Debatten om elsystemet går numera i vågor i takt med elpriset. När priset går upp höjs tonläget och de populistiska utspelen haglar. När priset går ned är det tyst.
Lika förutsägbar som högerns kärnkraftsvurmande är den rödgröna sidans svar, som alltför ofta går ut på att tona ned eller förneka utmaningarna som Sverige står inför eller skylla på ”marknaden” utan att presentera konkreta lösningar.
Mycket talar för att debatten kommer att intensifieras de kommande åren. I grunden beror detta på två saker: För det första att elanvändningen behöver öka kraftigt om de planer som finns på omställning av industri och transporter ska förverkligas. För det andra att den snabba teknologiska omställningen förändrar förutsättningarna för hur elförsörjningen fungerar i grunden.
I en svensk kontext är vi bara i början av en mycket omfattande omställning. På några få år har vindkraften gått från en obetydlig andel till att stå för 17 procent av den samlade elproduktionen år 2020. Och samtidigt som den totala elproduktionen ökat – vi exporterar allt mer el trots minskad produktion från kärnkraft – så växer obalanserna i systemet.
Oavsett vad systemforskarnas modeller om ett 100 procent förnybart elsystem säger så är vi långtifrån där i dag. Varken överföringskapacitet eller vår förmåga att lagra energi ökar i den takt som skulle behövas för att säkra elförsörjningen en riktigt kall vindstilla vintervecka. För vanliga elkonsumenter märks detta än så länge främst genom kraftiga variationer i elpriset, men det är bara en tidsfråga innan detta får mer påtagliga konsekvenser.
Samtidigt finns redan mindre uppmärksammade tecken på att systemet är ansträngt. Det nordiska ”elbråket” är ett sådant. Svenska kraftnät vill få ett undantag från EU:s regler för att begränsa elöverföringen till grannländerna om det krävs för att säkra driften i det svenska systemet – ett behov som uppstått efter nedläggningen av två reaktorer i Ringhals. Grannländerna protesterar, av förståeliga skäl. Om de förväntas ställa upp när Sverige behöver importera el så bör åtagandet naturligtvis vara ömsesidigt.
Vädret i vinter kan i värsta fall få avgörande betydelse för valet. På sikt hotas hela klimatomställningen om inte hela befolkningen kan övertygas om att politiken har en plan för att säkra elförsörjningen. Så vad bör göras? Stora investeringar krävs i både elproduktion och elnät, men de verkliga utmaningarna är varken tekniska eller ekonomiska utan politiska och sociala.
Om Öckeröborna protesterar mot att få horisonten prydd av 300 meter höga vindkraftstorn, hur högt värderar vi deras motvilja? Hur hanterar vi de protester och överklaganden som också kommer att omgärda nya ledningar för kraftöverföring som alla tycks överens om att vi behöver bygga, så att rättssäkerheten garanteras utan att projekten drar ut på tiden i decennier? Lösningarna kräver lyhördhet – att bara håna vindkraftmotståndare duger inte – och politisk kreativitet. Att ge lokalsamhällen en större del av vinsten från lokal kraftproduktion borde vara självklart, men räcker det?
Hur vinner vi acceptans för ökad flexibilitet i elanvändningen? För industrin är det i grunden en ekonomisk fråga: kostnaden för att stänga elintensiva fabriker enstaka dagar när vindkraften inte genererar tillräckligt mycket el måste vägas mot den ökade kostnaden för att säkra elförsörjningen dygnet runt, hela året. För hushållen är det snarare än fråga om ekonomisk rättvisa: det är inte rimligt att låginkomsttagare tvingas skruva ned värmen när elpriset skenar samtidigt som välbeställda hushåll kan spara pengar genom att investera i energilager i hemmet.
Än viktigare är att omställningen sker på ett planerat sätt. I dag förlitar sig politiken främst på marknadssignaler för att driva fram investeringar i ny klimatvänlig energiproduktion. Stigande elpriser är ur det perspektivet inte ett problem, utan snarare ett verktyg och själva grundtanken i EU:s system för handel med utsläppsrätter – priset på fossil energi måste stiga för att marknaden ska våga investera i alternativen. Risken är uppenbar att vanliga konsumenter och särskilt de ekonomiskt mest utsatta hamnar i kläm i väntan på att produktionen ska byggas ut.
För att undvika det måste staten ta ett starkare grepp om elförsörjningen. Inte bara produktion utan även distribution och lagring måste byggas ut på ett mer planerat sätt och i snabbare takt än idag. Och debatten om hur det ska gå till måste fortsätta, för de investeringar och vägval vi gör de kommande åren kommer att prägla våra samhällen under mycket lång tid.
