Utrikes 02 januari, 2025

Pappa är hemma

Psykoanalysen är tillbaka för att nysta upp både våra inre liv och samhället. Illustration: Adobe stock.

Samtidigt som psykoanalysen i Sverige har förpassats till historien – och några flådiga våningar i Stockholm – upplever Freud en renässans i USA. Men det är inte någon konservativ gubbe som väckts till liv, utan en radikal profet. Vad kan Freud och psykoanalysen lära vänstern i dag?

I en artikel i DN för snart ett år sedan förklarade Roland Paulsen varför han tappat tron på psykoanalysen, efter att hans analytiker somnat under en session. ”Föreställningen om att någon annan skulle kunna ha bättre inblick i mitt medvetande än jag själv är en auktoritär idé”, slog han fast. Hans kritiska artikelserie om psykoterapi och psykoanalys fick understöd av Ann Heberlein, som i Svenska Dagbladet avlossade ett generalangrepp på ”det terapeutiska Sverige”.

Det är inte första gången Sigmund Freuds teorier har dödförklarats. Efter att ha tappat mark till kognitiv beteendeterapi (KBT) och andra inriktningar i flera årtionden förlorade Svenska psykoanalytiska föreningen redan 2009 rätten att ge examen i psykoterapi. Sedan dess har psykoanalys främst varit en dyr behandlingsform för rika storstadsbor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 04 januari, 2025

”Mamma blev tokkär när hon var 80”

Didier Eribons bok om åldrande har bidragit till den franska debatten om välfärden. Foto: Pascal Ito/(C)Flammarion.

Med ”emotionellt skrivande” greppar Didier Eribon livets svåraste: att åldras och dö. Flamman har intervjuat författaren.

Under en period började Didier Eribon varje morgon med att lyssna av sin telefonsvarare i mobilen. De nattliga meddelandena var alltid från samma person, hans mamma. 

Hon befann sig i en annan stad, instängd och orörlig i sin säng inne på ett äldreboende. Rösten som talade beklagade sig över ensamhet, skräck, maktlöshet och övergrepp. Dessa förtvivlade inspelningar var riktade till en enda person, sonen.

Snart gick det upp för Eribon att det han hörde var lika mycket ett politiskt vrål från gruppen äldre som berövats sin agens. Några år senare blev insikterna till romanen En arbetarkvinnas liv, ålderdom och död (Verbal, 2024), utkommen på svenska i höstas. (Recenserad i Flamman.)

Ålderdomen gör sig knappast påmind i njutningsekonomins nyhetsflöde. Att bli äldre, eller att se sina föräldrars sista år, är att befinna sig på en icke-plats i livets geografi. Här växer inget

När Didier Eribon är i Sverige i november för att lansera sin bok ger han inga intervjuer, men jag tjatar till mig ett videosamtal. Där förklarar han på franskt manér romanen i sociologiska termer.

– Boken handlar om min mamma och inte om mig. Men samtidigt är det min miljö som jag försöker att fånga. Jag försöker att se det singulära hos min mamma men också beskriva hennes sociala klass. 

Mamman förekommer också i Tillbaka till Reims, där han skildrar sin enkla uppväxt och resan in i den franska akademikerklassen. För hans mamma blev beskrivningen av henne svårsmält. Den senaste boken, den som handlar om henne, kan hon inte ha några om åsikter om. Det är för sent, hon är ju död. 

– När hon läste Tillbaka till Reims vägrade hon att kännas vid det hon sagt och hon värjde sig mot att beskrivas som fattig. Hon ville inte att andra skulle veta. 

Eribon fick lova att aldrig mer skriva om henne. Det löftet höll han inte. 

Är det annorlunda att åldras som arbetarklass?

– Döden är universell. Men människor ur arbetarklassen förlorar sin fysiska förmåga på ett annat sätt än om du är kvinna från borgerligheten. Min mamma kunde inte gå. Kroppen var helt förstörd. De kvinnor som haft intellektuella yrken kunde vara äldre än min mamma och ändå vara i bättre skick. 

När det stod klart att den gamla kvinnan inte längre klarade sig själv ställdes Eribon och hans två bröder inför den på en gång pragmatiska och existentiella frågan: ”Var ska mamma bo?” Den vilsenhet och förvirring som drabbade dem i mötet med vårdapparaten är inte unik. I Frankrike liksom i Sverige står valet inför kommunala och privata alternativ. De privata kostar så mycket som 120 000 kronor i månaden. 

Vi behöver offentliga institutioner finansierade av staten som tar hand om våra gamla och inte lägga det på individen. Det är en kollektiv förpliktelse. 

– När mamma dog bara sju veckor efter att vi satt henne på det kommunala vårdhemmet som vi hade råd med drabbades jag av skuldkänslor. Hade detta hänt om vi satt henne på ett privat vårdhem? Hade hon fått mer hjälp?

I efterhand förstod han att det inte hade gjort någon skillnad. Artiklar i media började larma om missförhållanden i de privata inrättningarna. Även de präglades av ensamhet och vanvård.

– De drivs av profit. De dyraste hemmen sparade in på allt, till och med blöjor. Kan du fatta? Det är ett systemiskt våld mot äldre. 

De här insikterna och mammans nattliga förtvivlade meddelanden på mobilsvar var början på boken. Hon beskrev villkoren för dem som levde på institutionerna. 

Så man kan säga att din mammas historia blev ett sätt att lyfta frågan om den moderna döden?

– Ja. I den sista delen av boken resonerar jag över vem som får tala. Äldre är fråntagna sin röst i offentligheten. De kan inte protestera, demonstrera, skriva eller organisera en konferens, samla namnunderskrifter. Min mamma kunde protestera i mobilen. Hon kunde inte säga vi. 

En författare som betytt mycket för Eribon är Simone de Beauvoir. I Det andra könet tittade hon på arbetarprotesterna och algerernas frihetskamp och noterade ett ”vi” som hon anammade för kvinnokollektivet. 20 år senare utkom hennes Ålderdomen (1970). Då hade hon inga svar. 

– Någon behövde göra det åt henne och nu känns det som att det är jag som tar över facklan. 

I Michael Hanekes film Amour från 2012 hittar Eribon andra ledtrådar i skildringen av ett äldre par där kvinnan drabbas av demens. I filmen spelas parets dotter av Isabelle Huppert. När hon dyker upp, stressad, mitt i livet och skräckslagen inför mammans (Emanuelle Riva) förfall kan hon bara uttrycka en känsla: ilska.

– Det är en underbar film. Dotterns reaktion kommer hela tiden för sent. Jag förstod inte heller vad som hände. Plötsligt var hon bara död. 

Men måste ålderdomen vara vidrig eller finns det tröst, till exempel i konsten?

– Efter min mors död sökte jag också svar i litteraturen och filosofin. Men min mamma hade för mycket ångest. Kultur kräver för mycket koncentration. Jag försöker förstå vad min mamma tänkte när hon var ensam i visshet om att inget skulle bli bättre. Jag försöker förstå hennes desperation och varför hon förlorade förståndet. Till slut hittade jag en roman av Lidia Jorge, Misericordia där hon faktiskt utgår från sig själv och sitt liv på ålderdomshemmet. Den är så vacker! Men den utkom först efter att min bok var publicerad. 

