-avtalet 1993 räckte emellertid inte för Barak.
Bosättningar som utgjorde en tiondel av de palestinska 22 procenten ville han skulle förbli orörda och ytterligare en tiondel av det kvarvarande Palestina skulle kontrolleras av Israel i säkerhetssyfte. Vidare skulle Västbanken delas upp i tre enklaver med en nordlig, en central och en sydlig del. Samtidigt skulle det ockuperade Östra Jerusalem förbli annekterat och under israelisk kontroll.
I likhet med de andra fredsfördragen skulle inte Camp David löst två av de viktigaste frågorna för fred: rasismen mot palestinier i Israel samt situationen för de palestinska flyktingarna. Tvärtom deklarerade den israeliska premiärministern klart och tydligt att Israel inte bär ansvar för flyktingproblemet och att det således inte skulle finnas med i överenskommelsen.
Att Arafat avstod från att skriva under avtalet är knappast förvånande. Inte heller är det förvånande att Israel lägger all skuld för misslyckandet på honom. Yitzhak Shamir, som var Israels premiärminister när Madrid-förhandlingarna försiggick 1991, erkände efter sin avgång att han rest till Madrid i förbestämt syfte att inget fredsavtal skulle träffas och att Israel sedan officiellt skulle lägga all skuld för misslyckandet på Arafat. Denna metod använder man sig av än idag.
Den nu gällande ”färdplanen för fred” leder heller ingenstans. Det är ett skambud som går ut på att palestinierna skall ge upp ännu mer mark och inte heller löser den de fundamentala problemen såsom den oundvikliga flyktingfrågan. Därav har den ingen fred att erbjuda.
Paradoxalt nog är det mycket tack vare Intifadan som stödet för palestinierna världen över har ökat på senare tid. Fortfarande kan Israel i stor utsträckning urskulda sina krigsförbrytelser med att man måste försvara sig mot terrorism, men när den sionistiska statsterrorismen blir alltför hänsynslös fungerar inte ens detta argument, varför man måste ta till andra. Då påstås anti-semitism bli ett problem. Sionister säger sig finna latenta anti-semitiska budskap i alltifrån
nekrologer till TV-bilagor.
Anti-semitism är något som alltid måste tas på största allvar – inte minst genom andra världskrigets avskyvärda folkmord. Men när man söker ursäkta terror med påståendet om att den är judisk är det knappast bekämpning av anti-semitismen man sätter främst (om judar känner sig antastade ökar möjligheterna för att de skall invandra till Israel, vilket varmt välkomnas av den sionistiska idiologins anhängare).
Under invasionen våren 2001 lät Sharon förklara att den starka kritiken ”gjorde det tydligt varför Förintelsen blev möjlig” i Europa och på så sätt lyckades han framgångsrikt tysta de europeiska regerinscheferna. Detta är dock inget nytt fenomen. Vid första Intifadans utbrott kom det in ovanligt många palestinier till al-Awda sjukhusen med helt sönderknäckta armar och ben. Israel menade att man inte hade med saken att göra och hävdade, i vanlig ordning, att de europeiska ledarna måste göra någonting åt den växande anti-semitismen i Europa.
Emellertid lyckades en reporter filma hur skadorna på de sönderslagna palestinierna faktiskt kommit till. Man fick då se hur israeliska soldater sprang fram till stenkastande palestinier, tryckte ner dem mot marken och, med stenar i handen, började slå mot deras armar och ben.
Till viss del grundade sig detta i dåvarande försvarsminister Yitzhak Shamirs uppmaning till de israeliska soldaterna att: ”Krossa armar och ben på araberna!”. Fortfarande söker man försvara Israels övergrepp genom att tala man om en starkt utbredd anti-semitism i Europa medan terroristen Sharon mördar på ostört.
