Proportionerna anses perfekta på Michelangelo Buonarrotis David från 1504. Gamla testamentet utgjorde under renässansen en favoritkälla för de många skickliga konstnärerna på den välmående stövelhalvön, det som långt senare blev Italien. Bibelns berättelse om David, den unge herdepojken som utmanade den filisteiske jätten Goliat i strid och dödade honom med en enkel stenslunga, har allt man kan önska sig vad gäller drama och Michelangelo var inte den förste att visualisera den unga pojkkroppen i marmor och ge honom de slanka musklerna och den behagfullt nonchalanta, men alerta hållningen och mästerligt utmejslade könsdelar. En symbol såväl för det självständiga Florens som för ett kulturellt och mentalt nytt självförtroende – det vi kallar renässansen, pånyttfödelsen. I dagarna har en lärare i Florida fått sparken för att hon visat bilden av marmorstatyn under en konsthistorielektion för en mellanstadieklass. Visserligen, påstår rektorn i intervjuer, sade läraren upp sig själv efter händelsen och dessutom var det inte i sig fel att visa den nakne David, men misstaget påstås ha varit att skolan inte informerat föräldrarna på förhand. En konsekvens dels av de nya lagar om förbud mot att ge undervisning med sexuellt innehåll och dels att flytta auktoriteten från lärare till föräldrarna, med hänvisning till ”föräldrarnas rättigheter”. Den manliga nakenheten, den som känns len och barnslig, är farligare än allting annat. Som cis-kvinna kan man bli avundsjuk på dess subversiva potential. Vår motsvarighet, en välskött, slät och smal kropp smeker, hur vi än ser på det med ”self care” och agens, bara kapitalismen medhårs och gör den lugn och nöjd.
Drag race Sverige, den svenska versionen av succén RuPaul’s drag race har hittills fått sämre tittarsiffror än SVT hade förväntat sig. Tävlingen går ut på att tio utvalda dragartister, samtliga icke-kvinnor, utsätts för kreativa utmaningar av programledaren, den queera skådespelaren Robert Fux. För mig som är uppvuxen med glittriga café-program under 80-talet äger programmet en air av gamla tiders trivsel, särskilt när folkhemsstjärnor som Siw Malmkvist och Christer Lindarw, Sveriges första dragartist dyker upp som bubbliga bisittare. Dräpande slagfärdigheter utväxlas mellan de tävlande och Fux, fladdrande naglar och hysteriskt höga platåskor och en stark bransch-jargong ger känslan av att få ta del av en upphöjd, vackrare, mer konstnärlig och lycklig – självklart ouppnåelig – värld. Ändå slås jag av hur maskulin och tävlingsinriktad den är. Den är också till övervägande del vit och kroppsnormativ. Det är i de korta mellanakterna mellan tävlingsmomenten som glimtar av smärta och förnedring sipprar fram. Fram träder en bild av psykisk ohälsa och en oändlig ensamhet hos de unga deltagarna som fått utstå majoritetssamhällets ofattbara grymhet, särskilt i de mindre orterna. Vi förstår att festen och sorglösheten både är ett uttryck för protest och revansch, men också fungerar som en andra hud, ett skydd mot fler blåmärken. Den svärtan är viktigare än alla andra tävlingsmoment och ”couture”-uppvisningar. I en annan amerikansk dragserie som visas på plattformen HBO, We’re here, åker ett gäng proffsdragartister och besöker olika småorter, där de söker upp transpersoner och sätter upp en show med dem. Personerna de hittar är ofta utstötta varelser, utan några som helst queera sammanhang för gemenskap, inte sällan med sönderslitna familjerelationer där en mamma, en pappa eller syskon har brutit kontakten med dem. Här blir det inte bara en glittrig show som är målet, utan verkliga konfrontationer, uppslitande samtal, stolta uppvaknanden och försoningar så skakande att de kan driva en sten till tårar.
