De senaste veckorna har färgats av ett surrealistiskt filter där karaktärer ur den nyss perifera dyn förflyttat sig mot centrum. För att Ulf Kristersson ska kunna curera sin hett eftertraktade regering behöver stödpartiet SD blidkas.
Även om det är oklart vad det här rangliga blåbruna bygget ska åstadkomma för kulturpolitik, så blinkar just nu alla röda lampor, åtminstone om man definierar demokrati som något som alstras i kulturen. Eftersom vi redan vet vad som hänt i andra länder som Polen eller Ungern med högerextrema i maktposition, så är det en förpliktelse att vara mentalt förberedd.
Eller som en bekymrad akademikerbekant formulerade sig med anledning av Breitbart-influerade hotfulla stämningar riktade mot postkoloniala studier och genusvetenskap: ”Det är som när man odlar oregano. Allt vissnar, trots bördig jord och gynnsamt väder – det är helt enkelt under marken, i rotsystemet det händer.” Man kan säga att jordmånen redan är preparerad. Några ramaskrin kommer säkert att höras, men det lär komma från kulturens viktiga undervegetation, såsom förortsbibliotek, småstäders konsthallar och föreningsbidrag, det vill säga demokratins ömtåligaste bevis på närvaro.
Sverigedemokraterna har tydligt pekat ut kulturen som ett centralt verktyg i formandet av det samhälle de eftersträvar. Prioriterade fält är vagt definierade kulturarv (vikingar) och i allt väsentligt bortglömda traditioner (oxdans).
I kommunerna Höör och Sölvesborg har SD försökt bannlysa all form av samtida konstuttryck. Sådana utspel kommer vi att se mer av i takt med tillvänjningen av vardagliga grovheter och extremhögerns tilltagande självförtroende och svängrum.
I länder som redan har genomgått parlamentarisk brunifiering ser inte sällan konstlivet på ytan ut att fortsätta som vanligt. Museer och gallerier slår på stort med piffiga sponsrade vernissager, hbtqi-chica poser och svulstig till intet förpliktigande etno-mångfald. Här finns nämligen en hel del attraktiva affärer att göra. Både som investeringar i en skakig ekonomi och som mecenatskap som betalar sig genom en air av samhällsansvar. För de underfinansierade institutionerna är den här alliansen ett sätt att överleva, eller åtminstone övervintra. Och visst – kanske finns aktörer som tjänat stora pengar på de senaste årens gynnsamma politik och som vill fungera som förvaltare och finansiärer av det fria kulturlivet.
I Sverige har både Proventus Robert Weil och rektorn för handelshögskolan Lars Strannegård då och då i media flaggat för en sådan hållning. Idealt bärs kulturen förstås inte upp av gruvmiljardärer, skolkoncernkostymer, Klarna-stekare eller krypto-brorsor, men det kan bli resultatet av den förödelse av kulturens infrastruktur som några års repressiv politik och besparingar riskerar att åstadkomma. När ett gäng reaktionärer i riksdagen står redo att stöka om kommer det i vilket fall att behövas nya strategier. De stora institutionerna och skolorna framöver lär satsa mindre på det eftertänksamma och omdanande, för att i stället fokusera på underhållning och att hålla budget. Den verkligt intressanta konsten pågår hur som helst redan nu i politikens blinda fläckar: i källare, i de mindre städerna, förorters föreningsliv och i transnationella nätverk.
De förbereder sig för vinter.
