Under måndagen rapporterade SVT Nyheter om att Pensionsmyndighetens ”specialstyrka” har stoppat ”upp till 50 miljoner” kronor i felaktiga pensionsutbetalningar.
”Det som kanske var tänkt att bli ett livslångt bedrägeri blir i stället en livslång återbetalning på existensminimum”, säger Magnus Rodin, chef för produktionsavdelningen på Pensionsmyndigheten i inslaget. Frågan om varför det finns en avdelning som heter ”produktionsavdelningen” på Pensionsmyndigheten blir dock hängande i luften.
Enligt Pensionsmyndighetens egna prognoser kommer kostnaderna för pensionerna att uppgå till cirka 383 miljarder kronor under 2020. De 50 miljonerna motsvarar alltså 0,1 promille av kostnaderna för pensionerna.
Det är klart att det är för jävligt att människor fuskar med våra gemensamma skattemedel. Men vi måste sätta de här pengarna i ett sammanhang.
Man kan fråga sig om inte kostnaderna för att ha en hel specialstyrka och hålla igång en administration för att kräva tillbaka felaktigt utbetalda pengar inte på sin höjd kan kvittas mot de pengar som kommer tillbaka till Pensionsmyndigheten. Undantaget en viss avskräckande effekt borde vinsten åtminstone vara försumbar.
Däremot piskar inslag som det i SVT upp en ilska över att folk utnyttjar systemen och stjäl skattepengar. Det har ett högt symbolvärde och förstärker en kultur där fattiga och sjuka hela tiden ska misstänkliggöras.
Resultatet av ett autonomt marknadsdrivet pensionssystem är att vi i dag har pensionärer som äter sömntabletter för att döva hungern innan pensionen betalas ut.
Men det stora problemet med pensionerna är inte att folk får mycket i pension. Snarare tvärtom.
Samma dag som Pensionsmyndighetens insatsstyrka fick lite rampljus uttryckte sig myndighetens analyschef, Ole Settergren, alarmistiskt om budgetförslaget om ett särskilt pensionstillägg som presenterades som en del av höstbudgeten. ”Det är dåligt underbyggt och dessutom ohållbart”, menade Settergren.
Det är dock bra att regeringen nu bryter med pensionssystemets autonomi.
Pensionsöverenskommelsen som slöts 1994 innebar högst medvetet att politiker inte skulle ha någonting att säga till om. Systemet skulle utvecklas ”utan inblandning av klåfingriga politiker” som Margit Gennser, moderaten i pensionsgruppen, uttryckte det. Marknaden skulle sköta tillväxten och arbetarna skulle avstå löneutrymme genom pensionsavgiften arbetsgivarna betalar, och därmed skulle saken vara biff.
Men saken är inte biff. Resultatet av ett autonomt marknadsdrivet pensionssystem är att vi i dag har pensionärer som äter sömntabletter för att döva hungern innan pensionen betalas ut. Resultatet är att vi har välgörenhetsorganisationer som bygger Sveriges första fritidsgård för hemlösa pensionärer. Det är skamligt.
Ett sådant system låter sig inte påverkas, som Vänsterpartiets representant i pensionsutredningen Ulla Hoffmann skrev på Facebook i veckan. Men politiker gör det. Och tur är väl det, för i budgeten finns numera ett litet men viktigt särskilt pensionstillägg för dem med allra sämst pensioner.