Didier Eribon hävdar med hetta att det är en fråga om moral och inte bara en sociologisk fråga som behöver lösas. Det tog fem år att skriva boken – men han var besatt.

Jag är själv snart där Isabelle Huppert är i Amour. Min mamma kan visserligen fortfarande bo och klara sig själv och till och med vara barnvakt åt mina systerbarn. Men hon blir allt svagare. Hur ska man som barn förbereda sig? Didier Eribons svar är inte bara att dela med sig, utan att göra det med ett språk sprängfyllt av empati och värme. Intimiteten med läsaren är närmast hudlös. 

Mångsysslare. Förutom att vara författare är Eribon också professor i filosofi vid universitetet i franskas Amiens. Foto: Pascal Ito/(C)Flammarion.

– Det var inte så lätt att hitta tonen, att inte vara för känslomässig eller för akademisk. För att hitta ett nytt sätt att beskriva sociala klasser, skolsystemet, homosexualitet – jag ville säga nya saker så behövde jag ett nytt språk och en ny form. 

Filosofen Hélène Cixous uppfann det ”feminina skrivandet”. Ska vi kalla det här för det ömsinta skrivandet?

– Nej, men kanske det emotionella?

– Jag behövde hitta ett sätt att lägga in känsla i skrivprocessen som berör läsaren. Jag blev rörd och jag ville dela den rörelsen med mina läsare. Det som står på spel är inte abstrakt utan personligt. 

Trots att jag ser Didier Eribon genom en pixlig skärm är han som sina texter: pladdrig och vänlig. Varje fråga tar nästan en timme och resonemanget går om inte i cirklar så i spiraler. När jag frågar om han skriver av kärlek missförstår han mig och det är stört omöjligt att bryta in. I stället berättar han lustfyllt och roligt om hur hans mamma under ett av sina sista år blev passionerat förälskad i en jämnårig gift man. Själv fick han reda på affären när hon plötsligt en dag hört sig för om han trodde att man kunde bli kär vid 80. 

– Visst, sade jag då. Hurså, är du kär? Hon var besatt av den här karln och det är en sådan vacker historia. En kvinnas liv är också att älska. Hon blev fri. Men mina bröder var rasande. 

Ni var tre bröder. Om ni haft en syster,  tror du att det hade varit hon som skötte allt med er mamma? 

– Jo, antagligen. Det är ju oftare döttrarna som får den uppgiften. Men hon hade inte gjort det annorlunda. Poängen för mig är politisk. Vi behöver offentliga institutioner finansierade av staten som tar hand om våra gamla och inte lägga det på individen. Det är en kollektiv förpliktelse. 50- och 60-åriga kvinnors öde ska inte vara att ta hand om sina föräldrar. Systemet för äldrevård behöver återuppfinnas. 

Eribon tillhör den grupp franska intellektuella som öppet stött Jean-Luc Mélenchon och hans parti Okuvade Frankrike. Inför parlamentsvalet i somras skapades en ”folkfront” som lyckades stärka vänstersidan, hindra Marine Le Pens Nationell samling från att vinna, och sätta press på Macron. 

Läs mer

– Men det är inte lätt. Tidningarna är mest borgerliga och kampanjar mot Mélenchon för att få till en centerallians som stänger ute det de kallar extremvänstern, som för mig är den anständiga vänstern. Centrismen ser välfärdspolitik som extremistisk och det nyliberala tänkandet har penetrerat hela vår kultur. Det är absurt. Som att välfärden är något vi behöver göra oss av med i syfte att ge pengarna till vinstdrivande företag. Helt vanlig socialpolitik betraktas som stalinism. Nej, vi måste kämpa emot detta för att skydda arbetare, kvinnor, gamla och funktionshindrade. 

Nu har det gått två timmar. Av mina fjorton frågor har vi kommit till nummer tre. Det gör inget. Jag avslöjar att det under läsningen av hans bok känts som att lyssna på en vän. Han skrattar snällt. 

– Vi kan vara vänner om du vill!

Veckobrev 03 januari, 2025

Vad skulle Freud säga om SSU:s mammakomplex?

Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson (S) håller jultal på folkparkteaterns scen i Vallby Friluftsmuseum. Foto: Henrik Montgomery / TT.

Har du märkt att hur många gånger Freud än dödförklaras, vaknar han ständigt till liv igen. Det är nästan som att förträngning inte får saker att försvinna, vem det nu var som lärde oss det.

I Dagens Nyheter visar Isabelle Ståhl hur österrikarens teorier lever vidare i 2020-talets tv-serier. Och på våra sidor har Jonas Elvander beskrivit hur den amerikanska vänstern tar hjälp av psykoanalytiska teorier för att förstå varför så många lockas av Trump. Där nämner han det sjuka talet där högerprofilen Tucker Carlson på ett kampanjmöte addresserade publikens mörkare drifter.

”Det måste finnas en punkt där pappa kommer hem”, förklarade han inför en jublande publik. ”Och när pappa kommer hem – vet du vad han säger? Du har varit en dålig liten flicka, och nu ska du få ordentligt med smisk. Det har du förtjänat.”

Hela rörelsen verkar alltså behöva sättas i psykoanalys.

Men i Sverige är tankesystemet mer kontroversiellt. För några år sedan var jag på en fest med många psykologer, och en man blev vansinnig när jag föreslog att Freud ändå hade lämnat ett viktigt intellektuellt bidrag och började skälla ut mig.

Samtidigt kan jag förstå skepsisen, om utgångspunkten är att använda metoden för att få oss att må bättre. Hos både Elvander och Ståhl har österrikarens teorier snarare förvandlats till en samhällsanalys, för att fördjupa synen på människan som mer än bara rationell – och kanske förklara varför vi inte gör uppror mot kapitalismen. Och det är något annat än att prata med livströtta arkitekter om deras mammor.

Men apropå det har ju även svensk politik vissa freudianska inslag. Det lyfte bland annat skribenten Klara-Lovisa Lundström, som på sin blogg identifierade SSU:s ”milfifiering”* av Magdalena Andersson:

I spellistan ”Magda slayyyy *🔥*” på Tiktok har SSU samlat alla klipp där Andersson ”äger” borgerligheten till tonerna av Tiktoklåten ”She Knows” så att alla oneliners från plenisalen ska upplevas som mäktiga. I klippens captions står det ”MAMMA ATE”, ”mommy”, ”mami, förlåt, mami”, ”fyra år till för mamma” och ”MAGDA, MAMMA”. Man skulle kunna tro att SSU anställt Magdalena Anderssons barn som sociala medie-ansvariga men så är det inte, det är bara ett led i en milfifiering av Magda.

Läs mer
Psykoanalysen är tillbaka för att nysta upp både våra inre liv och samhället. Illustration: Adobe stock.
Utrikes 02 januari, 2025

Pappa är hemma

SSU verkar lyckligtvis ha slutat kalla partiledaren för ”mamma Magda”, men nog hade pappa Freud haft något att säga även om detta.

Själv tycker jag att kapitalet verkar medvetet om att Freud någonstans hade en poäng. Inte minst då effektiv reklam sällan är utformad enligt KBT-principer (köp lycrabyxor så att du kan sänka kolesterolvärdena) utan efter freudianska (köp lycrabyxor för att gå med i gruppen framgångsrika innerstadsbor). 

