”Just nu blir en av de viktigaste uppgifterna att definiera principen om en armlängds avstånd”, säger SD:s nyutnämnde kulturpolitiska talesperson Alexanders Christiansson. ”Det är för mig en ganska tydlig styrning, men inte någon konstig styrning”, understryker Gävlepolitikern och Sverigedemokraten Roger Hedlund från scenen på branschträffen Folk & Kultur i förra veckan. Han syftar på samtidskonsten som enligt honom måste bort till förmån för kulturarvsföremålen på Länsmuseet Gävleborg. Det är samma Hedlund som lyckades stoppa ett luciauppträdande med hänvisning till att lucian var icke-binär. I SR-programmet Konflikt den 10 februari utvecklar han sitt resonemang. Att låta en icke-binär person, oavsett om hen framförde regionens folkvisor i sann kulturarvsanda, uppfattades, menar han, som en provokation direkt riktad mot hans parti.
Antalet incidenter och grova överträdelser mot det fria kulturlivet börjar bli akut besvärande. ”Armlängds avstånd”, en hävdvunnen princip i en demokrati som Johan Pehrson berömde sig för att ha säkrat i Tidöavtalet, vräks ljudlöst överbord. Tyvärr hörs ingen be om en replik, inte ens en socialdemokrat. Inte heller museifolket, företrädarna för samtidskonsten eller Svenska museers Gunnar Ardelius, som annars gärna håller sig framme.
I sin bok Februari 33 återberättar Uwe Wittstock en episod som utspelar sig i Berlin veckorna mellan Hitlers maktövertagande den 31 januari och parlamentsvalet den 5 mars. Konstnären Käthe Kollwitz och författaren Heinrich Mann (Thomas bror) han skrivit under en appell från organisationen Internationaler Sozialistischer Kampfbund där det bland annat står: ”Om det inte i sista minuten är möjligt att förena alla de krafter som oavsett inbördes politisk oenighet ändå står samlade i motståndet mot fascismen, kommer all personlig och politisk frihet inom kort att slås sönder.” Även fysikern Albert Einstein finns med på listan med signaturer. Landets nya tillförordnade kulturminister, nazisten Bernhard Rust, utser bara några dagar senare Mann till måltavla och kallar upp akademiens ordförande Max von Schilling till sig och kräver rättning: De bägge akademiledamöterna Mann och Kollwitz ska bort, annars kommer han att upplösa akademien. Hotet framstod då som fullkomligt orimligt. De kulturarbetare ministern vill undanröja är högt respekterade författare och akademien är en ansedd och politiskt neutral institution. De två undertecknarna har gjort det i egenskap av privatpersoner och inte som representanter eller anställda – inom yttrandefrihetens hägn. Schilling har två val, antingen avsätter han dem eller ber dem avgå frivilligt eller också backar han akademins självständighet och riskerar därmed dess likvidering. I förhoppningen att det är akademin som sådan som ska skyddas väljer han det förra. Men det är som bekant inte genom att skära lite här och blunda lite där som demokratin säkras.
Under Folk & Kultur släpptes den första rapporten från Bildkonst Sverige, den första konstnärliga branschorganisationen som grundades i november förra året. Det är ett efterlängtat initiativ vars syfte är att återställa konstens status och struktur efter åratal av eftersatthet. Infrastrukturen för konsthallar och fristående arrangörer är numera så bräcklig att minsta vindpust i vissa fall riskerar radikala nedskärningar och till och med nedläggningar. Organisationen kan bli en viktig talesperson för den ackumulerade urholkningen i synnerhet i förorten och på landsorten. För hur kulturen står sig gentemot fascistiska strömningar är sannerligen en ekonomisk fråga. Men i den rapport som Bildkonst Sverige presenterade nämns inte de värsta hoten av alla – de existentiella. Det finns inga skäl att tro att just våra fascister ska skona konstens infrastrukturer och självständighet. I Ryssland, där samtidskonsten faktiskt stått förvånansvärt fri och vital ända fram till krigsutbrottet, rullar just nu huvudena. Häromdagen fick chefen för Tretjakov-galleriet avgå med hänvisning till bristande nationalism. Det låter faktiskt precis som Roger Hedlund.
