Det händer stora saker på Kuba just nu. Efter landsomfattande debatter i rådslag och i dagstidningen Granma satsas nu på nya ägandeformer, rena privatiseringar och avknoppningar. En miljon (av 5,5 miljoner) förvärvsarbetande anses vara improduktiva på sina arbetsplatser.
Minns någon Perestrojka? Jag minns mitt tummade exemplar av boken, en av de första politiska böcker jag köpte i slutet på 1980-talet. I den beskrivs den nya ekonomiska politiken (ej att sammanblandas med glasnost, den politiska öppenheten) som socialismens räddning. Med hjälp av verklig arbetsplatsdemokrati, nya ägandeformer, som till exempel kooperativ, och en begränsad, men ändå kraftigt utökad, privat sektor skulle den sedan länge förstelnade sovjetiska centralstyrda planekonomin fås på fötter. Michail Gorbatjov försäkrade att det var socialismens framtid.
Med nästan exakt samma argument ska nu hela 500 000 på ett halvår sägas upp från sina jobb på Kuba. Sammanlagt en miljon är direkt överflödiga på sina arbetsplatser och ska på sikt försvinna från sina jobb, har Raul Castro slagit fast. Istället ska de erbjudas jobb i yrken som det varit svårt att rekrytera till, som till exempel jordbruksarbetare, lärare, polis eller industriarbetare. Privata företag ska uppmuntras inom frisör, taxi och handeln. Tongångarna är hårda, Fidel Castro har sagt att Kuba måste sluta vara det enda landet i världen där man kan äta utan att arbeta. På en fråga från en utländsk journalist om den kubanska modellen fungerar att exportera, svarade han att han ”inte är säker på att den ens fungerar för oss längre.” Han citerades först som om han menade att socialismen inte hade en framtid på Kuba, något han inte sagt. Att han däremot förespråkade stora strukturreformer inom systemet verkar dock helt klart. De som inte hittar nytt jobb utlovas 70 procent av lönen under tre månader, oklart vad som händer därefter.
2008 var ett katastrofalt år för ön. Förutom finanskrisen drabbades den av tre stora orkaner som slog ut stora delar av jordbruket och en halv miljon bostäder. Det sköt reformerna, som planlagts sedan åtminstone sedan 2007, på framtiden något.
Hur det gick i Sovjetunionen vet vi redan. Det var för sent att vända systemet till något gott och när förtrycket lyftes rasade det ihop som ett korthus över hela Europa. Inte heller socialismen i Jugoslavien med sitt alternativa marknadssocialistiska system, lyckades överleva utan imploderade våldsamt av inre motsättningar. Kan Kuba lyckas med operationen?
Omständigheter som talar för är bland annat att det latinamerikanska frihandelsavtalet Alba möjliggör ökad utrikeshandel med länder som Venezuela, Ecuador, Nicaragua och Bolivia istället för den minskade utrikeshandel som Sovjetunionen stod inför i och med Comecons sammanbrott.
Regeringen på Kuba har också uppmanat till ”Kommunala initiativ för lokal utveckling”, som för tanken till liknande initiativ i Venezuela. Att de två ländernas nära förhållande inspirerat till reformerna på Kuba känns inte som en alltför vild gissning.
I Kina har marknadsreformer inte på motsvarande sätt blottat systemets politiska svaghet. Med sin blandning av hård kapitalism och statlig styrning har landet till och med blivit en ekonomisk stormakt som på sikt hotar USA:s herravälde, allt under kommunistpartiets ledning. Inga demokratiska reformer har där följt de ekonomiska.
Hur det blir med politiska reformer på Kuba är ännu oklart men i somras släpptes åtminstone 52 politiska fångar. Kanske följs nu dessa ekonomiska reformer upp av politiska, kanske inte. Att det handlar om steg som tas för ett rädda ett system som är i kris står dock helt klart.