Det är ingen slump att Sigmund Freud är morbror till pr-branschens grundare Edward Bernays – något som går att följa i Adam Curtis utmärkta dokumentär ”The century of the self”

Till sist vill jag tacka för alla fina kommentarer jag fick på mitt förra mejl, som värmde ordentligt. Ni har gett mig ny energi att fortsätta jobba för Flammans mål för året – att bli helt oberoende av mediestöd. Tack vare vår växande skara prenumeranter – 150 fler sedan 2024 års sista nummer – är vi närmare än någonsin.

Nytt år, nu kör vi allihopa.

* Jag ber om ursäkt för detta, men milf är från början en engelsk förkortning som betyder mother i’d like to fuck – bokstavligt översatt ”en mamma jag skulle vilja knulla”. Tack för den, SSU.

Ledare 03 januari, 2025

Rika föräldrar måste sluta stöka i skolan

Kungabarnen tog alla studenten från Enskilda gymnasiet i Stockholm. Foto: Anders Wiklund/TT.

Att föräldrar tar med familjeadvokaten till utvecklingssamtal visar att kundsamhället har ballat ur fullständigt.

”De kan dyka upp utan att vara anmälda i förväg och står där helt plötsligt i dörren”, säger Britt-Marie Selin, ordförande för Sveriges Lärare Stockholm till TT. ”Det är väldigt obehagligt.”

Det är inte spanska inkvisitionen hon talar om, utan rika föräldrar med familjeadvokat i släptåg.

Som om lärare inte utsattes för nog press ska de alltså känna att en rättstvist hänger i luften om inte eleven får tillräckligt med beröm.

Redan för fyra år sedan kunde facktidningen Skolvärlden visa att var fjärde lärare det senaste året utsatts för påtryckningar av föräldrar. En utsatte en lärare för en kreditupplysning, medan en annan sade att läraren skulle ”få med honom att göra” om barnets betyg inte höjdes. 

Andra skrämdes med att de kände inflytelserika personer inom skolförvaltningen, en hotelse som är vanligare i rika områden. Det vill säga från samma människor som har en ”familjeadvokat”. Vissa har uppenbarligen för mycket pengar, och använder dem för att tillfoga lärare skada. Här skulle alltså en välriktad rikemansskatt kunna minska stöket i skolan.

Denna medborgartanke har i dag ersatts av en vinstmaskin som ska tillfredsställa kunder – inte bara föräldrarna, utan nu även skolornas ägare som inte sällan bor utomlands.

En liknande press att sätta höga betyg kommer också från skolan själv, som måste stå sig i konkurrensen. Här utmärker sig skolbolagen, som i rapport efter rapport avslöjats ge högre betyg, samt avvika mest i förhållande till nationella prov. I mars 2024 visade en undersökning från Skolverket och Universitetskanslerämbetet att elever från friskolor presterar sämre i högskolan. I Sydsvenskan förklarade litteraturvetaren Elisabeth Friis att toppstudenter vid Lunds universitet inte ens orkar läsa böcker: ”De säger: ’Jag kan inget, jag vet inget, please help me.”

Inte konstigt, när mammas lilla Douglas inte behöver plugga för att få betyg.

Rika föräldrar har alltså flera vägar för att köpa betyg till sina barn – straffa skolor som sätter alltför rättvisa betyg, pressa eller hota lärare med hotelser, samt dra in advokater.

Detta föräldratyranni präglar även samtalet om stök i skolan, som i regel handlar om elevernas situation. Självklart ska eleverna ha rätt till studiero, men medan våldet mellan elever har legat konstant de senaste 10 åren har anmälningarna som rör personal ökat med 150 procent. År 2023 var 82 procent av de anmälda allvarliga händelserna på skolor riktade mot lärare.

Läsningen i regeringens rapport om hot och våld i skolan, som lades fram den 15 oktober, är skrämmande:

Elev spottar lärare i ansiktet. Loskan träffar båda ögonen, mun och hals. Elev slår med knuten näve lärare mellan 5–7 gånger på bröstet, vänster axel och arm. Elev skriker ”din jävla kärringjävel” mellan 4–6 gånger. Elev hotar att slå lärare med flertalet långa käppar, som elev sedan kastar mot lärare.

Lärarna måste alltså utstå hotelser från både elever och föräldrar. Inte konstigt att allt färre väljer att läsa till lärare.

Så vad är problemet?

Att skolorna drivs med vinst har inte bara skapat incitament att använda obehöriga lärare för att dumpa lönerna, och flyttat makt från professionen själv till pengastarka föräldrar. Det har också i grunden förändrat synen på vad skolan är till för.

Läs mer

En gång i tiden var den svenska skolan tänkt att fostra medborgare som kan styra sig själva. I 1946 års skolbetänkande står exempelvis: ”Skolans främsta uppgift blir att fostra demokratiska människor.”

Denna medborgartanke har i dag ersatts av en vinstmaskin som ska tillfredsställa kunder – inte bara föräldrarna, utan nu även skolornas ägare som inte sällan bor utomlands.

Men när det gäller skolan har kunden inte alltid rätt. Jag blir snarare allt mer övertygad om att den oftast har fel, när rika föräldrar öser pengar på advokater för att låta barnen förbli puckon.

Inrikes 03 januari, 2025

Hårda tider, hårda män

Den nya näthögern lockar till sig unga män med hårda tävlingsbudskap. Foto: Frank Franklin II/AP/TT.

Min bästa vän föll i extremhögerns armar. Kan jag vinna honom tillbaka?

”Kolla, där går en sån där transgender!” väser han. Vi sitter på donken vid Slussen, och min vän – vi kan kalla honom Stefan – har just pekat ut en förbipasserande kvinna. Jag ser inte upp från min Big Mac. ”Tror du hon hade stor kuk?” fortsätter han, och skrattar.

Det var så det började. Fem år senare har jag vant mig vid den typen av kommentarer från olika håll. ”Män i kjol ska inte få tävla mot kvinnor.” ”Feminister är bara arga för att ingen vill knulla dem.” ”Man får inte säga någonting längre, utan att någon flata kallar en för manssvin.”

Stefan är alltså långt ifrån unik. Men han var också en av mina få manliga vänner, och jag var villig att förbise hans åsikter. Därför sade jag ingenting när Stefan introducerade mig till Jordan Peterson. ”Bror, han kommer förändra ditt liv,” lovade han, och skickade med ett tiotal Youtube-videor där den kanadensiske föreläsaren exempelvis ”krossar feminismen”. Inte heller när han delade vaccinskeptiska artiklar från ryska medier, kallade albaner för getknullare, eller beklagade sig över att Sverigedemokraterna är för mesiga.

Men i takt med att andra tog avstånd från Stefan började jag undra varför jag hängde mig kvar.

Läs mer
Psykoanalysen är tillbaka för att nysta upp både våra inre liv och samhället. Illustration: Adobe stock.
Utrikes 02 januari, 2025

Pappa är hemma

Vi blev vänner i fjärde klass, Stefan och jag. I femman dansade vi vals ihop på idrotten eftersom alla tjejer bara dansade med varandra. I nian lät han mig skriva av honom på nationella provet i matte. När han blev dumpad av sin första tjej, och när hans farsa efter ett bråk talade om för honom att han inte var välkommen hemma längre, var jag den första Stefan ringde. Den Stefan jag kände, var inte den alla andra såg.

