Den internationella modetidningen Vogues tilltag att mitt under kriget arrangera ett maffigt bildreportage med presidentparet Zelenskyj har väckt precis den som man får förmoda avsedda effekten av ömsom fördömanden och ömsom beundran i spaltmeter i världens alla hörn. Att känslorna svallar är inte förvånande eftersom det handlar om den ytterst tveksamma krocken mellan å ena sidan glamourös verklighetsflykt, paketerad av medieföretaget Condé Nast, som knappast har några andra politiska eller människorättsliga ambitioner än att tillfredsställa sina mäktiga annonsörer, och å den andra ett presidentpar i ett land där civila slaktas dagligen sedan den 24 februari i år. Bland annat anses det som dålig smak att placera förstadamen mot en bakgrund av ett nyligen sönderbombat flygplan. Olena och Volodymyr fiktionaliseras och förvandlas till ”dagens rätt” i ett ständigt omväxlande flöde av behagfulla ansikten och ledigt sittande märkeskläder. 2012 tyckte tidningen att det gick lika bra med familjen Bashar al-Assad.
Huruvida det var rätt beslut att ställa upp av dem är väl ovidkommande med tanke på hur skicklig Zelenskyj redan varit i sin medvetet nedtonade, filmstjärnekarismatiska framtoning långt innan krigets utbrott. Det som får mig att stanna upp inför fotografiserien är en annan huvudperson som inte alls är med i bild, nämligen fotografen själv, den legendariska Annie Leibovitz, själv med rysk-judiska rötter, länge författaren och kritikern Susan Sontags livskamrat samt kanske mest känd för hårt arrangerade, närmast teatrala porträtt som exempelvis den med en naken John Lennon ihopkrupen invid Yoko Ono. Det är med andra ord inte vilket fotoreportage som helst, utan snarare kan betraktaren av en konstnär av den kalibern förvänta sig starka, dolda budskap, konsthistoriska och kulturella referenser upp till brädden. Här finns ingen slump eller spontanitet. Ta den mest ikoniska bilden, den med de två sittande tillsammans. Volodymyr med sitt slutna, hårda uttryck och Olena med den skygga, beslöjade blicken som tagen direkt av någon av de franska impressionisternas kvinnoskildringar, präglade av tidens ideal av bräcklig kvinnlighet. Det i kontrast till det som kanske sticker ut mest av allt i det här till synes standardiserade parporträttet: presidentens arm runt Olenas axel. Ådrig, kraftfull och spänd. Det råder ingen tvekan om Leibovitz fokus här. Hela bilden hålls samman av det fasta greppet, förutan vilket bilden skulle upplösas i menlös slapphet. Och det är här som de båda upphör att vara människor eller glamorösa kändisar. Armen bryts ur sin tid och blir närmast klassisk, michelangesk, som huggen i carrara-marmor att förevisas i Peterskyrkan i Rom. Kvinnan är inte längre en individ, utan transcenderar även hon till allegorins höjder. Det är självaste Ukraina som hålls uppe av herkulisk, gudomlig kraft.
