Under ledning av den förra MUF-ledaren Benjamin Dousa har Timbro växlat om. Enligt Dousa själv ska man nu lägga mindre fokus på att producera rapporter som ingen läser, och mer på opinionsbildning och medialt genomslag.
Ett resultat av den strategin fick vi se under veckan som gick när Timbros chefsekonom Fredrik Kopsch lajvade cykelbud för Foodora och livesände sina ansträngningar på Youtube. Satsningen kan bara beskrivas som en succé. Flera tusen personer har sett något av klippen – garanterat fler än antalet läsare av Timbros rapporter – och kampanjen har varit en snackis både på Twitter och i tidningarnas spalter.
Men även om Timbro skaffat sig en smartare kommunikationsstrategi så har den intellektuella nivån på själva budskapet knappast höjts. All tänkbar kritik av arbetsförhållanden, löner och villkor i den så kallade ”gigekonomin” avfärdas rakt av, med argumentet att vilket jobb som helst är bättre än inget jobb alls. Det är en av historiens äldsta talepunkter, som använts för att försvara allt från barnarbete och sexhandel till modernt daglöneri, omförpackad i en modern klickvänlig form.
Att en talepunkt är gammal gör den dock inte mindre effektiv. Faktum är att Timbros argument är en truism: om alternativet är att svälta är vilket jobb som helst bättre. Men i dagens konservativa samhällsklimat kan argumentet dessutom utvidgas: om alternativet är att försörjas av andra genom bidrag, så är vilket jobb som helst bättre. När vänstern avfärdar vissa jobb som för smutsiga, farliga eller ovärdiga bortser den enligt detta synsätt från det förnedrande i att tvingas leva på allmosor från staten – eller att tvingas bidra till det via skatten.
En betydande del av arbetarklassen håller i dag med om detta. Men bara så länge diskussionen förs på Timbros premisser. Det gäller inte minst den närmast religiösa övertygelsen att dagens massarbetslöshet är naturlig och omöjlig att påverka med politiska medel. Och det är här den svenska politikens – och i synnerhet socialdemokratins – långvariga besatthet vid sunda statsfinanser och ”fulla lador” kommer in i bilden.
Vi har i dag nått en punkt där både finanspolitiken och penningpolitiken gör allt för att strama åt ekonomin genom nedskärningar i välfärden och räntehöjningar samtidigt som regeringen gör utspel om ”aktivitetsplikt” för människor med försörjningsstöd. Det innebär i klartext att de som kastas ut i arbetslöshet på grund av regeringens egen krispolitik ska tvingas att till exempel plocka skräp i parker för en ersättning som nätt och jämnt motsvarar existensminimum. Efter att först ha gjort av med eventuella besparingar och tillgångar, naturligtvis.
I den här frågan står Socialdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna uppenbarligen på samma sida. En variant av Ulf Kristerssons och Jimmie Åkessons ”aktivitetsplikt” har redan införts av det sosse-moderata samstyret i Eskilstuna. Kvar står i bästa fall Vänsterpartiet som röst för förnuft och moral. En röst som med kraft måste avvisa idén att ”aktivitetsplikt” någonsin kan vara ett alternativ till riktiga, meningsfulla jobb med en lön som går att leva på. Vänstern måste kräva en verklig politik för full sysselsättning i stället för dagens vanvettiga åtstramningspolitik. Och påtala att när Kristersson och Åkesson säger nej till investeringar i samhällsbygget så dömer de människor till att leva på bidrag.
Att det saknas arbeten innebär ju inte att det saknas viktiga uppgifter att utföra. Den som kan leverera matlådor till överklassen utan anställningstrygghet och rimlig inkomst kan lika gärna leverera matkassar för hemtjänsten – med fast anställning, rimliga villkor och kollektivavtalsenlig lön. Att klimatanpassa våra städer kommer att kräva stora insatser de kommande åren. I stället för att säga upp tågvärdar kan vi öka tillgängligheten och tryggheten i kollektivtrafiken med mer personal på både tåg och stationer. Vi kan utbilda fler busschaufförer och lokförare och förbättra villkoren så att fler vill jobba inom våra mest kritiska bristyrken.
Det är varken arbetsuppgifter eller pengar som saknas utan politisk vilja. Och en debatt som höjer sig ovan Timbros ideologiska fantasier om samhället.