Men droppen kom till slut, när vi möttes i somras. Det var kul att varva livsuppdateringar med gamla skrönor och internskämt. Men så nämnde han ett rykte om mig från en gammal bekant, och hans blick hårdnade. ”Nico, du är väl inte bög?”

Jag önskar ibland att jag hade ifrågasatt Stefans intolerans tidigare – inte för att ta avstånd, utan för att jag kanske kunnat rädda vår vänskap.

Jag blev tyst. ”Och om jag nu är det?” kom mitt svar till sist. Han skrattade till, men när jag inte gav något tecken på att jag skämtat grimaserade han med avsmak. Samtalet slutade där.

Jag har inte träffat Stefan sedan dess, fastän han ringer ibland. Han tränar numera MMA med medlemmar i Alternativ för Sverige, och är vän med Marcus Follin, även känd som The Golden One, fitnessguru och vit makt-förespråkare. Det är inte en skara jag direkt hör hemma bland.

Men Stefan är som sagt inte ensam. Vänstern drömmer om Generation Greta, men i USA röstade unga män fram Trump. I Italien har de nyfascistiska Italiens bröder den största andelen röster bland unga mellan 18 och 21 år. Här i Sverige fördubblade Sverigedemokraterna sitt stöd i samma åldersgrupp mellan 2018 och 2022. Unga, och framför allt unga män, står inte för den vänstervåg som många har drömt om. 

Samtidigt sägs det att män är i kris. Två tredjedelar av dem som i Sverige tog livet av sig år 2023 var män, och män under 45 känner sig känslomässigt ensamma mer än dubbelt så ofta som kvinnor. Det är lätt att förstå varför mina jämnåriga bröder mår som de gör.

I en tid då vi ständigt tvångsmatas med bilder som belyser våra otillräckligheter är det tydligare än någonsin hur förjävligt det är att vara ung. Unga tjejers ouppnåeliga kroppsideal talas det öppet om, men vilken kille har inte sett en Calvin Klein-reklam och undrat varför han inte också ser ut som den halvnakna snubben på bilden? I sociala medier framställs konsumtion som den enda nyckeln till lycka, och på TikTok uppmuntras unga män att konsumera kosttillskott, steroider och plastikkirurgi för att bli så snygga som möjligt. Kroppsrelaterad dysmorfofobi är en medicinsk term som ofta förknippas med transpersoner, och betecknar känslan av att vara ”född i fel kropp”. Men under den moderna kapitalismen lider vi alla av dysmorfofobi.

Det är just den otillräcklighet vi känner inför spegelbilden i den nedsläckta mobilskärmens mörker som gjort Andrew Tate till mångmiljonär och Donald Trump till president. Vanliga grabbar ser influerare som Tate, med jacuzzis, sportbilar, och en porrskådis under vardera arm, och undrar hur de kan bli som han. När män som Tate då pekar ut kvinnor och bögar som anledningen till att killarna i deras publik knappt har råd att flytta hemifrån, är det en mer lättköpt ursäkt än att se till de kapitalistiska strukturer som styr vår värld. Om de verkliga problemen är ogreppbara blir syndabockar den hetaste produkten på marknaden.

Välbyggd. Youtubestjärnan The Golden One tjänar mycket pengar på sina högerextrema träningsvideor. Foto: Youtube.

Jag är själv inget upplyst undantag. Vem vet om jag inte själv hade kunnat bli som Stefan, under andra omständigheter.

Jag minns de andra killarnas viskade svordomar, när jag i lågstadiet blev indelad i deras lag på idrotten. Hur bollen aldrig passades åt mitt håll, ens när jag hade fritt sikte på målet. ”Passa inte bögen”, var den uttalade regeln bland mina klasskamrater. Att passa till ”bögen” var ju likställt med självmål. ”Du är en sån som gillar att läsa, va?” frågade idrottsläraren mig en gång. På mitt jakande svarade han sedan: ”Det märks.”

Men i högstadiet började en ny kille i klassen. Han var kortare än jag, hade gällare röst, och var sämre på fotboll. Jag behandlade honom lika illa som alla de andra killarna gjorde. Jag imiterade hans röst och hans vilda gestikulerande, till grabbarnas skratt. Och sakta men säkert fick jag börja sitta med dem på lunchen, och hänga med efter plugget.

Från att vi är barn tränas vi män till att aldrig vara svaga, aldrig söka tröst, aldrig vara sämre på att sparka en boll. Vi utplånar varje tecken på sårbarhet, och lär oss upptäcka samma sårbarheter hos andra. Den enda tröst vi tillåts är vetskapen om att det finns andra som är svagare. Äckel inför jaget övergår i äckel inför den andra.

Läs mer

Jag önskar ibland att jag hade ifrågasatt Stefans intolerans tidigare – inte för att ta avstånd, utan för att jag kanske kunnat rädda vår vänskap. Jag vet ju att under lagret av skeva åsikter finns killen jag spelade ”Super smash bros” med i timmar efter plugget.

Vi på vänsterkanten gillar att beskylla högern för att sprida osämja, men jag har knappast bidragit till att brygga några klyftor genom att trycka bort min väns telefonsamtal. I Stefans kommentarer och äcklade tonfall hörde jag ekot av mitt eget självförakt. Och om min vän ringer igen, så är det kanske dags att jag svarar.

Utrikes 02 januari, 2025

Ande mot ande

Den ryska presidenten Vladimir Putin, tillsammans med den ryska patriarken Kirill, tänder ett ljus i klostret Trefaldighetens-Sergius lavra i staden Sergijev Posad norr om Moskva, den 26 juni 2024. Foto: Mikhail Tereshchenko/Sputnik/Kreml/AP/TT.

Den ryska patriarken Kirill förklarade nyligen att Guds utvalda folk inte behöver vara rädda för kärnvapen. Hans ord visar att kriget handlar om mer än geopolitik eller ekonomi.

För att förstå den senaste tidens oro för att den ryska attacken mot Ukraina ska eskalera till kärnvapenkrig, måste vi återvända till konfliktens början.

I början av 2023 förklarade Dmitrij Medvedev, tidigare rysk president och nu vice ordförande i Rysslands säkerhetsråd, det centrala antagande som låg bakom kriget.

”Jag tror att Nato inte direkt skulle ingripa i konflikten, ens i den här situationen”, sade han om händelsen att Ryssland skulle använda kärnvapen.

”När allt kommer omkring är säkerheten i Washington, London, Bryssel mycket viktigare för den nordatlantiska alliansen än ödet för ett döende Ukraina som ingen behöver. […] Tillgången till moderna vapen är bara en affärsverksamhet för västländer. Utomeuropeiska och europeiska demagoger kommer inte att gå under i en kärnvapenapokalyps. Därför kommer de att svälja användandet av vilka vapen som helst i den pågående konflikten.”

Medvedev utgår från att en stats suveränitet beror på medborgarnas villighet att dö för den – en princip som västerländska samhällen, konsumerade av kommersialism och hedonism, har övergett.

Som Vladimir Putin själv har förklarat: ”Det finns inga mellanlägen eller halvstater: antingen är ett land suveränt, eller så är det en koloni, oavsett vad kolonierna heter.”

För Putin faller Ukraina i den senare kategorin – ett låtsasland som inte förtjänar suveränitet.

