Norrbottensteaterns pjäs Pappa av Manuel Cubas och Mikael Odhag presenteras i programbladet som en macho-feministisk resa in i föräldraskapet. Detta är nog mest en etikett för att locka eller stänga ute publik.
Med två skådespelare på scen och enkel scenografi, med legobitar, en liten barnvagn och två barnstolar, en i vuxenstorlek på golvet, berättar pappan Micke, spelad av Mikael Odhag, om hur det är att bli pappa i ett samhälle där mamman fortfarande alltid har huvudrollen och till och med barnmorskan ser honom som bifigur.
Han förvisas till ett ingenmansland, där det inte finns några fädravårdcentraler, som hjälper in honom i det nya omvälvande liv han har framför sig.
Till sin hjälp på scenen har han Pappa-fén och musikern Görel Särs, som klädd i vitt siden, ett brett utdraget leende och ett eftertänksamt dragspel för ett samtal med pappan Micke, som i sitt vardagsliv mest fått ironiska och avskräckande kommentarer från sina manliga arbetskamrater.
Det är som om skådespelarna för ett samtal med publiken och är sina egna rollfigurer. Det är ett verklighetsnära berättande, som bygger på ett verkligt möte och vänskap mellan två hemmapappor, regissören Manuel Cubas och Mikael Odhag, som under sin pappaledighet märkte att de enda vuxenkontakter de hade förutom sina tjejer var mammor och åter mammor. Säkert har denna vänskap utvecklat många viktiga erfarenheter som kan vara till vägledning för andra pappor och därmed utveckla föräldraskapet.
Pjäsen är en härlig och humorfylld berättelse, där många pappor (och mammor) kan känna igen sig, något som vore otänkbar för några decennier sedan.
Berättelsen blir ett samtal även med dragspelet som musikaliskt för sina egna repliker.
Medan pappan arbetar övertid för att klara av den hotande ekonomiska katastrofen som arbetskamraterna och reklambroschyrerna förvarnat om, försöker Pappa-fén med gravidglansiga ögon få honom att känna det sparkande barnet och berättar om Couvade – ett uttryck myntat av en antropolog om de kroppsliga symptom som uppkommer hos en del män, när deras kvinnor blir gravida. Men oftast stannar det vid det, vare sig man har hört ordet eller inte.
För många män har livet förändrats i och med pappaledigheten, även om det säkert finns pappor som planerar ledigheten utifrån älgjakten.
Kanske kan även pappor börja ställa krav, såsom det sägs i pjäsen: Varför finns det inga riktiga lek-platser i Luleå förutom de inhägnade förskolornas? Skulle inte det nya kommunalrådet Karl Petersen ha kunnat ta lite pengar från den påkostade bussgatan för att barnen ska få lekplatser?
I en känsloladdad scen ser pappan sin egen far i backspegeln. Han har nu själv erfarenheter han inte kunnat prata med honom om tidigare; vilka var hans känslor och tankar, när han en gång blev far.
Medan kvinnor redan som barn klivit in i sin mammaroll genom ”mamma, pappa, barn”-lekar, så har pojkarna i samma lek förberetts till utanförskapet – pappan åker till jobbet och är därmed utanför leken.
Säkert känner många män igen sig. Vi förbereds inte för faderskapet utan ställs bara inför det.
Tidigare var fadern, som i mitt fall, den som jobbade skift på järnverket och kom hem på trampcykeln. På helgerna lagade han mat och tog oss på utflykter till skogen. Alla har sina fäder, ändå har deras tankar försvunnit i hjälplös tystnad.
I pjäsens slut plockar Pappan upp resten av leksakerna. Det känns symboliskt.
Den enkla rekvisitan skulle rymmas i en gammal Volvo Duett för att köras ut till nästa spelplats.
Kanske är det framtiden för all teater och konst inom EU oavsett EU-stöd?