Det pulserade av idéer, rörelser och kamplust i Madrids gamla slakthusområde ”El Matadero”, numera renoverat till ett vackert kulturcentrum . För detta var mötesplatsen för den stora spanska Plan B-konferensen för en dryg vecka sedan.
Under parollen ”Mot åtstramningarna, för ett demokratiskt Europa” samlades flera tusen deltagare till ett gigantiskt forum av debatter och möten. Vänsterpartiet Podemos var huvudorganisatör. Med var femte spansk röst i senaste valet är Podemos den hoppfulla kraften för förändring.
De flesta deltagarna på ”El Matadero” var spanjorer, men vi var också några hundra personer från andra delar av Europa som ville finna nya vägar. Inte den ”enda vägen” som EU-eliten predikar: den av EU-fördragen fundamentalistiskt fastlagda marknadsliberala vägen.
Ibland kan det vara svårt som svensk att ta in den enorma sociala katastrof som EU skapat genom sin medvetet valda åtstramningspolitik. Konsekvensen i euro-krisens länder är massarbetslöshet, fattigdom och misär. Oxfam har i en rapport visat att var fjärde EU-medborgare, eller 123 miljoner människor, hotas av fattigdom. Åtstramningspolitiken fungerar inte. Men EU-etablissemanget är dogmatiker som vägrar lyssna. Eller de lyssnar, men bara på bankerna och de transnationella företagens lobbyister.
Därför behövs Plan B. I många olika former. Det som var fint i Madrid var öppenheten för olika alternativa vägar. Till skillnad från EU-kommissionens fundamentalism väljer vänstern pluralism. Den grekiske tidigare finansministern Yannis Varoufakis var där och presenterade sin Plan B, som syftar till demokratisering och öppenhet i EU-systemet. Han vill skapa bredast möjliga allians för att bryta med EU:s auktoritära och slutna beslutsstrukturer. Den grekiske professorn Costas Lapavitsas, som lämnat Syriza med vänster utgång, presenterade en annan Plan B. I sitt glödande inlägg sa han att EU:s ramar omöjliggör både folklig suveränitet och internationalism. Lapavitsas kritiserade skarpt den grekiske premiärministern Tspiras för tron att åtstramningspolitiken kunde stoppas inom EMU; ”Nu ser vi att det inte går. Syriza kapitulerade inför EU-makten. Euro-medlemskap hindrar varje progressiv förändring”.
Eurokrisen har påverkat den federalistiska delen av Europas vänster. Även om man fortfarande menar att man kan vrida EU till vänster, så har EU-systemkritiken fördjupats och tron på möjligheten av en ”progressiv euro” tycks inte längre lika säker. När den tyske Die Linke-ledamoten av Bundestag, Andrej Hunko, inledde sitt anförande så var första meningen: ”Vi vet inte om euron kommer att överleva eftersom den är så fylld av motsättningar.” Den osäkerheten fanns inte tidigare.
Plan B-konferensen var positiv på många sätt. Här fanns inte bara vänsterpartier, utan också fackliga och folkliga rörelser. Och dessutom många människor som inte vanligtvis deltar på politiska möten. I förmågan att mobilisera människor till politisk verksamhet kan vänstern i övriga Europa lära mycket av Podemos.
Och med Podemos har den spanska feminismen fått ett viktigt politiskt språkrör. Inte bara fanns den feministiska vinkeln med överallt, alla paneler var också jämt könsfördelade vilket inte är vanligt i Sydeuropa. Trots EU-temat lyste euro-centrismen med sin frånvaro. Här fanns flyktingsolidaritet, klimaträttvisa och internationalismens starka känsla. Inspirerande!
Kanske man kan säga att Greklands Syriza förra året heroiskt kämpade för Plan A, men led nederlag inför EU-övermakten.
Nu måste Podemos, och alla vi andra, komma vidare och blicka framåt.
Plan B, i alla dess former, återskapar hoppet.