Detta perspektiv inbjuder till en oväntad filosofisk parallell. Putins och Medvedevs retorik återspeglar nämligen den tyska filosofen Hegels verk Andens fenomenologi, specifikt dialektiken mellan mästare och tjänare. När två självmedvetanden där kämpar på liv och död träder ingen segrare fram – för när den ena dör finns det inte längre någon som kan erkänna den överlevande.

All mänsklig kultur utgår från en första kompromiss, där den ena parten ”vänder bort blicken” i stället för att kämpa till slutet, och därmed accepterar sin roll som tjänare. Medvedev antar att det ”dekadenta” väst kommer att vända bort sin blick. Men, som det kalla kriget lärde oss, i en kärnvapenkonfrontation finns inga vinnare – båda sidor går under.

Konflikten mellan Ryssland och västvärlden har alltså djupare filosofiska dimensioner.

Anton Alikhanov, guvernör för den ryska exklaven Kaliningrad, hade alltså en poäng när han hävdade att stadens tidigare invånare Immanuel Kant har en ”direkt koppling” till kriget i Ukraina. Han anklagade Kants ”gudlöshet och brist på högre värderingar” för att ha skapat de ”sociokulturella förhållanden” som ledde till första världskriget, och i förlängningen även den nuvarande konflikten. 

På kant. Enligt Kaliningrads guvernör Anton Alikhanov bär filosofen Immanuel Kant, här porträtterad under en middag med vänner av Emil Doerstling, det yttersta ansvaret för det ukrainska motståndet. Foto: Wikimedia commons.

Alikhanov beskrev Kant som en ”andlig grundare av det moderna västerlandet”, ansvarig för idéer som frihet, rättsstaten, liberalismen och Europeiska unionen. Om Ukraina tar strid mot Ryssland för att försvara dessa värderingar, är Kants filosofi en indirekt förklaring till deras motstånd. Sådana uttalanden, hur besynnerliga de än är, belyser krigets metafysiska insatser.

I samma anda sade patriark Kirill från den rysk-ortodoxa kyrkan att det inte är lönt att varna för kärnvapen, eftersom kristna inte är rädda för världens undergång. Obscent nog tackade Kirill ryska forskare för att ha utvecklat ”otroliga vapen”, och varnade att oro för kärnvapenapokalyps ”inte är bra för den andliga hälsan”:

”Vi väntar på Herren Jesus Kristus som kommer att återvända i stor härlighet”, förklarade han, ”för att förstöra ondskan och döma alla folk.”

Listan kan förstås göras längre: alltför stark oro för de ”otroliga vapen” som ännu inte uppfunnits, den globala uppvärmningen, eller risken att artificiell intelligens styr våra liv är inte heller ”bra för den andliga hälsan”.

Ordet ”andligt” bör här användas utan ironi. Det pågående kriget är mer än en kamp om ett territorium eller ekonomisk makt. Det är också mer än ett försök att förinta en nation, även om aspekten av ett folkmord tydligt kan urskiljas – inte i det bokstavliga dödandet av alla ukrainare, men i att beröva de överlevande sin etniska identitet och assimilera dem som ryssar. Det räcker inte ens att beskriva det som ett globalt geopolitiskt skifte.

Det är snarast ett krig där ande står mot ande, två ömsesidigt uteslutande visioner om vad en människa är. Kanske borde vi här återvända till Nietzsche som mot slutet av 1800-talet, i sin sista bok Ecce homo, erbjöd en dyster vision av det kommande århundradet:

”För när sanningen kämpar mot årtusenden av lögner kommer det att skälva, en spasm av jordbävningar, en omflyttning av berg och dalar som världen inte ens har kunnat drömma om. Begreppet ’politik’ absorberas då i ett andligt krig. Alla maktenheter från det gamla samhället kommer att sprängas i luften, för de vilar på lögner: det kommer att uppstå krig som aldrig tidigare har setts på jorden.”

Innan vi avfärdar raderna som en mystikers grubblerier bör vi notera att filosofen Alain Badiou – som definitivt inte är nietzschean – drar liknande slutsatser i sitt häfte The century (2005). Hans metafor för 1900-talet är ett odjurs sårade kropp, en term som han lånar från Osip Mandelstams dikt ”Tidsålder” (век) från 1923. Odjuret överlevde 1800-talet i relativ komfort, fångat i illusionen av ekonomiska och politiska framsteg.

Det är snarast ett krig där ande står mot ande, två ömsesidigt uteslutande visioner om vad en människa är. 

Med 1900-talet tröttnade odjuret på att tålmodigt vänta på framåtskridandet – för att i stället konfrontera historien ansikte mot ansikte, och uppfylla 1800-talets utopiska löften genom brutal voluntarism. Som Nietzsche förutspådde blev resultatet blev en ”andlig krigföring”: två världskrig som aldrig tidigare har setts på jorden, åtföljda av en rad våldsamma revolutioner. Men allt detta sårade bara vilddjuret, utan att ge upphov till en ny människa.

Så vad kommer att följa 1900-talets unika blandning av hopp och besvikelse? I Viljan till makt utökar Nietzsche sina spekulationer till vårt tjugoförsta århundrade, och förutsäger ”den totala förmörkelsen av alla värderingar”, vilandes på ”barbariska nationalistiska brödraskap” med syfte att ”råna och utnyttja de icke-troende”.

Här är vi nu, och ironin är att de som förespråkar en återgång till traditionen är de mest brutala i sitt ”rån och utnyttjande av de icke-troende”.

I dag förväntas vi alla vara beredda att riskera våra liv. Skillnaden är att Ryssland hävdar att de inte fruktar döden, eftersom de tror på en högre gudomlig makt som kommer att förlösa ryssarna efter deras död. Vi i Västeuropa vet att det inte finns någon högre garanti, utan att döden bara är döden.

Även om vi hoppas att Rysslands beredskap att dö är en bluff, kan en lögn likväl ha konsekvenser. Den enda gud som verkar lämplig för vår tid är en likgiltig sådan, och i Passionen enligt G. H. formulerade Clarice Lispector kärnfullt skräcken för den guden:

Läs mer

”Vad som ännu skrämde mig var att till och med den ostraffbara skräcken generöst skulle sugas tillbaka ned i den outsinliga tidens avgrund, uppslukas i de ändlösa höjdernas avgrund, i Guds djupa avgrund: försvinna i likgiltighetens famn. Så olik den mänskliga likgiltigheten.” 

Översättning från engelska Leonidas Aretakis. Citatet från Clarice Lispector är översatt av Örjan Sjögren.

Utrikes 01 januari, 2025

Mexiko viker sig inte för Trump

Claudia Sheinbaum svors in som president i oktober 2024. Foto: Fernando Llano/AP.

Presidenten Claudia Sheinbaum lovar att stå upp mot Trumps hot om handelskrig – och hon har folket bakom sig.

På Zócalo, det stora torget mitt i Mexico City som är byggt på ruinerna av den gamla aztekstaden Tenochtitlán, stiger rök mot himlen i det tryckande solljuset. Män och kvinnor klädda i traditionella, fjäderprydda urfolkskläder dansar invid katedralen med rökelsekar i handen. Ett stenkast längre bort ligger ingången till museet som är byggt kring ruinerna av det största aztekiska templet, Templo Mayor. Här märks den syntes av europeisk kristendom och traditionell urfolkskultur som Mexiko är byggt av i själva stadsbilden.

