Det säger till Flamman Marco Canales, ledamot av den chilenska landsorganisationens CUT:s högsta ledning.
– President Piñera yttrade att gruvan aldrig mer skulle öppnas. Men här har vi en motsättning till modellen som tvingar ner arbetare i gruvor med dessa risker. Vad händer med de övriga 300 gruvarbetarna? frågar sig Canales.
– Vad händer med arbetare som i andra verksamheter arbetar under livsfarliga förhållanden men som inte vågar anmäla skandalösa arbetsmiljöer? För de vet att de förlorar sitt arbete och alla de andra sociala och ekonomiska rättigheterna om de anmäler företaget.
Och i söndags krävde de 300 gruvarbetarna rättvisa. ”Vi är inte 33, vi är 300” ”Stoppa showen, Piñera” ”70 dagar utan arbete och lön” skanderade de med plakat och banderoller krävde de att även deras mänskliga och ekonomiska rättigheter ska respekteras. Flera av de 33 överlevande solidariserade sig med sina kamrater.
– Företaget är skyldig oss två månadslöner och övriga avgångsersättningar. Får vi inte dessa så kan vi att söka annat arbete, sa gruvklubbens ordförande för San José-gruvan, Horacio Vicencio.
Pinochets lagar
Och det är Pinochets skugga som fortfarande vilar över den chilenska arbetsmarknadslagstiftningen, menar Canales.
– President Sebastian Piñeras äldre bror José var arbetsmarknadsminister 1980 då diktaturens och den nuvarande författningen påtvingades Chiles folk. I den arbetsmarknadslagstiftning som infördes fick José Piñera uppgiften av Pinochet att slå sönder alla sociala och ekonomiska erövringar som den chilenska arbetarrörelsen hade tillkämpat sig under ett sekels kamp. Arbetsmarknadslagstiftningen favoriserar arbetsgivarsidan. Att bilda en fackförening i dag, eller att ansluta sig till en, innebar ofta avsked. Vad CUT kräver är att facket och de anställda ges rättigheter och kontroll över arbetsmiljön och arbetarskyddet och att de fackliga fri och rättigheterna ges en reell funktion.
Nej till konvention
En leende Piñera stod förra veckan framför världens tv-kameror och sa rakt ut att han nu ska garantera ett fullvärdigt arbetarskydd. Men strax innan gruvolyckan bildade han en arbetsmiljökommission med handplockade experter och konsulter med bindningar till det chilenska näringslivet. Canales säger att CUT inte ens bjöds in till samtal, trots att det är deras medlemmar som begravs i gruvor livsfarliga gruvor som San José.
Men det är få som vet att Chile inte har ratificerat ILO:s 176:e konvention om gruvsäkerhet och hälsa. Tills tre kommunister tog plats tidigare i år.
– Vi måste förbättra arbetsmiljön och skydda alla gruvarbetare. Därför föreslog jag att Chile måste ratificera ILO:s 176:e konvention. Piñeras parlamentsledamöter gjorde allt för att motionen skulle avvisas men den fick majoritet. Nu ligger bollen hos Piñera som jag hoppas är konsekvent i sitt uttalande om ett ”Chile före och efter gruvolyckan” och lägger fram ett lagförslag där Chile ratificerar ILO:s konvention 176.
Det säger Lautaro Carmona när jag ringer upp honom i Copiapo. Han är generalsekreterare i kommunistpartiet och vald till representanthuset just från gruvregionen i Copiapo. Han är en av tre kommunister som valdes in i parlamentet i det senaste valet efter att kommunisterna, med cirka tio procent av rösterna i Chile, under 20 års tid har exkluderats effektivt av den fascistiska författningen från 1980.
Spansk tidningsanka
I den Francovänliga spanska dagstidningen El Mundo ”planterades” en artikel i den gångna helgen om att pappan och styvfadern till Luis Urzúa, organisatören och den siste av de 33 gruvarbetarna som räddades, skulle ha avrättats av militärdiktaturen. Carmona vill inte gå in i personliga detaljer med respekt för Urzúa och hans familj tills denne själv har trätt fram. Men Carmona intygar att Urzúa kommer från en familj med genuina kommunistiska traditioner. Och i måndags avslöjades tidningsankan.
Den påstådda styvpappan Benito Tapia, var i verkligheten en av 16 politiska fångar som avrättades av general Sergio Arenallo Starks ”Dödskaravan” i Copiapo den 17 oktober 1973. Dödskaravanen inledde sin mordturné i det av kommunist- och socialistpartiet starka fästen som Calama, Copiapo och Antofagasta där totalt 72 chilenska revolutionärer, som hade fängslats vid militärkuppen den 11 september 1973, avrättades och begravdes i Atacamasöknen.
General Joaquín Lagos var befälhavare för den första armédivisionen och inlämnade sin avskedsansökan till Pinochet när han fick vetskap om att 56 politiska fångar i hans ansvarsområde hade avrättats av Stark som till och med övernattade i Lagos’ hem medan hans officerare utförde avrättningarna.
Mordorgien, som bestod i att många av fångarna torterades och sprättades upp med huggkrokar, hindrade dock inte att Stark dekorerades med ”Drottningorden Victoria av England” samt den ”Spanska Militära Korsorden för Förtjänsfulla Meriter”.
