Jag har deltagit på flera möten på både förenings- och distriktsnivå där nominering diskuterats.
Jag har deltagit i diskussioner både på nätet och över fikabord. Det jag hör får mej att skämmas över ett parti som säger sej vara feministiskt men som inte är ett dugg bättre än det patriarkala samhälle vi kritiserar. Om vi menar allvar med att bedriva en stark feministisk politik utåt har vi en rejäl hemläxa att göra.
Självklart måste alla ha rätt att tycka olika om de fyra som kandiderar till partiledarposten. Men för ett feministiskt parti med en stadga som säger att vi ska ha minst 50 procent kvinnor i våra valda församlingar, tillsammans med det faktum att partiet under hela sin existens hittills bara valt en enda kvinna till ordförande, borde valet av en ny man vara mycket svårt. Men så verkar det inte vara. Istället beskrivs kandidaterna på precis samma sätt som samhället i övrigt gör när könsorättvisor ska försvaras. Man gör det till en fråga om individer och släpper frågor om kön och maktstrukturer.
På flera möten har partimedlemmar sagt att ”jag skulle gärna se en kvinna men de två som kandiderar håller helt enkelt inte måttet”. Självklart kan man tycka att någon av de manliga kandidaterna är bättre. Men att säga att kvinnorna inte skulle klara uppdraget tycker jag är häpnadsväckande argumentation.
Det är partiets vice ordförande samt vår ekonomiskpolitiske talesperson vi talar om. Detta är samma typ av argumentation som används mot kvotering inom företagsledningar och styrelser – att det inte finns tillräckligt kompetenta kvinnor och man därför tvingas välja mellan kompetens och kvinnor.
Frågan om delat ledarskap har diskuterats livligt. Feministiska invändningar har förts fram och bemötts med att ”vi självklart ska välja två jämbördiga ledare” samt att ”det ju lika gärna kan vara två kvinnor”. Jag har inte hört någon nominera de två kvinnorna till språkrör (förrän Torbjörn Björnlund i Flamman 13/10). Däremot har jag hört många partikamrater hålla ett engagerat anförande för någon av männen och sedan lägga till ”ja, och så vill jag ha Ulla/Rossana som den andra”. Ja, du läste rätt ”den andra” – så beskrivs kvinnorna.
Flera partikamrater har sagt om kvinnorna att ”hon måste växa in i rollen, kanske kan hon vara lämplig om några år”. Att en av de manliga kandidaterna saknar erfarenhet från partiledningen ses tvärtom som en tillgång. Sakfrågor som kvinnorna inte är tillräckligt kunniga i ses som en brist. Människor ser helt enkelt inte strukturen och att de själva är en del av den. Precis så agerar många vänsterpartister i denna process.
Men även om man är av den för mej oförståeliga åsikten att varken Rossana Dinamarca eller Ulla Andersson skulle bli en bra partiledare så försvarar det inte argumentationen. Varför har personerna som anser detta inte föreslagit andra kvinnor istället? Jag vet bara en annan kvinna som diskuterats och tackat nej. Självklart finns det fler tänkbara kandidater.
Skulle posten som partiledare nu besättas med en ny man vore det väl åtminstone självklart att den nye partisekreteraren är en kvinna. Det är ingen post som kongressen väljer, men namn har förstås diskuterats och funnits med i tankarna när man nominerat till partistyrelsen. Men även där har jag bara hört förslag på manliga kandidater.
Det duger inte för ett parti som inte bara kallar sig feministiskt utan som även har ambitionen att vara Sveriges bästa och främsta feministiska parti att hantera våra interna processer på detta sätt. För mig finns bara ett ord som beskriver detta. Pinsamt.