På Zócalo, liksom vid otaliga andra torg runtom i denna 20-miljonerstad, breder långa rader av små marknadsbås ut sig. Här säljs allt från handgjorda dockor och klädesplagg till kitschiga t-shirts med Frida Kahlo på och allsköns krimskrams i plast, glas, trä och metall. Men en sak som återfinns nästan överallt är mjukisdockor föreställande Mexikos förre president Andrés Manuel Lopéz Obrador (”AMLO”) och hans efterträdare Claudia Sheinbaum. Särskilt populära är de vid marknaderna i den södra stadsdelen Cocoyacán, där Frida Kahlo och den tidigare kommunistledaren Lev Trotskij bodde ett stenkast från varandra innan den senare mördades på Stalins order.

AMLO lämnade presidentposten efter nästan sex år vid makten i somras med historiskt höga popularitetssiffror. De siffrorna har ärvts av efterträdaren Sheinbaum från hans parti Morena, som blev landets första kvinnliga president i oktober: samma månad uppgav över 70 procent av mexikanerna att de stödjer henne. Det är ett stöd som hon kan behöva just nu, för med Donald Trumps återkomst i USA väntar en uppslitande konflikt om handel och kriminalitet. 

Oavsett vad USA och Kanada anser så är det ett mer självständigt Mexiko som har trätt fram under AMLO och Sheinbaum.

Efter att Trump nyligen hotade med att införa en 25-procentig tull på alla produkter från grannländerna – om de inte lyckas stoppa inflödet av migranter och droger i USA – har regeringarna i Kanada och Mexiko gått in i krisläge. För två veckor sedan flög Kanadas premiärminister Justin Trudeau till Florida för att övertyga Trump om att hans land inte går att jämföra med Mexiko. Den underförstådda betydelsen klargjordes senare av den kanadensiska ambassadören i Washington: bara en bråkdel av den insmugglade fentanyl och de irreguljära migranter som kommer in i USA varje år kommer från Kanada.

Claudia Sheinbaums reaktion lät inte vänta på sig: ”Mexiko måste respekteras, särskilt av sina handelspartner”, sade hon samma dag, och tillade i ett syrligt svar till sina nordamerikanska nästgårdsgrannar att ”Kanada kan bara önska att de hade samma kulturella rikedomar som Mexiko har.”

Det stämmer visserligen att trafiken över den mexikanska gränsen vida överstiger den vid den kanadensiska: förra året beslagtog den amerikanska tullen mindre än 20 kilo fentanyl från Kanada, jämfört med över 10 ton från Mexiko. Men för den mexikanska regeringens del handlar det framför allt om att erkännas som en jämlik partner. Trudeaus uttalande ses som ett svek då Mexiko insisterade på att Kanada skulle behållas i den uppdatering av frihandelsavtalet Nafta som gjordes 2018, efter att Trump först velat utesluta landet. Ännu viktigare för Sheinbaum är dock att försvara det egna landets suveränitet. 

Dockor av Claudia Sheinbaum och AMLO säljs på en marknad i Cocoyacán i Meico City. Foto: Jonas Elvander.

Det är en linje som inleddes av AMLO. Under hans tid gjordes den mexikanska narkotikapolitiken mer autonom och försök av den amerikanska polisen att lägga sig i Mexikos angelägenheter slogs tillbaka. ”Den politiken kommer att fortsätta”, sade Sheinbaum.

Det faktum att antalet fentanylbeslag har sjunkit i Mexiko är delvis ett resultat av denna politik. Sedan förra året har Mexikos armé och nationalgarde skiftat fokus från drogen, som beräknas leda till över 70 000 överdoser om året i USA, till metamfetamin, vars konsumtion är mycket mer utbredd i Mexiko. Förra året var beslagen av denna drog tolv gånger större än under 2022.

Läs mer

Oavsett vad USA och Kanada anser så är det ett mer självständigt Mexiko som har trätt fram under AMLO och Sheinbaum. Det gillas uppenbarligen av mexikanerna, som alltid har levt under ”los gringos” nedlåtande blickar. För de skolflickor som går runt med sina föräldrar bland stånden på Zócalo och i Cocoyacán går det plötsligt att föreställa sig en ledare som inte bara är kvinna – utan också en som står på det egna folkflertalets sida.

Inrikes 31 december, 2024

Hamnarbetare blockerar krigshandel med Israel: ”Vansinnig slakt”

Göteborgs hamn är en av de platser där krigsmateriel exporteras till och importeras från Israel. Foto: Helena Landstedt/TT.

Svenska Hamnarbetarförbundet har röstat ja till en blockad av all militär handel mellan Sverige och Israel. Flamman intervjuar vice förbundsordförande Erik Helgesson, som räknar med resultat – och yttre påtryckningar.

– Jag tror det är viktigt att vara noga med att inte skapa orimliga förväntningar, säger Erik Helgesson. 

Han är vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, som i mitten av december röstade ja till en blockad mot militär handel med Israel.

– Våra medlemmar vet att det kommer bli svåra varuflöden att hitta och blockera på ett effektivt sätt. Företagen är väl insatta i hur man kan göra dem svåra att identifiera, och det är också ganska små volymer, även om de omsätter jävligt mycket pengar.

Det står ännu inte helt klart för facket hur aktionen bäst ska omsättas i praktik. Men strax efter nyår inleds en blockad mot all krigsmaterielhandel med Israel.

– Sverige importerar ganska mycket kommunikationsutrustning och annat från stora israeliska företag. När det gäller svensk export tittar vi bland annat på Aimpoint, men de gör även rätt mycket kikarsikten till jägare och andra, säger Erik Helgesson och fortsätter:

– Blockaden omfattar militära exporter till och från Israel, och man får försöka avgränsa sig till det. Om vi överhuvudtaget kan göra den distinktionen får vi se.

Aimpoint är en Malmöbaserad svensk tillverkare av gevärssikten, som används av IDF bland många andra. Strax söder om Göteborgs hamn ligger sedan 2021 det svenska högkvarteret för Elbit Systems, Israels största vapenföretag. Byggnaden har varit måltavla för både pistolskott och sprängningsförsök under det gångna året. Elbit har kontrakt med Försvarsmakten på över 2 miljarder kronor, för bland annat kommunikationsutrustning och olika digitala program, och på riksdagshusets tak har bolagets anti-drönar-anordning Red Sky monterats.

Blockaden omfattar militära exporter till och från Israel, och man får försöka avgränsa sig till det.

– Det rör sig om ett fåtal företag, och så länge det inte är förbjudet tänker de köra på. Det är tydligt att det inte finns någon övrig etik utöver de begränsningarna. Även om vi inte praktiskt kommer kunna blockera mer än några enskilda transporter så räknar vi med att rekylen kommer bli stark, berättar Erik Helgesson.

Senaste gången Hamnarbetarförbundet försökte sig på något liknande var 2010, då facket beslöt att stoppa 500 ton israeliskt gods som svar på blockaden av Gaza. Erik Helgesson var med den gången, och har lärt sig att förbereda sig på fult spel.

– Både arbetsgivarorganisationer, intressegrupper och olika nätverk kommer gå hårt åt oss. 2010 gick man ganska långt i att försöka få oss att inte genomföra aktionen.

68 procent av förbundets medlemmar röstade för några dagar sedan ja till motionen, som först behandlades under kongressen i början av december. Varken för- eller motsidan har drivit något särskilt högljutt kampanjarbete, menar Erik Helgesson.

