Undrade ni också varför det dystra unga paret i White Lotus första avsnitt, trots att de är omgivna av lenaste carrara-marmor och konstfullt skurna Pucci-baddräkter, dividerar om vilken rätt de ska dela vid middagen? De skulle ju ha råd med att ta in allt på menyn, peta i maten och slänga resten i Tyrrenska havet, där serien utspelar sig.
Sedan en tid frossar vi i de ultrarikas excesser. Vi mysförfasas över deras bländvita obryddhet inför världens orättvisor. Vi fnissar åt högteknologin de nyttjar för att inte bli skalliga, tjocka eller rynkiga, och baxnar inför liken de kliver över för att ge sina barn tillgång till de skrytigaste skolorna.
En röd tråd går mellan scenen i White Lotus, den shakespearianska tv-serien Succession och sociala mediers besatthet av elbilskungen Elon Musks varje fjärt. Tråden fortsätter till floden av böcker som med iskall indignation särskådar miljardärers planer på att dela jordens tillgångar mellan sig som Halloweengodis. Vid det här laget är det en egen litterär genre, att sortera under porr för marxister.
Narrativet går i stort sett ut på följande: Rikingarna lägger allt mer fokus och resurser på hur de ska kunna upprätthålla sin gränslösa livsstil och samtidigt skydda sig från dess fatala konsekvenser. Douglas Rushkoffs Survival of the richest: Escape fantasies of the tech billionaires, en av de senaste böckerna i raden, belyser hur teknikkungar i Silicon Valley redan planerar för en värld bortom armageddon (sinsemellan kallat ”händelsen”). Hellre än att försöka förhindra katastrofen, anlitar de hyrsoldater som kan beskydda deras förmögenheter medan de själva förskansar sig i underjordiska lyxbunkrar, en numera blomstrande bransch. I samma genre finns också Tim Millers Why we did it: A travelogue from the republican road to hell, Bekvämlighetens tyranni av Andreas Ekström, båda recenserade här i Flamman. Sveriges älskling i ämnet är förstås Andreas Cervenka, som i krönikeform och nu senast i Augustpris-nominerade Girig-Sverige, fått åtskilliga indignationsbarometrar att tremulera.
Cervenkas eleganta skottsalvor och annan litteratur av det här slaget fyller förstås en viktig funktion, och serierna är ofta både smarta och roliga. Samtidigt är det något som känns lurt. Det är som att vi väntar på klimax, att det runt hörnet finns en bok som en gång för alla klär av absurditeterna, bryter förtrollningen och utlöser spontana och globala kravaller mot de rikaste. Den tryckvåg av känslor som far genom kroppen när vi ser gästerna på den sicilianska lyxresorten hunsa städerskan, genererar något som vi riskerar att förväxla med aktion eller rentav aktivism. Det börjar bli tjatigt och jag undrar konspiratoriskt om det är meningen. För vi vet redan hur illa det är. Det inte mer underhållande kunskap vi behöver, utan något helt annat, något farligare.
