Ett uttryck för vad borgerlig tankehegemoni betyder, är att nästan vad som helst kan vändas till argumentation för mer av borgerlig politik. Ta FRA-debatten. Låt gå för den överdimensionerade uppmärksamhet som där riktades mot några borgerliga ledamöter, vilka försökte framställa sig själva som potentiella dissidenter. Men när en enig borgerlighets genomdrivande av ytterligare ingrepp i den personliga integriteten – i linje med de senaste årens politiska tendens – ska tas till intäkt för mer personval, då går skam på torra land.
Den svenska parlamentarismen är framvärkt i kamp mot högern. Riksdagen utser statsminister och stiftar ensamt lag. Att vi har majoritetsregering betyder inte att den automatiskt får igenom alla sina förslag oavsett hur de ser ut. Det är i riksdagen som majoriteten ska säkras. Och samtidigt hotar inte heller regeringskris vid varje votering. Regeringen måste i princip avgå om den inte får igenom sin budget, eller inte kan genomföra huvuddragen i sin politik. Såvida inte regeringen Reinfeldt själv uppfattade det som avgörande för sitt politiska program, att få massavlyssna svenska folket och erhålla axelklapp från George W. Bush, skulle ett nej till FRA-propositionen innebära just ett nej till propositionen. ”Dissidenterna” hade att ta ställning till om de ville tillfoga regeringen detta nederlag.
Nu har de närmast framställts som partisaner, vilka riskerat, om inte liv och lem under ”partipiskan”, så åtminstone uppdraget och framtiden. Så är det inte. Det finns inga juridiska möjligheter att tvinga en vald ledamot att rösta på ett visst sätt. ”Partipiskan” är en självpåtagen hållning bland ledamöterna, för att partigrupper ska kunna agera samfällt och därmed bättre representera den allmänna inriktning partiet gick till val på – i centerpartiets fall bland annat ett nej till FRA-lagen. Det är ett rimligt och viktigt arrangemang i ett parlamentariskt system. Det är likaså rimligt att ledamöter kan bryta mot ordningen.
I sitt gråtmilda och tv-sända riksdagsanförande om de egna FRA-kvalen, nämnde Fredrick Federley risken för ”ett intermezzo av oförutsägbara voteringar”. Men ingen krävde att han generellt skulle rösta på basis av antalet bloggkommentarer. Sätter någon i system att vid viktiga voteringar toka till det och rösta mot partilinjen, minskar givetvis partiets förtroende för denne. Kanske påverkar det också hans/hennes möjligheter att representera gruppen i sammanhang man tycker är ansvars- eller prestigefullt.
Livet är fullt av överväganden – också för ”liberaler”. Federley och andra som sprätt liberala floskler runt sig likt vigvatten, bedömde – i den mån de alls var oeniga om propositionen – inte frågan som tillräckligt viktig för att göra ett undantag. Att vara kvar högt uppe på väntelistan till tv-tid och ministerposter var viktigare.
Vad skulle då ha hänt om vi hade haft ännu mer av personval? Jo, vi skulle haft än fler politiska estradörer som gjorde än fler av i bästa fall meningslöst melodramatiska, i värsta fall beräknande bedrägliga utspel. Och sammantaget ett politiskt landskap där ansvarsutkrävandet blir så fragmenterat och slumpmässigt, att det i praktiken blir lättare för starka, dagordningssättande krafter att få igenom det de vill. Alldeles särskilt försvåras då kampen för en övergripande samhällsutveckling – säg, en med stärkt personlig integritet. De strikt personröstsuktade politikernas eventuella lojalitet med ”egna” väljare begränsas gärna till de frågor man valt att prata om i valrörelsen. De stora inriktningsbesluten torktumlas bort. Det är just detta avmäktigande av folkstyret som lockar borgerliga tänketankister, när de slår ett slag för personval i FRA-debattens kölvatten.