– Vi är noga med att man ska rösta utifrån sitt eget huvud och övertygelse. Varje röst har ju sitt eget motiv, men som fack verkställer vi det medlemmarna bestämmer. Bakgrunden är att Israel i över ett år varit ansvarig för en fullständigt vansinnig slakt av Gazas civilbefolkning. Många är frustrerade över att bara se det fortsätta månad efter månad utan reaktion.

En månad efter 7 oktober 2023 gick hamnarbetarförbundet i spanska Barcelona ut med att man skulle vägra hantera israeliska militära laster. Det löste rederierna genom att helt enkelt undvika Spanien och lossa i Marocko istället, berättar Erik Helgesson.

– Möjligheterna att kringgå blockaden är ganska stora, det är bara att kolla på Ryssland. Där har man försökt skapa en kompakt blockad i två års tid, och den läcker ju fortfarande.

I en intervju med Göteborgs-Posten menar Johan Grauers, förhandlingschef på Sveriges hamnar, att det inte är upp till hamnarbetarna att avgöra vilket gods som förs in och ut ur Sverige.

Läs mer

”Lämpligheten av export och import av krigsmateriel till och från andra länder är en politisk fråga, som bestäms av riksdagen och regeringen”, skriver han till tidningen.

Erik Helgesson är enig om att den mest effektiva lösningen skulle vara på politisk väg.

– Jag tror staten har alla resurser som krävs för att få stopp på den här typen av militärt handelsutbyte. Det är ju Försvarsmakten som köper utrustning från Israel för miljardbelopp, under pågående krig. 

Ledare 30 december, 2024

Sluta döda Gazas barn

Ali al-Batran, 20 dagar gammal, intensivvårdas på Al-Aqsas martyrsjukhus i centrala Gaza den 29 december. Foto: Abdel Kareem Hana/AP/TT.

Allt fler internationella organisationer varnar för folkmord i Gaza. Men Sveriges regering sticker fortsatt huvudet i sanden.

”Sluta döda Gazas barn.”

Orden har under vintern prytt fönstret på Socialdemokraternas högkvarter i Stockholm. Man kan tycka att budskapet är okontroversiellt – men tydligen inte. Och det var inte bara vansinneshögern på X som rasade, utan även liberaler. ”Är detta på riktigt?” frågade Sofia Nerbrand, politisk redaktör på Kristianstadsbladet och Norra Skåne.

Amnestys senaste tunnelbanereklam, med ordet ”folkmord” i versaler, har utlöst liknande reaktioner. Liberalpartisten Fredrik Malm kommenterade: ”Amnesty är inte en seriös organisation för politiska rättigheter längre. Det är en aktivistgrupp för yttervänstern.”

Hans partikollega Gulan Avci förklarade vidare att ”Amnestys agerande […] gör det allt svårare för judar att leva judiskt liv i Sverige!” Visst måste Sveriges judar värnas, inte minst med tanke på den ökade utsattheten sedan den 7 oktober i fjol, men här framstår det som att hon anser att de bär skuld för staten Israels agerande. Menar hon verkligen det?

I vilket fall står regeringen uppenbarligen på fel sida om det här kriget, och behöver bli påmind om det. Den har på lösa grunder dragit bort stödet till UNRWA, som FN själva sagt är bäst placerade att hjälpa palestinska civila, och vägrat avbryta handelsavtalet med Israel. Detta trots biståndsminister Benjamin Dousas chock när han i december besökte Gaza: ”De historier jag får höra är bland det värsta jag har hört i hela mitt liv.”

Den internationella rätten måste gälla alla, även USA:s allierade, för annars gäller den ingen.

Och eftersom regeringen varken lyssnar på FN, Internationella brottmålsdomstolen, eller människorättsorganisationerna, är Amnestys versaler på sin plats. Faktum är att den inte ens lyssnar på sina egna väljare – enligt en undersökning från DN/Ipsos har 46 procent blivit mer negativa till Israel under krigets gång, medan 63 procent anser att landet inte har gjort nog för att skydda palestinska civila. Liberalerna sticker särskilt ut som ett parti där väljarnas åsikter går på tvärs med partiledningens.

Gulan Avci skriver att Hamas bär ansvar för krigets fortgång. Men enligt FN:s människorättsorgan OHCHR är 70 procent av de dödade i Gaza, som totalt uppgår till 45 000 palestinier, kvinnor och barn. Inte minst som New York Times nyligen bekräftade tidigare rapporter om att Israel efter den 7 oktober lättade på sina interna regler för att skydda civila (26/12).

Så Israels fokus kan knappast sägas vara de stridande.

Därför varnar nu allt fler för att det som pågår utgör folkmord.

Enligt Human Rights Watch (19/12) har israeliska myndigheter medvetet skurit av tillgången till vatten, samtidigt som regeringen fällt uttalanden som tyder på att de önskar utplåna eller fördriva en del av Gazas befolkning. Detta utgör enligt organisationen brott mot mänskligheten i form av utrotning och ”folkmordshandlingar”, som sammanvägt ”kan utgöra folkmord”. De skriver att det nu är omvärldens plikt att agera för att förhindra att ett sådant äger rum, samt stödja Internationella brottmålsdomstolens arbete.

Amnesty själva drog nyligen slutsatsen (5/12) att kriget utgör folkmord, baserat på den stora mängden dödade civila, skadan mot civil infrastruktur, tvångsförflyttningarna, stoppet för hjälpsändningar, och begränsningarna av eltillgången. Dessförinnan konstaterade en FN-rapport (20/9) att Israel har använt svält som ett krigsmedel, och öppnar för ”möjligheten att folkmord utförs i Gaza”. Och redan i januari fann Internationella brottmålsdomstolen en ”trovärdig risk” för folkmord.

Läs mer

Man kan hävda att folkmord är en juridisk term som ska avgöras i rätten, och inom forskningen är man fortfarande kluvna kring om Israels agerande passar in i de snäva definitionerna.

Samtidigt är alla relevanta organisationer överens om att Israel begår krigsbrott mot palestinierna. Om inte USA slutar förse dem med vapen måste omvärlden kliva in på annat sätt, med fredsstyrkor om så krävs. Den internationella rätten måste gälla alla, även USA:s allierade, för annars gäller den ingen.

För i grunden är frågan enkel: sluta döda Gazas barn. 

Ledare 29 december, 2024

Nej, Mark Levengood vill inte röva bort dina barn

För vissa är den röda färgen en symbol för julen – för andra betyder den blod. Foto: Anders Wiklund/TT.

Medan världens rikaste stärker sitt grepp om samhället vill de rikta vårt fokus mot ett par röda skor. De har allt att vinna på att vi tittar bort.

”Vit kanin på tavlan till höger”.

Det är en av de mer bisarra trådar jag sett på den allt sjukare sajten X (tidigare Twitter). Flera användare diskuterar en skärmdump från SVT:s sändning med årets julvärd Mark Levengood, från hans brosch (”en orm?”) till hans röda skor (”bra för att dölja blodet från dödade barn”).

Berättelsen vilar på två ben. För det första ingår Levengood i ett hemligt elitnätverk, som kidnappar barn för att utvinna ungdomselixir ur dem. För det andra har han av någon anledning bestämt sig för att fylla tv-rutan med ett dussin olika ledtrådar, för att den som klurar lite extra ska kunna lista ut den mörka konspirationen bakom allt.

