För ett par år sedan reagerade jag på att Ghassan Kanafanis fantastiska novellsamling Män i solen inte fanns på åtkomlig längre på svenska. Med chefredaktören bollade jag löst idén om att försöka få tillstånd att publicera den som sommarläsning i Flamman men det rann ut i sanden. Kanske var det lika bra. Nu har förlaget Tranan gett ut boken igen i en fin utgåva med ett nytt förord av Gabriella Håkansson och ett efterord av översättaren Ingvar Rydberg. Därmed är boken fullt tillgänglig igen för de svenska läsarna.
Ghassan Kanafanis novellsamling börjar med novellen som gett namnen åt boken om ett desperat människosmugglingsförsök av utblottade palestinier som söker arbete i Kuwait. Som fond ligger hela tiden apelsinträden som stulits av den israeliska armén och uppgivenheten när det går upp för gamla såväl som barn att de kanske aldrig kommer att komma att kunna återvända hem. Skammen som följer av armodet i flyktinglägren och förnedringen som följer av att behöva tigga bröd av FN-tjänstemännen. Men det är inte med de stora penseldragen Kanafani arbetar. Det är i detaljerna. I vinroten, i apelsinen eller i den lilla byskolan som vi lär känna karaktärernas vardag. Det är intressanta och trovärdiga karaktärer som dyker ut och in i novellerna.
Lite dumt dyker sportjournalister upp i mitt huvud och den evigt tjatiga frågan till idrottarna: ”hur känns det?”. Aldrig får de ett vettigt svar men de fortsätter fråga.
Om någon frågat Ghassan Kanafani om det palestinska folkets katastrof, ”Hur känns det?”, skulle han ha kunnat slängt fram sin bok som svar. För det är i känslan av desperation, i känslan av vanmakt och känslan av att bokstavligen inte ha någonting att förlora som vi lär känna hans karaktärer. Den före detta gerillasoldaten Abul-Khaizuran med bortsprängt underliv som nu i alla fall vill tjäna lite extra pengar på att smuggla ”gästarbetare” till Kuwait. Läraren som trots att han känner sig för gammal och trött till slut ger sig av för att försörja sin familj. Och, i de första novellerna, hela tiden känslan av nederlag. Av att ha förlorat allt, inklusive hoppet. Den tärande känslan av att varje piaster, varje dinar, varje pund är en kamp för överlevnad och vad svält eller hot om svält gör med människor i en redan utsatt position.
Män i solen förmänskligar palestinerna, något som absurt nog behövs i en tid när de korta nyhetinslagen från Gaza och Västbanken bara ger en bild av kaos och oresonliga ledare. Egentligen handlar det hela om människor som inför världen berövats sitt människovärde av ockupanten. Som inför världen gjorts till omänniskor, sådana vars liv kan släckas utan samvetskval, vars hus kan förintas med bulldozrar med den enda förevändningen att där härbegeras ”terrorister”, detta i alla tider magiska ord som gör ockupanters alla handlingar moraliskt rättfärdiga. De tre männens resa i gassande ökensol i tankbilens vattencistern är farligare än rysk roulette. Utan hopp om en annan framtid kliver de allihop i.
Novellerna följer med Ghassan Kanafani i hans egen politiska utveckling och det palestinska folkets utveckling från ett folk utan hopp och utan förkämpar till slutet av 60-talet som ledde till situationen under 1970-talet med förhållandevis starka gerillarörelser, som exempelvis det marxist-leninistiska PFLP. De sista novellerna i boken flyttar också fokus från desperationen och längtan till de stulna husen och apelsinträden till gerillasoldaterna och kanske framför allt, deras mödrar och omgivning. För även när Kanafani skriver om kampen är det inte enskilda heroiska slag som står i fokus, det är, som i den avslutande novellen Umm Sa´d, via gerillasoldatens mor, hennes stolthet och sorg och den känsla av hopp det väcker i flyktinglägret att det nu finns människor som slåss för deras förråda sak.
Ghassan Kanafani mördades i Beirut 1972 där han då var chefredaktör för PFLP:s tidning Al-Hadaf. När han på väg till jobbet klev in i sin bil sprängdes den upp, med all sannolikhet ett av den israeliska säkerhetstjänstens ”riktade mord”.
