Tor Ragnar Gerholm berättade vid något tillfälle för mig hur man inom Clarté på femtiotalet, då Gerholm var organisationens unge och brådmogne ordförande, varit övertygad om att Olof Palme var CIA-agent. Jag vet inte om den uppgiften kan bestyrkas, men klart var att Palmes antikommunism var uttalad och att han arbetade för den amerikanska planen att klyva den världsomfattande studentrörelsen i en östlig och en västlig del. Mot den bakgrunden är det något av en gåta hur Palme långt senare i livet kunde hysa en så positiv uppfattning om länder som Castros Kuba. Hans meningsmotståndare på högerkanten förstod honom inte på den punkten. Jag tycker själv det är svårt att riktigt leva sig in i hur han kan ha tänkt.
Mellan dessa tider infaller kårshusockupationen, 1968. Palmes retorik då, liksom i kommentarerna till IB-affären, liknar återfall i femtiotalets uppfattningar. Vill man förstå denna period är det emellertid viktigt att besinna följande omständighet.
Från sjuttiotalets maoistiska vänster, som ledde och kontrollerade FNL-grupperna, kvarlever fortfarande en förljugen syn. Jan Guillou avvisar (i en krönika nyligen i Aftonbladet) allt tal om stalinism inom den då dominerande vänstern. Finurligt brukar anhängarna av den då dominerande maoistiska doktrinen inom samma vänster också framhäva att de minsann för länge sedan hade tagit avstånd ifrån allt devot hyllande av Sovjetunionen. Vad de glömmer att berätta är att de fortsatt hyllade Sovjet som det gestaltat sig under Stalin. Det var efter Stalins död, som revolutionen gått förlorad där, brukade de hävda. Och hyllningen av Sovjet hade ersatts av en lika devot hyllning av Maos Kina. Ja, också synen på Stalin var hämtad från det kinesiska kommunistpartiet: 70 procent bra, 30 procent dålig. Detta är inte, som Jan Guillou antyder, något unikt för dåtida KFML(r). Den gruppering, KFML/SKP som dominerade och styrde och ställde med sina fronter, så som FNL-grupperna och Folket i Bild, hade detta synsätt som sin utgångspunkt i alla ställningstaganden. Det är mot bakgrund av detta man bör försöka förstå Palmes hållning under denna tid. Jag menar inte att det gör den lätt att helt förstå.
Det är heller inte lätt att förstå Palmes förhållande till socialismen. Så sent som på sjuttiotalet var en stor del av det socialdemokratiska partiet ”socialistiskt”, i en konventionell betydelse av ordet. Man hade ungefär samma uppfattning om framtiden som VPK, även om man var oense om framgångsvägarna och tempot. Man ville ha offentligt ägande av de avgörande produktionsmedlen och ett samhälle genomsyrat av demokrati, inte bara på det politiska planet, utan också inom näringslivet. Det är i det perspektivet som förslaget om löntagarfonder ska ses.
Palme förklarade ofta att han var ”demokratisk socialist” (inte ”socialdemokrat” vilket vore mer neutralt) och stolt sådan. Denna fras antyder en radikalt socialistisk hållning, av det slag LO, med Meidners fondförslag, ville förverkliga. Förväntningarna på Palme var därför stora inom arbetarrörelsen, och en motsvarande fruktan levde inom borgerligheten. Det kom därför som en chock för många inom arbetarrörelsen då de förstod att Palme var mot socialismen. Han måste ha menat något annat med ordet, kanske att alla människor har samma värde, eller något sådant, som ju också en folkpartist kan hålla med om. Inom borgerligheten visste man nog inte vad man skulle tro. Det var svårt att medge att man missbedömt Palme så grundligt på denna avgörande punkt. Hatet fick leva vidare, även om det nu gick på frihjul.
Ja, det är svårt att förstå viktiga inslag i Palmes politiska tänkande. Man hade önskat att han fått tillfälle att själv förklara, till exempel genom att skriva sina memoarer.
