V.S. Naipaul som belönades med Nobelpriset 2001 föddes 1937 av indiska föräldrar på Trinidad. Och i den nyutkomna essäsamlingen En författares krets med undertiteln: olika sätt att se och känna, utgår han från sig själv och sitt ursprung i en sluten värld utan kontakt med det förlorade Indien annat än i minnet; inte heller den verkliga omgivningen tränger in i Naipauls barndom, familjens är sig själv nog och pojken tittar ut från huset och trädgården utan att veta något om det som finns bortom synfältet. Läsaren invigs i Naipauls tankar kring läsande och skrivande utifrån hur författaren betraktat och betraktar världen.
Den första essän, Masken i blomman, inleds med att ryktet om en poet når Naipaul och hans klasskamrater i sista årskursen av Queens Royal College i Port of Spain, Trinidads huvudstad. Ingen har hört talas om något dylikt; en poet på de nordliga öarna. Han som skapat ryktet heter Derek Walcott, en svart man på ön Saint Lucia, som debuterat med en liten diktsamling på Barbados. 1949 var framtiden avlägsen. Trots att människorna blir stolta över att en av dem sätter en sådan liten geografisk flugprick som Saint Lucia och Trinidad på den litterära världskartan anar de förstås inte att densamme Walcott ska få Nobelpriset 1992. Den unge Naipaul läser dikterna, beundrar men förstår dem inte. Genom diktarens språk blev de vardagliga bilderna förädlade, de fiskare som alla på Trinidad sett blev plötsligt vackra. Men många av Walcotts dikter skriker av smärta, över öarnas historia, över det genomlevda och ännu osmälta slaveriet. De är fulla av tomhet, obefolkade, som en gestaltning av den andliga bristen och torftigheten på de isolerade öarna.
Den unge Naipaul förstod det inte 1949 och inte 1955. Utan först långt senare, vid omläsningar kan han förstå varför Walcott tvingades avfolka dikterna. Smärtan och historien var så tung att blotta åsynen av sanden tyngde. Det onämnbara förflutna kunde inte skrivas. I Naipauls analys av Walcotts poetiska avfolkning för att ge människorna rymd för andlighet finns en tanketråd som får mig att tänka på Helmer Grundström. Han sa att landskap som inte beskrivits i litteratur är andefattiga utan att befolkningen vet om det. Och när Naipaul pratar om de specifika villkoren för skrivandet; om att vissa miljöer och kulturer måste skildras på ett visst sätt; att det gäller att krama mening ur det som inte skildrats, skapa litteratur av det som inte uppmärksammats, då är det som att läsa Lo-Johansson igen.
I essäerna ”Ett engelskt sätt att se” och ”Se och inte se: Det indiska sättet” gör han via olika författarskap djupdykningar i de olika kulturerna och dess filosofier. Det är något centralt han kommit fram till när han säger att den västerländska litteraturen alltid försöker borra sig ned till det som uppfattas som det sant mänskliga, det universella, till det som alla kan dela och känna lika, medan den indiska filosofin utgår från att var och en är unik, att det är vad som särskiljer som är det utmärkande.
Boken är bäst när Naipaul är personlig, när han är frikostig och berättar om sitt eget författarskap och hur det formats. I de självbiografiska texterna lyser tankekraften.
Han bevisar sin egen tes: när författaren inviger läsaren i sin värld, ger sinnliga detaljer, då blir det provinsiella levande. I ”En författares krets” låter personen V.S. Naipaul oss följa hans tankebanor och erfarenheter, ger oss glimtar från vad han varit med om, tänkt, sett och känt. Och därmed blir, förhoppningsvis, även vi lite klokare.
