År 1994 beslutade riksdagen om dett nytt pensionssystem. Bakom beslutet stod fem partier – s, m, fp, c och kd. Beslutet hade föregåtts av en utredning tillsatt 1991 av den borgerliga regeringen. I utredningen ingick representanter för samtlga partier i riksdagen. Däremot inga representanter för pensionärsorganisationerna eller de fackliga organistionerna vilket var vanligt när det gällde stora sociala frågor. Dessa fick istället ha representanter i en s.k. referensgrupp med vilken uterdningens ordförande Bo Könberg var den ende som hade kontakt.
I slutet av 1993 visade det sig att de borgerliga partierna och socialdemokraterna hade bildat en särskild ”hemlig” arbetsgrupp vid sidan av den parlamentariskt utsedda utredningen. Det var i denna grupp de egentliga förhandlingarna ägde rum och de informella besluten fattades. Enligt Bo Könberg var anledningen till dessa hemliga förhandlingar ”att vänsterpartiet meddelat avvikande mening”, varför fortsatta förhandlingar var meningslösa.
Två av riksdagspartierna uteslöts alltså i realiteten ur utredningen – vänsterpartiet och miljöpartiet. Sedan de borgerliga partierna och socialdemokraterna lagt fram sitt förslag fattade riksdagsmajoriteten beslut efter endast sex veckors remisstid.
Hela diskussions- och beslutsprocessen måste betecknas som en politisk skandal. Jag har själv suttit 23 år i riksdagen och deltagit i flera parlamentariska utredningar där jag anmält avvikande meninge mot majoritetens förslag, men jag har aldrig varit med om eller hört talas om från andra utredningar att ”hemliga” arbetsgrupper bildats för att utarbeta och genomdriva en majoritetslinje. Behandlingen när det gällde att framlägga ett förslag till nytt pensionssystem måste betecknas som en politisk skandal, som en grov kränkning av de demokratiska spelreglerna.
Vänsterpartiets representant i den parlamentariska utredningen var riksdagsledamoten Ulla Hoffmann. Hon är alltså väl insatt i alla turerna och tjuv- och rackarspelet kring pensionsreformen. Hennes kunnande kommer väl till uttryck i den bok hon nu gett ut på förlaget Nixon med titeln ”Som en skänk från ovan. Politiken bakom pensionssveket”.
Folkpensionen hade ju tillkommit och förbättrats genom en hård politisk kamp. Det senast gällande s.k. ATP-systemet hade blivit verkligheten genom klasskamp, där arbetarklassen i bred mening företrädd av socialdemokraterna och SKP stod för ett alternativ, borgarklassen och storkapitalet bakom de andra alternativen. Många minns folkomröstningen om de tre linjerna och den spännande upplösningen i riksdagen.
Det nya pensionssystemet har tillkommit genom klassamverkan mellan socialdemokratins ledande skikt och de fyra borgerliga partierna, företrädande kapitalets intressen. När tidigare reformer inneburit förbättringar har man nu åstadkommit försämringar på en rad punkter, för kvinnorna, för låginkomsttagare i allmänhet.
Dessutom har man för alla pensionärer skapat en hög grad av osäkerhet genom att 2,5 procent av inkomsten varje år måste sättas in i kapitalistiska fonder, i stor utsträckning beroende av utvecklingen på aktiebörsen. Alla skulle bli aktieägare och intresserade av att det går bra för kapitalismen. Det var grundtanken. – Läs Ulla Hoffmanns bok. Den ger bra material för den politiska kampen.