”Vill Vänsterpartiet stryka socialismen?”
Den frågan ställde Kjell Östberg på Flammans debattsida den 1 december, och sörjde att ord som strejk, demonstrationer och civil olydnad gått förlorade i förslaget till nytt partiprogram. Den enda gången ordet ”kamp” nämns är för att beskriva den auktoritära högern. Ska vänsterns väg mot makten endast gå via valurnorna numera?
Sedan dess har debatten gått het och hela 987 motioner har skickats in inför partiets kongress nästa månad. Bland annat saknas ordet ”kapitalism”, från att ha nämnts 17 gånger i förra programmet, enligt en genomgång i Dagens Nyheter (2/4).
Ord är viktiga, men inte allt. Avsnittet ”Klassamhället och kapitalet” innehåller tillräckligt många socialistiska skalövningar för att förankra partiet i folkrörelserna. Syftet med att ta bort tidigare ”trossatser” är enligt Jens Börjesson, som leder programarbetet, att ”fler människor får ingångar till att bli vänster”. Och han har rätt i att eventuella marxistiska teorier som informerar texten till största del bör vara tyst kunskap i bakgrunden, som med allt bra vänsterskrivande.
Men utkastet dras ändå med två problem.
För det första är ansatsen är god, men resultatet styltigt. Tesrabblandet har inte lämnat plats för någon ny formuleringsglädje. Det specifika ”kapitalism” har ersatts av det vagare ”strukturer”, ett akademiskt älsklingsord som placerar makten lite överallt, snarare än hos vissa grupper. Så här står det i första kapitlet: ”Formerna för hur vi arbetar tillsammans bildar grundläggande maktstrukturer som kommer att prägla hela samhällets utveckling.” (Jag besparar dig fortsättningen.)
Min marxistbakgrund gör att jag vagt hänger med, men för de flesta är det där snömos, som om Kommunistiska manifestet har körts fram och tillbaka genom en AI-ordbehandlare.
Och, desto viktigare: dunkelt sagt är dunkelt tänkt. Tyder fikonspråkandet på att man inte vet vad man vill? I så fall är det förstås inte bara Vänsterpartiets problem.
Det enda samtida förslaget om vad socialismen betyder i dag kommer från Enhetslistans Pelle Dragsted och tidigare partiledaren Jonas Sjöstedt, som skrev förordet till den förstnämndas bok Nordisk socialism (Verbal, 2021). För dem är kapitalet inte en abstrakt princip utan högst påtaglig: det är vårdcentralens övergång i privata händer, eller en tågtoa som lämnats smutsig på grund av sparkrav. Socialismen är precis lika handfast – det är hantverks-ipan som säljs på Systembolaget i glesbygden, det ideella bokkaféet eller samägda banker som Länsförsäkringar. Den nordiska socialismen, ett uttryck hämtat från Donald Trump, är det hittills närmaste försöket att placera makten i arbetarklassens händer, och visst har vi mycket att lära där.
Men Stedt-socialisternas tes har sina brister, inte minst dess snusförnuftiga misstänksamhet mot utopier. Folkhemmet hade inte varit möjligt utan visionen om ett framtida drömsamhälle, och den som bläddrar i socialdemokratiska partiprogram från 1900-talet hittar marxistiska formuleringar överallt. Därför blir jag förundrad när Vänsterpartiet nästan helt stryker begreppet ”socialism” i stället för att förklara det. Det är ju den rörelse som har skapat historiens hittills bästa samhällen, om än också några av de sämsta.
För ett parti med rötter i ryska revolutionen är förnyelse förstås rimlig. Vänsterpartiet var visserligen redan ett av Europas mest demokratiskt reformerade partier 1991, men ironiskt nog gjorde det att den svenska vänstern inte behövde bilda ett nytt parti för att ta ny sats – som Syriza, Enhetslistan och Podemos. Kanske gjorde det den fortsatta förnyelseprocessen långsammare. Den är uppenbarligen inte färdig än.
Men längre än att drömma sig tillbaka till välfärdseran har vänstern utanför socialdemokratin tyvärr inte kommit i nuläget, och modellen borde därför ha präglat årets programförslag. Utkastet saknar en sådan sammanhängande tanke, och vagheten framstår som en kombination av rådvillhet och ett försök att skapa handlingsutrymme för ledningen.
Tiden inför kongressen är knapp och oppositionen kan säkert tvinga in lite marxistlingo i marginalen. Men om den nostalgiska modellen ska utmanas i framtida partiprogram behövs mer än så: en egen vision om vad socialismen innebär i dag. Flamman gjorde ett försök med vår utopiserie i våras, och Centrum för marxistiska samhällsstudier plockar glädjande nog upp bollen med en samtalsserie. Det är dock ett kollektivt arbete, och där har vi alla långt kvar.