”Symbolismen kommer bli deras fall”, konstaterar användaren ”Glenn 🇸🇪”.

Om det inte vore för den uppenbara homofobin mot Sveriges mest folkkära bög vore det ett ganska gulligt sätt att se på världen – lite som en saga. Samhället styrs av en grupp ondingar som inte kan låta bli att skylta med sina hemska avsikter, genom ondskefulla symboler som kaniner, en Peter Pan-statyett och Tove Janssons bok Pappan och havet.

Vill eliten äta dina barn? Nja, men de vill gärna att vi slukar deras bete. 

Visst är användarna i tråden marginella. Samtidigt är deras idéer egentligen bara en tillspetsad variant på de idéer som frodas inom den bredare högern, om en ”woke” elit som vill sätta en kommunal dragqueen på varje folkbibliotek i syfte att lura dina ungar att bli trans.

Det sorgliga är att den här typen av teorier dyker upp under ett år som blivit en vändpunkt när det gäller den verkliga elitens – mångmiljardärernas – inflytande över världspolitiken. De rikaste, som under de senaste årens kris haft svårt att veta var de ska placera sina slantar, har hittat ett tacksamt föremål för investering: politiker och media. 

Där ingår inte minst Elon Musk, som två år efter köpet av X bokstavligen hoppade upp på den politiska scenen i USA, under ett valmöte med Donald Trump i somras. Men också Amazons grundare Jeff Bezos, som först köpte upp tidningen Washington Post och sedan hindrade ledarsidan från att ta ställning mot Republikanerna.

I Sverige håller sig miljardärerna ännu på mattan. Men hur länge till? Risken är att mångmiljardärernas reaktionära vändning i USA inspirerar deras kollegor även på andra sidan Atlanten. 

Läs mer

Fredrik Wester, vd för datorspelsföretaget Paradox Interactive, doppade tårna i det bruna vattnet redan för fyra år sedan. Då gick han in som ägare i nystartade Bulletin, med hopp om att det skulle bli en ”svensk Wall Street Journal”. Även om kaoset på tidningen fick honom att dra sig ur så verkar det inte ha gett honom kalla fötter – på senare år har han bjudits in som föreläsare av Sverigedemokraternass tankesmedja Oikos.

Än mäktigare är Daniel Ek, vd för Spotify, med sin förmögenhet på nästan 76 miljarder kronor. Han har undvikit politiska uttalanden, men har samtidigt tecknat ett mångmiljonkontrakt med högerpoddaren Joe Rogan, som under de kommande åren kommer att driva någon sorts amerikansk regimmedia. 

Vill eliten äta dina barn? Nja, men de vill gärna att vi slukar deras bete. Den högsta drömmen för Elon Musk och hans likar är att få dig, din morsa och alla oss andra att vända bort blicken från deras förehavanden – medan vi förfasar oss över en pixlig skärmdump av Mark Levengoods skor. Varför inte i en tråd på X? 

Kommentar 27 december, 2024

En kopp från Temu, fotograferad i Damascus, USA i november 2024. Foto: Haleluya Hadero/AP.

En femtedel av svenskarna köpte sina julklappar från Temu eller Shein, de två senaste storspelarna inom krimskrams på nätet. Bakom framgångssagan döljer sig prispress, blydojjor, och en kinesisk subkultur med smak för piratkopior.

En elektronisk cigarett formad som en Airpod. Innersulor som utlovar känslan av att ”trampa i bajs”. Fullt normala möbler och juldekorationer – som vid ankomst visar sig vara miniatyrer. Men också bildelar, kläder och köksutrustning till en billig peng.

 ”Shoppa som en miljardär”, lyder Temus slogan.

Sedan två år har det kinesiska företaget tagit nätet med storm. I USA har sajten slagit på stort med marknadsföring, både på sociala medier och under amerikanska Super Bowl. Profiler på Youtube och Tiktok får miljontals visningar på klipp där de vadar genom knäppa felöversättningar, obegripliga manicker och exempel på när den faktiska produkten inte riktigt matchar förväntningen. 

I årets julhandelsrapport från Svensk Handel svarar nästan var femte av de tillfrågade att de köpt julklappar från Temu eller den likartade konkurrenten Shein. Chefsekonom Maria Mikkonen säger att man ”under lång tid påtalat farorna i de kinesiska onlinegiganternas framfart”, att ”svenska jobb och företag står på spel” samt att varje köp kan vara ”en potentiell säkerhetsrisk”. Att inte handla från nämnda bolag är ”att handla med hjärta och förnuft”. 

Temu har svarat på kritiken med att öppna sina första lokala lager i Sverige – i syfte att göra tiden från klick till dörr ännu kortare.

För två somrar sedan fanns inget Temu alls. Men vid det laget hade grundaren Colin Huang redan hunnit omsätta miljarder med plattformen Pinduoduo – som granskats av kinesiska medier och myndigheter, som ökänd marknad för shanzhai. Bokstavligen betyder ordet ungefär ”bergsfort”, men blev genom den litterära 1300-talsklassikern Berättelser från träskmarkerna förknippat med rövarbanden i samhällets utkanter under det tidiga 1000-talets Song-dynasti. 

Längs den vägen har termen fått sin moderna betydelse, snarlikt hur ”pirat” glidit från sjörövare till fildelare – shanzhai är att äta friterad kyckling från KFG, dricka Sunbucks Coffee och ha på sig Adibos-skor. En kinesisk ”grå marknad” och subkultur som vuxit fram kring miljardindustrin med billiga, fulkopierade produkter, som ofta medvetet flörtar med eller gör parodi på välkända märken.

Likt piratbegreppet för shanzhai med sig en underjordisk antietablissemangsaura, någonstans mellan ett punkigt bygg-det-själv och ”adbusting” (att sabba reklam på ett satiriskt vis). 

Men ibland är det mer än bara Adidas och Starbucks anseende som skadas. I början av november 2024 ryter Konsumentverket och flera EU-instanser ifrån mot Temu i början av november, främst mot marknadsföringstaktiker som falska rabatter och fejkrecensioner.

I augusti avslöjar sydkoreanska myndighetskontroller förbjudna nivåer av farliga kemikalier i produkter som sålts av både Temu och Shein, bland annat skor som innehåller elva gånger mer bly än tillåtet. Ungefär samtidigt hamnar båda på en svart lista hos USA:s kongress, misstänkta för att utnyttja uigurbefolkningen i Xinjiang-provinsen till slavarbete.

Nu har också klimatminister Romina Pourmokhtari (L) satt ner foten. Liberalerna vill nu stoppa import från både Shein och Temu, förbjuda det hälsofarliga ämnet PFAS i kläder och sänka momsen på second hand-inköp.

Läs mer

– Hade man på allvar sett de villkor som råder för arbetarna och förstått att de här textilierna kan leda till cancer hade man nog övervägt att lägga några kronor till på julklappen, sade Pourmokhtari strax innan jul till Aftonbladet.

Hur årets jul blev för Temu, Shein och de andra drakarna – utöver lukrativ – förtäljer inte sagan. Troligen inte lika kaotisk som förra årets, då blyskorna åkte på på allvar, och Shein stämde Temu för att ha använt ”maffialiknande metoder” mot konkurrenten och dess leverantörer. Släkten är värst.

Flamman har sökt Temu och Shein.