Klister, bläck, tomatsås och orange akrylfärg. De två första attackerna, den 30 juni och den 15 oktober riktades mot verk av Vincent van Gogh, bägge av gärningspersoner iklädda tröjor med budskapet ”Just stop oil”. Företrädare för samma grupp värkte den 23 oktober potatismos över Claude Monets ”Höstackar”. Fyra dagar senare smetades Vermeers ”Flicka med pärlörhänge” ned med en ”oidentifierbar” vätska, medan Gustav Klimts ”Döden och livet” den 15 november dränktes i just olja, den här gången med Last generation Austria som avsändare. Fler exempel finns. Budskapet har gått fram, men debatten som följt har handlat mer om huruvida det är rätt eller fel sorts aktivism snarare än att reflektera över det höjda tonläget i miljöaktivisters strategi. Varför just försvarslös konst?
En gissning är att medan makt utövas i ljusskygga miljöer, som styrelserum eller diskreta bilaterala samtal mellan regeringar utom synhåll för allmänheten, utgör museerna i dag de öppnaste och mest tillgängliga fysiska rummen för värde och tillgångar. Vem som helst kan lösa entré (vissa museer har fortfarande gratis inträde) och sedan kan allt gå snabbt – och spridas visuellt. Aktivisterna identifierar, precis som miljardärerna, konst med pengar. Logiskt.
Dyrgripar av liknande slag som varit måltavla för aktivister kan man få syn på om man kikar in på auktionshusens hemsidor. Ett skämsnöje jag har är att då och då surfa in där och dregla över de magnifika konstverk som varit okända för världen och som fram till försäljning legat uppradade i hermetiskt slutna frihamnar i Schweiz eller i ett privatmuseum i Förenade Arabemiraten. Konstmarknaden betraktas allmänt som den mest oreglerade, samma liga som trafficking och knark. Just därför blixtbelyser auktionshusen varje säsong den sinnessjuka kontrasten mellan gränslös tillväxt och ett tillstånd av ett närmast kroniskt krisläge.
Medan vi andra förväntas strama åt, acceptera höjda avgifter i vardagen, ”ha förståelse” för inställda miljösatsningar och unna fossilfolket bidrag, kanaliserar storspelarna sina jästa tillgångar i skimrande kulturellt, men offentligt svåråtkomligt, kapital. En av storsamlarna är, enligt Forbes lista över världens rikaste personer, Bérnard Arnault, ägare av en bunt lyxvarumärken, som i år såg sin förmögenhet öka med cirka 50 miljarder kronor. Men det är först när rikingarna dör och samlingarnas värde ska fördelas på familjemedlemmar som ögongodiset kommer fram. Häromveckan auktionerades den framlidne Microsoft-medgrundaren Paul Allens konstsamling ut på Christie’s för 18,5 miljarderkronor (ett rekord för auktionshuset). Är det här något som har med oss i Sverige att göra? Jodå. Här blev det i dagarna klart att skolfastighetsbolaget SBB köpts upp av det finanstidningarna kallar ”Kanadas Warren Buffet”, Brookfield asset managements Bruce Flatt.
Medan Flatt själv håller låg profil, är hans fru Lonti Ebers desto kändare i konstvärlden. Enligt sajten Artnews är hon en aktiv spelare i det amerikanska konstlivet och titulerar sig mecenat, bland annat genom donationer till och styrelseplats i Museum of Modern Art (Moma) i New York. Så vi bör inte förvånas om svenska skolbarn snart bidrar till en ny van Gogh till samlingen. Inte heller över att konsten inte bara får symbolisera det vi värdesätter mest, utan även en korrupt ekonomi.
